Köttätare mot köttätande

Allt handlar numera om kött. Jag märkte det extra tydligt då jag skulle leta upp en intressant restaurang att äta på i Stockholm nyligen, med krav på bra vegetariskt utbud. Inte en vegetarisk restaurang utan bara en restaurang med en, gärna två, vegetariska rätter. Helst något annat än de vanliga “kockens grönsakstallrik” eller “cannelloni med ricottafyllning”.

De flesta intressanta restauranger idag har verkligen kött som huvudtema. Det var svårt att hitta bra vegetariskt förr också, men nu är köttet en del av inredningen, språket och imagen. Se till exempel på Svartengrens hemsida, det tar inte lång tid att lista ut att detta är inte ett ställe för andra än karnivorer. De vältaliga gourmeterna i Middagsklubben recenserade nyligen Restaurant Ekstedt, även den saknar helt vegetariska inslag, annat än till efterrätt. Efterrätter är enligt Middagsklubben till för “dagisbarn och Wahlgrenfamiljen” så de bortser vi från. Djuret och Svinet är naturligtvis inte att tänka på. Restaurang Jonas som Gödsvinet besökte i samlad trupp för ett tag sedan borde kunna ha något utan kött, men tittar man på deras meny finns bara en enda förrätt utan kött. Betor. Och så fortsätter det.

Många tycks så fasta i sin övertygelse att äta, eller inte äta, kött, att de försvarar ståndpunkten utifrån alla tänkbara synvinklar. Det verkar fantastiskt viktigt för vissa vad vi åt på stenåldern när de ska välja moralisk ståndpunkt idag, med argument som “människan är i grunden jägare” eller “på stenåldern åt man mycket rötter och bär”. Varför det skulle spela någon roll vet ingen, och det tycks inte falla de stenåldersförespråkarna in att medellivslängden då var dryga 30 år, och ett av fem barn överlevde till all få gräva upp sin första kålrot. (källa: internet)

Man trodde kanske att vegetarisk kost skulle få ett allt större utrymme med tiden, men nuvarande restaurangtrend får ses som ett bakslag i den frågan. Vår köttkonsumtion är onekligen problematisk. Det är en energislukande industri som går ut på att plåga framavlade djur tills de dör och sedan äter vi upp dem. Under processens gång äter djuren upp annan mat som vi eller folk som svälter kunde ätit istället. Jag är själv köttätare men samtidigt djurvän. Jag skulle aldrig kunna döda ett djur för att äta det själv, och jag är plågsamt medveten om dubbelmoralen i detta.

För mig handlar det om att jag äter kött för att jag alltid gjort det. Och jag kan inte föreställa mig att sluta med något jag tycker så mycket om. På samma sätt som att jag står upp och kissar för att jag alltid gjort det, trots att jag fullt ut kan förstå varför även män borde sitta ner när möjlighet ges. Att föreslå att män generellt sett ska sitta ner och kissa skulle nog kunna reta upp många, och jag är nyfiken på vilka kvasivetenskapliga argument som skulle komma flygande. Troligen skulle Ulf Brunnberg hänvisa till hur man gjorde på stenåldern.

Vissa snarstuckna gubbar har alltid fått fyllesegla, och nu sparkar de bakut när det måste offras. Naturligtvis förstår de problematiken i alkohol på sjön, men det är en livsstilsförändring de inte är beredda att göra, hur liten den än verkar i andras ögon. De är till och med beredda att göra sig till allmänt åtlöje för att visa hur kränkta de är. Hanna Fahl, sprungen ur samma mylla som Gödsvinets skribenter (alltså Blekingska Nationen i Lund), har skrivit en utmärkt krönika i DN om det. Vissa känner sig hotade av invandrares/kvinnors/homosexuellas/etc ökade rättigheter, och reagerar på samma sätt. Till exempel då My Vingren föreslår att man inte behöver hota med våldtäkt och ond bråd död bara för att hon hävdat att sexuella övergrepp mot kvinnor är värda att tas på allvar.

Jag kommer troligen inte att bli vegetarian. Bara att lista restaurangerna i början av inlägget fick mig att börja dregla igen. Men köttätande måste problematiseras, och inte bara av vegetarianer. Vi köttätare måste också vara med. Köttätarna måste ta tillbaka köttmotståndet från vegetarianerna!

Gudsvinet

Descartes ansåg sig under tidigt 1600-tal ha bevisat guds existens. Han hade reducerat all kunskap om världen och varandet till att han själv existerade genom den numera berömda satsen “Cogito ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Eftersom han också hade en uppfattning om “Gud”, och inget utöver honom själv kunde förutsättas existera, måste någon ha placerat den uppfattningen i hans sinne, och denne någon var av nödvändighet Gud.

Descartes var inspirerad av det ontologiska gudsbeviset, som var aningen enklare och mer öppet för kritik. Det var ett cirkelresonemang som i stort sett gick ut på att om Gud inte skulle finnas så skulle vi kunna föreställa oss ett väsen som är mer komplett än Gud, nämligen genom att inneha egenskapen existens. Då Gud per definition är det mest kompletta vi kan föreställa oss så har vi hamnat i en motsägelse, och således måste Gud finnas.

Osofistikerade besserwissrar påpekar gärna att man kan bevisa jultomtens existens med samma resonemang. Immanuel Kant blandade aldrig in nämnde tomte, utan konstaterade istället med viss finess att existens inte är en egenskap, och därmed inte har något att göra med vår föreställning om den. Vi kan ju föreställa oss väldigt detaljerade saker som saknar just existens.

Det kosmologiska gudsbeviset i sin tur, i olika varianter av olika filosofer, säger att allt är orsakskedjor. Inget händer utan en orsak. Man bör kunna följa alla händelser här i världen till en första orsak och denna, hur den nu är, är oundvikligen Gud. Den uppenbara kritiken är att enligt samma premisser bör något ha orsakat Gud, och vad är då det?

Gödsvinets Avdelning för Laborativ Teologi (G.A.L.T) har länge förhållit sig neutral till dessa och många andra gudsbevis. Ända tills nu.

Ett steg tillbaka. I Sverige har snabbmatssituationen länge varit en sorglig historia. Vi är utelämnade till unkna stora kedjor med färdigpressade hamburgerplattor och risiga tillbehör. Men de senaste trenderna pekar i en annan riktning. Helt plötsligt har det blivit moderiktigt att öppna snabbmatsrestauranger. Vanlig skräpmat, fast med kvalitet istället för skräp, och en trevlig miljö istället för svartjobb och misär.

Ett någorlunda nytt exempel är restaurangen Flippin Burgers i Stockholm. Inget fancy, bara snabba hamburgare med god kvalitet.

Ett annat är Vigårda Barbeque där jag nyligen råkade hamna över en lunch. Inget med detta ställe var fancy eller överarbetat. Det var hamburgare av god kvalitet, med gott bröd, välgjorda pommes och valfri dippsås för 75kr. Dessutom var det snabbt och effektivt.

Burgaren var sparsamt möblerad med ost och chili (tror jag) som enda ingredienser utöver den påtagligt kolgrillade biffen och brödet som avvek från de vanliga tråkiga sesambullarna. Jag valde orginalburgaren på nöt, men det fanns lamm, kyckling och ett par andra djur (och växter) som alternativ. Inredningen på stället andades av snabbmatens effektivitet, men den var ändå påtagligt hipstrig.

Att den här underbara trenden nått Sverige är ett betydligt bättre bevis för Guds existens än de unkna och daterade filosofiska dylika. Detta är Gödsvinets gudsbevis. Detta är Gudsvinet.

Huevos

Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

På uppdrag

En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.

Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.

De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.

Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.

Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.

Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.

Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.

Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.

Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.

 

Schneider Weisse, tap 4

Det har sagts förut på den här bloggen, men det tål att upprepas: Schneider Weisse är en riktigt bra veteöl. I det här fallet läppjar jag på en väl avvägd tap 4, samma som Gödsvinet testat innan. De 6,2% alkohol som ryms i den här grumliga vätskan tvingar upp smaken på en nivå där blaskiga veteölar som hoegarden inte kan fajtas, och till och med en klassiker som Weihenstephaner ligger i lä.

För de som behöver något mer stärkande finns storebror, tap 6, som väger in på modiga 8,2 volymprocent. Det är mycket för att vara öl, och väldigt mycket för att vara veteöl. Snart ska jag recensera den också, men just nu nöjer jag mig med den snälla lilla tap 4.

Miljöombyte

Av olika anledningar vågade jag mig utanför Malmös trygga gränser tidigare i veckan. Jag sökte mig ända ner till Skanör för att få mig ett drägligt mål mat. Och det var det värt. Målet för kvällen var Skanörs Gästis.

Som av en slump var sommarmenyn på Skanörs Gästis påfallande lik, om än inte identisk med, den jag nyligen inmundigat, och sedermera recenserat, på Grand. Det bjöds på hummer till förrätt, sex veckors hängmörad angusbiff med bea till huvudrätt samt glass med jordgubbar till efterrätt.

Den inledande hummern var delikat. Lite salt och bränd smak, perfekt för att få hummern att lyftas ur den tillbakadragna smaktillvaro den normalt lever i. Den ackompanjerades av tomat och avocado som visserligen inte var perfekt mogna, men som ändå smakade utmärkt. Bra början.

Köttet var det bästa jag ätit inom Sveriges gränser på mycket länge. Härligt mört och lättstekt utan att blöda, så som man kan se på kött som hängmörats tillräckligt länge. Det var dessutom en tjock och fin bit, något som svenska styckare verkar vara panikartat rädda för.

Den blivande höstmåltiden tog en tupplur utanför.

Jag undrar verkligen varför det ska vara så svårt att få tag i bra kött i Sverige. Att snubbla in på ett svennigt steakhouse i utlandet kan ofta vara en kulinarisk succé (tex här, och här) medan det i Sverige sällan leder till något bättre än tillplattad lövbiff som de har mage att kalla entrecote.

Nåja. Tillbehören var bea, färskpotatis och syltade grönsaker. De lyckades till och med få biff med bea att kännas som en fräsch och somrig måltid. Utmärkt.

Jordgubbarna serverades med hemmagjord (verkade det som) karamellglass som smakade brynt smör och himmelrike, karamellade nötter av något slag samt marängkross. Jordgubbarna spelade förstafiol, glassen kompletterade fint och resten bidrog med knaprighet. Otroligt gott, särskilt glassen.

Klart värt ett besök. Kalaset landade på några tior billigare än min måltid på Grand, samt presterade avsevärt mycket bättre. Fyra tjocka och välhängda angusbiffar av fem möjliga.

Grand öl och mat

Så kom då äntligen den dagen då jag lyckades få bord på Grand öl och mat. Jag och Nils tog plats i en del av lokalen som såg ut som ett lärarrum från 80-talet, och inledde kvällens frosseri.

Jag måste säga att jag blev lite besviken när jag såg menyn. Där fanns musslor, entrecote, någon fisk och någon vegetarisk rätt. Och råbiff. Ett ganska tråkigt utbud, men klassiska och bra rätter. De har säkert gjort någon twist på det, eller specialiserat sig på att göra just de här rätterna helt perfekt tänkte jag. Vi började med ostron som sig bör. De var ganska stora, i övrigt smakade de som ostron smakar. Manet och småbåtshamn.

Vid huvudrätten började kvällens bekymmer. Först fick vi maten innan vi fått något vin. Märkligt, men det skulle kunna vara ett ursäktbart mistag. Min entrecote visade sig vara genomstekt och skosuleseg, så jag fick be om en ny. Sedan kom vinet, och jag tittade på medan mitt bordssällskap åt halva sin måltid. Efter ett tag kom det in en ny, betydligt rödare köttbit åt mig, men utan bestick. Jag snodde kniv och gaffel från ett annat bord och högg äntligen in. Då märkte jag att pommesen i en skål bredvid hade hunnit bli rätt kalla, och inte speciellt roliga att äta. Efter halva måltiden kom kyparen in med en ny skål pommes.

Köttbiten som jag slutligen åt var helt ok, varken mer eller mindre. Det var lika fantasifullt som att äta på Mando eller något annat steakhouse; en halv grillad tomar, kött, bea och pommes. Det här är ju utmärkta Tempos systerrestaurang, hur kan det komma sig att de tappat all uppfinningsrikedom på vägen?

Trevligt nog bjöds vi på efterrätt för köttfadäsen. Och tur var väl det, jordgubbar och en kaka för 95 kronor var inte speciellt prisvärt, om än välsmakande. Crème bruléen hade samma fel som nästan alla restauranger förstör den efterrätten med, kylskåpkall i botten och varm på toppen. Inte speciellt roligt.

Mediokert alltså. Jag undrar stilla hur den här restaurangen fått sin enorma hype. Kanske är det lokalen, som är både märklig och trevlig. Kanske är det ölutbudet, som ändå är ganska ok.

Två skosulor av fem möjliga. Gå till Tempo istället.

Optimus Kotlett

Fläskkotlett. Kanske den svennigaste rätten av dem alla. Här har ni ett bra recept som jag improviserade fram efter att ha läst lite olika varianter på internet och låtit min fantasi fläta dem samman till ett enda superrecept. Ett recept att härska över dem alla. Ett Optimus Kotlett.

Börja med att köpa en uppsättning fläskkotletter. De ska vara tjocka, och med ben. Se till att de har en ordentlig fettrand. Snitta fettranden, men skär för guds skull inte bort den. Stek sedan kotletterna i het panna och lämpligt fett, alltså ankfett. Jag använder fortfarande samma burk ankfett som jag köpte i november, det säger något om hållbarheten. Två minuter på varje sida räcker väl, det gör inget om de inte är genomstekta för de ska få en omgång till lite senare i programmet.

Plocka sedan ut kotletterna och lägg dem åt sidan. Vispa ur pannan med en ordentlig mängd grädde. Klicka i en skvätt dijonsenap och lite fond av lämplig sort. Utöka med ett par kvistar rosmarin, salt och peppar. Den här nyttiga blandningen ska du sedan låta koka ihop några minuter. På den här tiden hinner kotletterna på tallriken bredvid vätska ur sig en del, och detta häller du naturligtvis ner i såsen.

Smaka av och godkänn Optimus Sås. När den är god, lägg i de vackert brynta kotletterna, och låt dem koka med tills du tror de är genomvarma. Servera med potatis i valfritt format, jag väljer föga överraskande råstekt potatis.

Dagens middag

För att vara en matblogg skriver vi förvånansvärt lite om mat här. Nu ska jag skriva lite om mat.

Varje vår är det lite för mycket tjat om sparris. Det hindrar inte att sparris är väldigt gott. Själv tycker jag att den smakar bäst när den får spela förstafiol, alltså inte som ingrediens i någon annan rätt. Allra bäst som förrätt, lättkokt i saltat vatten och i ett välgörande skumbad av hollandaisesås.

Sparris är en nyttig grönsak, och hollandaisesås är bara ett annat ord för smör. Jag antar att de två tar ut varandra. Efter min inledande förrätt gjorde jag pasta. Att göra pasta är förvånansvärt enkelt, bara aningen omständligt. Idag experimenterade jag lite, och blandade i finhackad rosmarin i mjölet jag gjorde pastan av.

Rosmarin i pastan var inte så dumt, men smaken var ganska subtil, och det drunkade lite bland de andra, lite kaxigare ingredienserna.

Sedan blandade jag en liten skål med olivolja, pressad citron, parmesan och svartpeppar. Denna dekadenta röra rörde jag ihop med den färdiga pastan, och toppade det hela med knaperstekt pancetta. Pancetta är som bacon, men dubbelt så gott och fyra gånger så dyrt.

Utmärkt gott och lite lyxigt.

 

 

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara “delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.