Författare: Jonas

Tsarina Esra

av Jonas

En stabbig Tsarina

Den här flaskan köpte jag i Amsterdam en gång för länge sedan. Bryggarna på De Molen är kända för sina nattsvarta högoktaniga brygder med en alkoholhalt på 10% och uppåt.

Tsarina Esra är inget undantag, och med sitt namn utstrålar portern en viss pondus. Bör konsumeras inom 25 år, står det nonchalant på framsidan.

Doften av lägereld sprider sig när jag öppnat flaskan. Det är tjära, gamla bänkar i skogen, bildäck och jord. Ganska rökigt, men med bra balans. Vätskan är tunn snarare än krämig, men ändå med de hästkrafter som en imperial porter brukar uppvisa. Smaken är alkoholstark utan att vara spritig. Asfalt. Skogsbrand. Kaffe direkt ur kopparkittel. Man får hår på tungan av den här ölen.

Jag kan rekommendera Tsarina Esra om man är sugen på en riktigt rejäl omgång av tuff sibirisk verklighet. Är man bara sugen på öl kanske man ska dricka något annat. Fyra lägereldar av fem möjliga.

Verkar faktiskt gå att få tag i via monopolet, om man bor i Kongeliga Hufvudstaden altså.

 

Grissida

av Jonas

Svettigt sidfläsk

Det är inte så sällan nu för tiden man får en vällagad och fet grissida på restaurang. Men i affären möter den delen av grisen oss oftast i form av bacon eller rimmat sidfläsk.

I välsorterade affärer kan man dock hitta färskt sidfläsk i bit, och det är inte speciellt dyrt. Då kan man tillaga den så här:

  1. Gnid in skinnsidan med olja, och salta lätt
  2. Lägg fläsket med skinnsidan uppåt på ett galler
  3. Längst ner i ugnen ställer du en form med lite vatten i
  4. Precis ovanför, alltså fortfarande ganska långt ner, sätter du in gallret med fläsket. Kör på 150 grader eller så.
  5. Vänta i 2-3 timmar.

Resultatet är ett mycket mört och välsmakande fläskkött, med en svål så hård att man riskerar ett tandläkarbesök när man med en drömsk blick sitter och knaprar på den. Det blir mycket fett, till och med för mycket för min smak. Men man kan peta bort det vita fettet och bara äta det möra köttet. Och knapra på svålen då såklart.

Det sägs att man kan ta tillvara på det fläskdroppade vattnet och göra sås, men jag har inte provat. Funkar bra med surkål, eller i ensamt majestät.

International arms race

av Jonas

“Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.

En bättre beskrivning hade varit “Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.

Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.

International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.

Brekeriet Saison

av Jonas

Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.

Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.

Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.

Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.

Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!

Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.

Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.

Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.

Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.

Brekeriet Saison (nr 89686), 40 kronor på systemet.

Bronx Burger Bar

av Jonas

Lyckan fortsätter att le mot tredje rikets största stad. Den här gången i form av ett nyöppnat hamburgerhak vid namn Bronx Burger Bar. Lokalblaskan har skrivit om det, men Gödsvinet nöjer sig inte med intervjuer och amitiösa resonemang utan vi var såklart tidigt där och smakade.

Den senaste trenden inom snabbmat är burgare med kvalitet snarare än fläskiga pålägg. Vill man ha extra allt kan man gå till tusen och två på bergsgatan. Men de nyöppnade ställena i huvudstäderna pysslar sällan med det, utan fokuserar på bra köttkvalitet, bra hembakat bröd och ganska lite annat. Det är en välkommen trend, och jag har nämnt den tidigare innan i ett ganska utsvävande inlägg.

Bronx har fattat. Köttet och brödet är oklanderligt. Biffen är saftig, smakrik och med en tydligt bränd grillsmak. Det är sällan man får njuta av bra köttfärs. Brödet till är luftigt och salt, behagligt befriat från sesamfrön. Pommes, dipsåser, bacon och allt runtomkring håller också en ypperlig kvalitet. Där finns till och med en nötköttschili som topping, helt enligt rådande burgarmode. De grönsaker som följer med varje burgare känns dock överflödiga. Lokalen har vagt anammat temat som närmast kan beskrivas som svenne-femtitals-amerikana. Fly me to the moon dånar ur högtalarna, Al Pacino tittar ner från en tavla, och viljan är att se ut som en amerikansk diner så som svenskar som aldrig varit i USA tror att det ser ut där.

Stället är nyöppnat och behöver finslipa sina detaljer. Alla recept verkar inte klara, menyerna är improviserade och rutinerna är inte satta. Alkoholtillståndet är inte framme än, och kortläsaren lika frånvarande. Det enda som verkar vara helt spikat från början är köttet, och det är en utmärkt ände att börja i. Enligt ägaren är den vegetariska burgaren bra den också, men jag vågade inte prova på grund av min svåra svampfobi.

Jag hoppas på en finslipning av presentationen. Trenden nu går mot mindre burgare som man kan äta med händerna så de bör vara gjorda för det. Kniv och gaffel är ute, för att inte tala om helt främmande för en amerikan. Sliders är ett måste på menyn, och jag hoppas att det kommer så småningom.

Allt som allt en lovande uppstickare. Få nu bara rätt på allt krimskrams runt omkring köttet och brödet så har vi något fantastiskt. Fyra glada förhoppningar av fem möjliga.

A. Christmann riesling, igen

av Jonas

Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.

Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.

Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.

I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.

Vad ska man göra med kimchi?

av Jonas

Nyligen snöade jag in på koreansk mat. Detta är ingen lätt uppgift då man aldrig besökt Korea och bor i en stad utan koreanska etablissemang. Men skam den som ger sig.

Kanske började den här nya cravingen då jag blev serverad koreanska wraps på utmärkta Shack in the park. Jag vet inte.

För att stilla de mest akuta begären stövlade jag iväg till Kina Center Livs på Möllan och inhandlade en burk kimchi. Kimchi är för den som inte vet en basvara i koreansk matlagning och består huvudsakligen av någon form av kål som fermenterats på ett för mig okänt sätt. Det är krispigt, starkt, syrligt och aningen unket. Fantastiskt gott. Koreanerna äter det till precis vad som helst, men vad kan man har det till här i Sverige?

En god vän avfärdade kimchi efter att en snabb googling avslöjat att det inte innehåller bacon. Men googlar man kimchi bacon så får man fram en faslig massa recept på stekt ris med kimchi och bacon, och det provade jag nu att tillaga för att kunna göra något med min inhandlade burk.

Koka ris. Under tiden, stek ett paket strimlad bacon. När baconet är knaprigt, lägg det åt sidan och stek en halv finhackad lök i fettet. Lägg även den löken åt sidan och häll i tre lätt vispade ägg i pannan. Låt det stelna under omrörning, ungefär som scrambled eggs, men lite tidigare än du annars skulle varit klar, lägg i det färdigkokta riset. Lägg också i bacon, lök och en näve ärtor. Blanda ihop, under några minuter i stekpannan. Lägg i en näve grovhackad kimchi och två matskedar av spadet. Servera.

Snabb och trevlig rätt. Kimchin ger lite bett till det hela, och i övrigt är det som en ihoprörd måltid ägg och bacon.

New Dogtown Pale Ale

av Jonas

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Restmacka

av Jonas

Här är ett recept på en smörgås jag gjorde på saker jag hittade i kylen. Ett stekt ägg på toppen kan få nästan vilket hopkok som helst att likna en välplanerad måltid.

  1. Stek potatis enligt det här receptet.
  2. Stek samtidigt en skiva bröd av lämplig typ.
  3. Plocka fram två till tre blad romansallad. Strimla halva bladen, den delen som är ganska hård och krispig. Lägg den delen du inte strimlade på brödskivan.
  4. Fräs strimlad bacon. När den är nästan klar, lägg i de strimlade salladsbladen och låt de fräsa med en stund.
  5. Lägg bacon-sallads-röran på salladsbladen på mackan. Riv över generöst med parmesan.
  6. Stek ett ägg och toppa med det. Servera med chilisås som jag gjort ovan, eller med något annat gott du har i kylen.

Gödsvinet Veganoff v0.1

av Jonas

Under oklara former startade häromdagen en utmaning i att skapa en god vegetarisk korv stroganoff. Läs om det i kommentarsfältet till det här inlägget.

Jag tänkte att jag börjar enkelt. Inga krusiduller, jag har bara ersatt falukorven med en grönsak med ungefärligt rätt form och konsistens, nämligen zucchini. Så här kommer Gödsvinet Veganoff v0.1:

  1. Hacka en lök och skär en zuchini i ganska tjocka stavar. Hacka lite chili. Fräs i olja en stor kastrull. Försök få stekyta på zucchinin utan att den blir för mjuk.
  2. Klicka i tomatpuré, kanske tre matskedar, och fräs ett tag till.
  3. Späd med grädde och/eller mjölk till bra konsistens på såsen. För mig tog det kanske 2 dl grädde och några klickar mjölk.
  4. Smula i en halv buljongtärning, och salta ordentligt och smaka av. Det är nödvändigt tillsammans med chilin för att få smak på det hela. Utan kött smakar stroganoff nämligen ännu mindre än orginalet.
  5. Pryd med färsk bladpersilja innan servering.

Den här rätten smakade som en utmärkt lagom korv stroganoff. Zucchinin funkade bra som ersättare, men gav inte riktigt samma mättnadskänsla eller fyllighet som korven, i nästa variant behöver jag komplettera med något stabbigare, typ bönor eller så. Med rätt mängd salt och chili så smakar såsen bra. Som ett allra första utkast i den här tävlingen är jag mycket nöjd. 3,5 gurkor av 5.