Författare: zonk

Muttley & Jack’s Shakisso Guji

av zonk

My cup runneth over. Ja. Jag trodde det var mer plats i koppen eller mindre kvar i kannan, men nu kan jag knappt röra tangentbordet utan att det spiller över. Men vad är en eftermiddag på jobbet utan lite blasfemiskt bra kaffe? Det finns väl ingen i Sverige som inte vet svaret på frågan, men nu har vi i varje fall i Shakisso ytterligare ett sätt att undvika denna hårda verklighet som är det kaffe som så ofta är allt som bjuds. Är det deras bästa hittills? Njae. Inte precis. Det är ett kul kaffe, lite örtigt, syrligt, smakar kakao och nymalt doftar det såklart närmast narkotiskt, som alla bättre kaffesorter. I koppen blir det lite tunnare, men fortfarande förbaskat trevligt. Kanske hade jag önskat mig ett bänne knasiga tropiska frukter. Kanske ska jag ösa på med mer bönor per centiliter vatten i min pressokanna. Ändå är det mycket njutbart, och tanken går helt klart till yirgacheffe när det är som bättre om inte bäst, rikt, beskt, virilt, lite galet, och hade jag inget annat att dricka, hade jag inte lidit i första taget. Likväl är det en fördömelse med vagt beröm: M&J har så mycket annat jag kommer ge mig på istället.

Tre och en halv böna av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Pomologik Hantverkscider 2020 alkoholfri (1331)

av zonk

Det är trevligt att göra något gediget, ordentligt, nogsamt och exakt, så som det ska göras, utan åthävor, på gammalt vis. Men visst är det ibland roligare att ta ut svängarna. I Italien drack en ölfanatiker stundom hantverksmässigt tillverkad öl som i princip var en väldigt trogen och gedigen replika av en väldigt rak och prestigelös lager, ja en stor stark, helt enkelt. Det var inte dåligt men kanske var det inte helt uppenbart för en utomstående riktigt varför man gav sig på detta. Visst har det sitt värde, det är inte dåligt, det gör det det ska, men man frågar sig om det är värt ansträngningen. Med Hantverkscider är det aningen åt samma håll det barkar, även om det förvisso är betydligt äppligare, kraftigare och ja, mustigare än din vanliga cider-på-petflaska från snabbköpet. Det är flera snäpp uppåt, men likväl är det kanske inte sådär vansinnigt spännande. Visst, jag tar den alla dagar i veckan istället för Kiviks Musteris ansträngningar i samma genre, men samtidigt sitter jag där och suktar efter den där dundertorra cidern, asturisk kanske, men framförallt torrare än Sahara. Kanske är det en konstig sak att sukta efter, i varje fall om man tittar på cider-storsäljarna med glatt färgade etiketter som skeppas ut i parti och minut från ert lokala systembolag – sött säljer, sött är populärt. Men vad hjälper det mig? Nej, ge mig något vansinnigt torrt, alla dagar i veckan!

Tre och en tredjedels sötsak av fem möjliga. Nr 1331 på bolaget, 89 kr för 75 cl. Säsongssortiment.

En påskhare kommer sällan ensam

av zonk

När de flesta nu jagar lax, kokar ägg och lägger in sill, ja kort sagt ordnar sig lite svensk högtidsmat, väntade vi på helt andra godsaker till vårens infirande. Påskharen ringde tyvärr bara en gång, men kvar på trappen var ett litet trevligt paket från våra vänner på Muttley & Jacks. Vi ser fram emot att låta påskfliten glöda, och dricka några koppar gott Aoestre-kaffe, eller i varje fall några andra mjälla fina bönor från soligare breddgrader.

Må påskharen vara med er!

Tillbaka till källan

av zonk

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända. Nog är det fint med presso på färskmalt single source, men till slut står man där en dag, händerna skakar lite lätt, koffeinabstinensen pratar milt men tydligt med ens hjärnbark och man gör det som faller sig naturligast – man kokar enkelt men rikligt kaffe med vanlig jävla tratt i vanlig jävla kanna. Kanske Arvid Nordkvist. Kanske Zoegas. Men starkt som fan, och mycket, och fort ska det gå. Ibland behöver man återvända till sina rötter för att riktigt se var man ska ta vägen, och med kaffe är det ofta bra med mycket och bättre med starkt, men framförallt fort. Så går man åter till källan. Sen lägger man en order till en finrostare med hemleverans illa kvickt, och hoppas de verkligen springer till rosteriet och masserar ens bönor från Burundi, och skickar dem med ambulans raka vägen till ens dörr.

Big Drop Woodcutter Brown ale alkoholfri (19033)

av zonk

Från engelska bryggarna Big Drop kommer denna brown ale, och det är trevligt att göra bekantskap med en som inte bara är marginellt roligare än din vanliga gamla lager, utan som faktiskt står stadigt på egna ben. Nej, yxmannens bruna öl är förvånansvärt trevlig, rejält humlig, men framförallt ruskans maltig, brända såväl som runda toner, vinös, ja man tänker nästan lite på barley wine. Det är en krutig och spruttig öl, och minner om gamla ölinpyrda pubar, bättre engelsk öl, och sena kvällars prat om inget särskilt, allt saker vi suktar efter att åter uppleva när denna pandemi slutat härja. Tills dess får vi korka upp framför webkameran och vinka till avlägsna vänner via internet.

Tre och trekvarts mustighet av fem möjliga. Nr , 19:90 kr på bolaget.

Omnipollo Ostkaka alkoholfri (19032)

av zonk

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Tydligen är ju lingonsylt legio till ostkaka, även om jag förvisso aldrig ätit just dessa två i kombination. Men lingon är i varje fall huvudingrediensen i denna brygd från Omnipollo, om inte till procenten så i varje fall till smaken. Det ska ju vara en pale ale bryggd med lingon men utöver en något otydlig tendens till kolsyra märks det inte just så mycket av någon annan ingrediens än lingon. Eller tja, det är väl uppenbart på konsistensen att vatten också varit inblandat. Nej, jag hade nog kallat det här en suröl, rent smakmässigt om inte annat. Det är fullständigt osötat, och att dricka den är också en övning i diverse grimascher och rysningar. Men det är väl som vinterbad, det är bra att chocka organismen, på något sätt, och om inte annat så är man ju nöjd när det är över. Lycka  sägs ju vara avsaknaden av smärta.

En och en halv lycka av fem möjliga. Nr på systemet, 39:90 kr.

Mosgalenskapen

av zonk

Nu när hösten började falla på, kände jag någonstans djupt i min kropp ett starkt behov, ett behov av att sylta, safta och göra mos. Odlingarna på min balkong sträcker sig bara till envisa infestationer av mossa och alger, men en liten tur på koloniområdet runt knuten ledde till ett fynd: flera kassar med finaste äpplen. Eller ja, det var definitivt äpplen, men kanske inte riktigt exemplaren som vinner skönhetstävlingar. Men det passar väl bra till mos. Som mos-nybörjare hoppade jag såklart i djupaste änden och fick med mig precis så mycket äpplen hem att jag trodde jag skulle bli av med några fingrar på kuppen när påsarna skar in mellan lederna.

Som fullständig amatör tycker jag ovanstående ser ut som en hyfsad laddning äpplen, och då var det ändå bara första kvällens omgång, andra och speciellt tredje blev betydligt mer omfattande, tills påsarna slutligen var tomma. Det tar rätt hyfsat med tid att skala några hundra äpplen, och sedan med kniv få bort kärnhus och andra mindre lättsmälta delar, och det var med en blandad känsla av projektets övermäktighet och någon slags husmoderlig (husfaderlig?) nöjdhet som det hela fortgick.

Att se moset glatt och piggt gult puttra ihop var en lättnad, och ett otal burkar och påsar senare har jag frysen full med gott äppelmos. Första satsen fick sig en dos färskpressad citron, andra dosen lite ingefära, och sista kardemumma, och det passar utmärkt såväl till fil och müsli som till gröten eller på toast. Det får bli en stek med äppelmos till i höst också, känner jag på mig. Jag har även fått vara med om alla sylt-, saft- och mosmakande släktingars invigningsrit, nämligen omöjligheten i att skänka bort ens minsta burk, när jag hade min lille brorson på besök. Hans föräldrar hade nogsamt drillat honom att snabbt svara att de hade fullt i frysen, och jag ville inte insistera. Jag kommer fortfarande ihåg hur det är att vara på andra sidan av konversationen, och jag lät ämnet snabbt falla. Så nu står jag med en frys full med äppelmos, men det är gott på müslin. Måste snart tina en burk till. Nästa vecka..

Muttley & Jack’s Wolichu Wachu Guji

av zonk

Det bästa med Wolichu Wachu är nog namnet, att säga det högt ger mig stor förnöjelse, men därmed inte sagt att det inte skulle vara en förbaskat trevlig kopp kaffe. Nu kommer den ju dock i ett sammanhang, och sammanhanget är en M&J-kavalkad här på svinet. Och det uppfordrar ju. Wolichu Wachu är en klart njutbar kopp kaffe och hade jag druckit den bredvid något annat kaffe, säg bredvid en kopp från maskinen på jobbet, hade jag ju förstås njutit mångfalt mer av dessa bönor från Guji. Jämfört med en del andra microlots från M&J så är ju konkurrensen såklart tuffare. Ändå står sig Wolichu Wachu riktigt hyfsat: det är en mustigt, lite ruffigt, kakao-osande och lite fruktigt kaffe, och det är gott så, även om det är lite tunnare någonstans i mitten än en del av sina vänner från M&J. Det vilar lite mer på sin förvisso trevliga syrlighet, det är inte riktigt samma smakexplosion. Samtidigt, hade M&J inte salufört några andra sorter, hade jag beställt Wolichu Wachu igen. Men nu kommer jag inte göra det.

3.75 nästan av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

En stor stark, tack!

av zonk

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett “stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

Muttley & Jack’s Sonora Central Valley

av zonk

Någonstans vet jag att jag borde recensera min favorit-Yirgacheffe från M&J. Men det känns som att det bygger på dagsformen. Man kan liksom inte gå och vara söndags-seg till ett sådant stordåd. Så det blir något annat istället, och jag doftar lite på bönorna till deras Sonora, de osar mango och dyr choklad, och kaffet har den där lite syrliga doften av bättre kakao. Syrligheten går igen i smaken, ett light men djupt kaffe, smakar som ena hörnet av hundrafemprocentig choklad men utan det tunga lasset kommer efter, utan att tungan och gommen fastnar i en konkarong av bönor, nej här är det light och vi kommer åter till tropisk frukt, till passion o mango, till sol som silar genom palmlöv eller vad nu någon ska tänka som sitter fast i skandinavisk grårök och dimma för en evighet till. Visst är det kanske lite lajtare än jag skulle velat – eller är det fel egentligen? Nej det är fan lagom. Jag säger det här, jag säger det nu: alla ni som dricker vanligt jävla kaffe, dricker pripps blå lättöl, det här är en galen tropisk IPA. Så jävla mycket missar ni. Bara så ni vet.

Fyra och en halv palm av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.