Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen “Sånger om sprit“. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång “I drink“, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

“I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ’round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan. 

Vår kurs om sånger om sprit går vidare. Vi har hunnit gå igenom ett antal sånger om sprit redan och det kanske är dags att säga något om hur urvalet av sånger går till. Jag ställer in min mp3-spelare på slumpvis sortering och klickar på en liten pil som pekar åt höger. När jag når en sång om sprit så skriver jag om den. Talking Thunderbird Wine Blues dök upp nästan genast idag och det är jag mycket glad för.

I en värld av druckna countryartister är nog ingen så förknippad med alkohol som Townes van Zandt. Han drack till den dagen han dog och han dog utan tvivel på grund av att han drack. Hans död orsakades delvis av en allvarlig höftskada som han på grund av drucken excentrism vägrade behandla förrän alldeles för sent. I likhet med andra kända alkoholister som Hunter S Thompson vågade inte läkarna hålla Townes från spriten eftersom abstinensen skulle bli livshotande på grund av ett i övrigt risigt allmäntillstånd. De vågade inte heller skriva ut några smärtstillande medel till honom eftersom de visste att han skulle börja dricka omedelbart efter att han skrivit ut sig själv från sjukhuset. När Townes van Zandt dog i sitt hem på nyårsdagen 1997 hade han alkoholen ensam kvar sedan den trängt ut alla andra delar av hans liv.

Är en lättsam talking blues sång som “Talking Thunderbird Wine Blues” då verkligen den bästa sången att representera en av de största låtskrivarna som genren har sett? Eftersom det ändå är omöjligt att välja bara en sång att representera Townes van Zandt så tycker jag att den mycket väl kan vara det. Sången visar upp humorn med vilken van Zandt gjorde allt inklusive att supa ihjäl sig. Världen är full av allvarliga unga män från Sverige som sjunger kända sånger på halva hastigheten och kallar det känslosamt. De till och med kallar det country och jag är trött på det. Dessa unga män saknar humorn hos Townes van Zandt och utan den blir allvaret helt obegripligt.

“Talking Thunderbird Wine Blues” är en liten sång om ett speciellt märke av billigt vin. Jag tror jag vet vad det är för vin. I sången kostar en flaska 59 cent och så billiga vinsorter har jag inte sett någonstans. I Kalifornien fann jag en glasflaska med vin på en gallon (nästan fyra liter) som kostade åtta dollar och 99 cent. Den smakade som hundra spänn.

Så här går visan

Among the strangest things I ever heard
Was when a friend of mine said “man, let’s get some thunderbird”
I said “what’s that? ” he just started to grin
Slobbered on his shirt, his eyes got dim
He said “you got fifty-nine cents? ”

Detta är nog inte alls det konstigaste Townes van Zandt hört. Detta är en man som under en TV-intervju bekymmerslöst gick igenom de grundläggande knepen för den som vill bli framgångsrik inom limsniffning. Hur som helst, så börjar historien. Sedan fortsätter den.

We hustled on down to the nearest u-tate-um
The guy wanted my id, I whipped her out and showed him
He got a green bottle from the freezing vault
My friend started doing backward somersaults
Through the cottage cheese

U-tate-um är en möjlig stavning på ett ord som jag kanske skulle ha skrivit på ungefär detta vis: U-tot-em. Det är ungefär så han pratar. Hur som helst så är det ett ord från djupaste Texas som syftar på en livsmedelsaffär. Notera att vinet återfinns i kylskåpet. Om du har druckit lika billigt vin som jag så betyder det något för dig.

Took it back to his house, started drinkin’
Pretty soon I set in to thinkin’
“man, this thunderbird tastes yummy, yummy, yummy
And I know it’s doing good things to my tummy, tum…, t…”
It’s how you reason when your on that crap

Även här finns ett element av igenkänning. Dåligt vin under bra omständigheter är nästan omöjligt att skilja från bra vin under dåliga omständigheter. En gång tillskrev jag en flaska vin helt ogrundade effekter på min akrobatiska förmåga.

Got a few more bottles, chugged them down
I pulled myself up off the ground
Decided I go see my dearest sweet wife
Who met me at the door with a carving knife
Said “get them damn grape peel from between your teeth.”

Kvinnan är polisen i var och varannan sång om sprit. I själva verket umgicks Townes van Zandt med kvinnor som antingen drack själva eller accepterade hans dryckenskap. Det var hans tredje fru Jeanene som gav honom hans sista flaska vodka på väg hem från sjukhuset.

I could see we’re gonna have a little misunderstanding
I said “dear, I better get in touch with you later”
She said “forget it, man, you’re never touchin’ me again!”

Jag är säker på att det finns en läxa att lära sig från detta. Det är därför det finns en sista vers.

Now I’ve seen the light and heard the word
And I’m staying away from that ol’ dirty thunderbird
A message come from heaven radiant, and fine,
All I drink now is communion wine
Six days a week

Religion kan vara vackert. På något sätt verkar det dock inte som om Townes van Zandt verkligen bytte helgedom. Historien om van Zandt själv är sorgligare än den om Thunderbird Wine. Det kan åtminstone verka så men om man sett filmer som “Heartworn highways” eller framför allt några av hans konsertframträdanden så finns det inget tragiskt med honom. Därför föreslår jag att ni ser detta fina filmklipp där Townes van Zandt talar, sjunger och skämtar om Thunderbird Wine.

Sommaruppehållet är över och vår kurs i sånger om sprit kan äntligen starta upp igen.Terminen kommer att inledas med en riktig juvel i genren, Tom T Halls “The year that Clayton Delany died”.

Tom T Hall brukar kallas för “The storyteller” och vi vet ju alla redan att en countrylåt bara är så bra som historien den berättar. Det är därför lätt att förstå att Tom T Hall tillhör de verkligt stora kompositörerna inom countrygenren. Sånger som “Harper Valley PTA“, “Old dogs, children and watermelon wine“, “Homecoming” och “Jesus on the radio (and daddy on the phone)” är alla stora små berättelser berättade rakt och uppriktigt utan drama av Tom T Hall eller någon av alla de artister som spelat in hans musik. “Harper Valley PTA” blev förresten en film.

“The year that Clayton delany died” är berättelsen om hur Hall tog sig till Nashville. Jag vet, det är inget originellt tema. Detta är dock kanske den bästa sången om att ta sig till Nashville. Hall berättar om sin barndomsidol Clayton Delany som var väldigt bra på att spela gitarr men som drack lite för mycket. Åtminstone är det vad man sa. Clayton Delany har funnits på riktigt men han hette något annat. Han dog i 30-årsåldern.

Detta är berättelsen om beundran så fördomsfri att den är förbehållen barn och idioter. Tom T Hall var ett barn. Så här berättar han:

I remember the year that Clayton Delaney died
They said for the last two weeks that he suffered and cried
It made a big impression on me, although I was a barefoot kid
They said he got religion at the end and I’m glad that he did

Jag tänker inte gå in på vad mina ateistiska instinkter säger om den sista raden. Istället väljer jag att imponeras av Tom T Halls fullständigt naturliga sätt att gå direkt till kärnan i historien.

Clayton was the best guitar picker in our town
I thought he was a hero and I used to follow Clayton around
I often wondered why Clayton, who seemed so good to me
Never took his guitar and made it down in Tenn-o-see

Tom T Hall kommer från Kentucky så när han säger “nere i Tennessee” så menar han det. I den tredje versen kommer spriten.

Well, Daddy said he drank a lot, but I could never understand
I knew he used to pick up in Ohio with a five-piece band
Clayton used to tell me, “Son you better put that old guitar away,
There ain’t no money in it, it’ll lead you to an early grave.”

Den mänskliga utvecklingen beror på att barn inte gör som de blir tillsagda. Tom fick höra att han skulle slänga bort gitarren. Han behöll den och skrev 300 klassiska countrysånger.

I guess if I’d admit it, Clayton taught me how to drink booze
I can see him half-stoned a-pickin’ out the lovesick blues
When Clayton died I made him a promise, I was gonna carry on somehow
I’d give a hundred dollars if he could only see me now

Nej, Tom gör precis tvärtom. Istället för att lära av Delanys skrämmande exempel svär han att fortsätta där förebilden slutade alldeles för tidigt.

I remember the year that Clayton Delaney died
Nobody ever knew it but I went out in the woods and I cried
Well, I know there’s a lotta big preachers that know a lot more than I do
But it could be that the good Lord likes a little pickin’ too
Yeah, I remember the year that Clayton Delaney died

Så Clayton Delany dog. Ändå lever han vidare, låt vara under pseudonym. Den där efterhängsna ungen Hall gjorde honom odödlig. Är detta egentligen en sång om sprit? Nej, inte egentligen. Väldigt få låtar är det. Fast Tom T Hall har skrivit en låt som heter “I like beer“. Lyssna på den istället om du ska vara så jävla besvärlig.

Sånger om sprit är sällan god äktenskapsrådgivning. De allra flesta handlar om hur något gick fel och hur spriten hjälper en stund när det inte längre finns något rätt. “One mint julep” är en sång om sprit som vänder på begreppen. Det är en sång om hur spriten kan leda till äktenskap, ett riktigt shotgun wedding.

“One mint julep” är bara ett exempel ur den väldiga skatt av sånger om sprit som som skrevs och spelades in av svarta blues, jazz och sedermera soulartister under 1940 och 50-talen. Ett stort antal av dem är i likhet med “One mint julep” skrivna av Rudy Toombs. Som så mycket  musik vid denna tid spelades sången in av en lång rad olika artister men den mest kända versionen är nog den av The Clovers.

Berättelsen är en som vi har hört tusen gånger tidigare. Pojke möter flicka, pojke dricker bourbongrogg, pojke väcks dagen efter av flickans fader, pojke och flicka gifter sig under hot om nödslakt. I själva verket låter det som något jag läste i sydsvenskans Malmö-del bara härom dagen.

Ändå finns det något alldeles särskilt i just denna komposition. Melodin lånar villigt ut sig till en till synes oändlig variation av gung. Det brukar sägas att temat för sången är alkoholens skadeverkningar men om man lyssnar på den så framstår den kristna konservatismen som ett större problem. Detta bara bekräftar vad vi redan visste, att sånger om sprit nästan alltid handlar om något annat än spriten i sig.

Så här börjar det:

One early morning, as I was walking
I met a woman, we started talking
I took her home, to get a few nips
But all I had was a mint julep

Så långt allt väl. Bör vi vara oroliga över att den olyckliga berättaren endast har en mint julep? För att besvara det så kanske vi behöver påminna om vad en mint julep är för något. En mint julep är en drink som består av bourbon, sockerlag, mynta och mindre fryst vattendrag av krossad is. Den drickes bäst i en hammock på någon veranda i en del av den amerikanska söder där varken värmen eller drycken uppmanar till ambitioner bortom den som krävs för att mala mynta med en sked. Personligen ser jag inte vad han oroar sig för.

I don’t remember just how I started
I only know that we should have parted
I stole a kiss, and then another
I didn’t mean to take it further
One mint julep was the cause of it all

Ok, skyll på spriten…

The lights were burning low, there in the parlor
When through the kitchen door, up popped her father
He said “I saw you when you kissed my daughter
Better wed her right now, or face a slaughter!”
I didn’t know just what I was doing
I had to marry or face ruin

Denna sång skrevs innan pillret, kortkorta kjolar och billiga flygningar med Ryan Air. Så ha tålamod med kvalen så som de beskrivs i sången. Även om du hade hoppat ut från badrumsfönstret för att sedan ta kvällsflygningen till Frankfurt Hahn för 99 kronor så var detta inte alls ett alternativ vid denna tid.

Now, I don’t want to bore you with my troubles
But from now on I’ll be thinking double
I’m through with flirting and drinking whiskey
I got six extra children from a-getting frisky

Nej, du fick sex extra barn genom att vara en idiot. Blanda inte in whiskeyn i det här och om du känner dig frisky så föredrar jag om du håller det för dig själv. När jag tänker på det så är det ju egentligen ganska skamligt. Att dra ner en alldeles anständig drink i smutsen på detta sätt. Tur att det svänger.

För att en gång för alla slå hem poängen att tidig countrymusik och svart musik från samma del av Amerika helt saknar musikaliska gränser så är här en inspelning av låten av Chet Atkins.

I denna kurs om alkoholen i musiken har vi redan gått igenom ett flertal ganska olika kompositioner. Kanske är det dags att stanna upp och fråga vad som egentligen utgör en sång om sprit? Den primära regeln är förstås att texten på något sätt behandlar alkoholhaltiga drycker. Dagens lektion handlar om att alla sånger som gör det inte nödvändigtvis är sånger om sprit.

“My bucket’s got a hole in it” skriven av jazzmusikern Clarence Williams och den mest kända versionen är förmodligen Hank Williams inspelning. Nästan all tidig country är skriven av eller direkt inspirerad av rurala svarta musiker. Country är ingen vit motvikt till svart musik som historielösa människor hävdar utan en gren på samma träd som blues, jazz, gospel och för den delen reggae.

Nästan alla kan nynna refrängen på “My bucket’s got a hole in it”. Vi vet alla att den förbannade hinken har ett hål så att den olyckliga sångaren inte kan köpa någon öl. Är detta då en sång om öl? Nej, det är det inte.

Jag läste en charmigt förvirrad internetdiskussion för några år sedan där titeln på denna sång diskuterades. Någon förklarade att sången utspelar sig på den tiden då öl såldes i spänner och hål i desamma omöjliggjorde hemforslandet av den skummande drycken. Diskussionen dog ner och tog ett annat spår tills någon ställde den obehagliga frågan exakt vilken tid detta syftar på. Medeltiden? Hinkar är bra till många saker. Man kan fylla dem med runda små stenar som man finner på stranden. Man kan ställa sig på dem för att se över en hög mur. Man kan tjuvmjölka grannens kor ute på ängen och ta hem mjölken i dem. Alla dessa saker och flera andra kan man göra med en hink men som kärl för öl lämpar sig hinkar generellt sett mycket dåligt. Ingen har i modern tid sålt öl för avhämtning i egen hink.

Sanningen är att det helt enkelt är ett uttryck för en försvårande eller till och med hopplös situation. Refrängen handlar om öl men en av verserna handlar exempelvis om det meningslösa med att arbeta hårt “when I got a woman in the bossman’s yard”. Vad det nu betyder. Så “My bucket’s got a hole in it” är ett exempel på en sång som inte handlar om sprit. Det hindrar förstås inte att du lyssnar på denna versionen av Wayne Hancock

Det finns inget som säger “country” som en vuxen man som gråter i sin öl. Hank Williams har skrivit en låt om att vattna öl med tårar. Dagens lektion i kursen “Sånger om sprit” handlar dock om en annan komposition. Det är dags att sparka upp saloondörren till den musikgenre vi känner som Western Swing.

Bob Wills är kungen av Western Swing. Det är inte jag som hävdar det. Waylon Jennings slog fast det i en sång med titeln “Bob Wills is still the king” även om titeln förstås är mycket äldre än så.  Bob Wills största årtionde var 1940-talet och när “Bubbles in my beer” släpptes som singel 1948 hade hans karriär redan kulminerat.

“Bubbles in my beer” skrevs av Wills tillsammans med Tommy Duncan från hans “The Texas Playboys”, som också sjunger på orginalinspelningen. Den tredje kompositören var den legendariska Cindy Walker.

Ingen vet hur många sånger Cindy Walker skrev men en vanlig gissning är att runt 500 blev inspelade. Vi vet att hennes sånger tagit sig upp på topp-40 av olika försäljningslistor mer än 400 gånger. Eftersom hon bara sjöng in en stor hit på egen hand, “When my blue moon turns to gold again”, har hennes namn förblivit en angelägenhet endast för folk i branschen. Willie Nelson gjorde sitt för att påminna världen om henne genom att 2006 spela in en hel skiva med hennes sånger. Skivan fick den passande titeln You don’t know me efter låten med samma namn.

Med på Willie Nelsons skiva fanns också “Bubbles in my beer” som han för övrigt spelat in redan 1973 till skivan Shotgun Willie. Nelson behöll det mesta av det soliga svänget i swingen men hans hypnotiska nässång ger ett par famnar extra djup åt den sorgliga bilden av en man som förspiller sitt liv med blicken i ett ölglas.

Tonight in a bar alone I’m sitting
Apart from the laughter and the cheer
While scenes from the past rise before me
I’m watching the bubbles in my beer

Den första versen är ambivalent. Melodin manar till uppsluppen dans och vad textens historia beträffar så har han kanske bara haft ett par för mycket.

A vision of someone who loves me
Brings a lone solty tear to my eye
So I know that my life’s been a failure
Just watching the bubbles in my beer

Den druckna sentimentaliteten närmar sig det besvärande någonstans i vers två. Tommy Duncan gråter mitt upp i svänget. Herregud Tommy, ditt liv har inte varit bortkastat och det finns inget i den där avslagna ölen som säger att det är så.

I’m seeing the road that I’ve travelled
A road paved with heartaches and tears
And I’m seeing the past that I’ve wasted
While watching the bubbles in my beer

Ok, du kanske har spenderat lite väl mycket tid bland barflugorna. Misstag har gjorts. Låt oss vara uppriktiga på den punkten. Riktigt stora misstag. De är väl inte helt ur världen heller. Men drick upp först så tar vi en refräng.

I think of the heart that I`ve broken
And the golden chances that have passed me by
The dreams I once made now are empty
As empty as the bubbles in my beer

Det blev kanske inte direkt bättre av den. Drömmarna är slut alltså? Det låter inte bra. Tomma som ölbubblor? Inte bra. En sista vers? Är de slut? Det kanske är lika bra.

Vi avslutar dagens lektion. Titta på den här filmen. Jag har en del att ta itu med.

Willie Nelson har sin Marijuana, Waylon Jennings hade sitt kokain och Johnny Cash hade sina piller. George Jones har sin alkohol. Trots ett par dussin nykterhetslöften personifierar han mer än någon annan i samma bransch det totala fylleriet. Det är är en imponerande prestation med tanke på att hans bransch är countrymusik.

Historierna om George Jones drickande är till och med fler än vad som får plats i ett inlägg av normallängd i den här bloggen. Under många år av sitt liv inledde han dagen med en screwdriver innan han drog igång ännu en lång hård dag med långa hårda bourbondrinkar. En screwdriver var hans frukost vilket gör det något ironiskt att han nu lånat ut sitt namn åt ett företag som gör frukostkorvar. “Frukost är mitt favoritmål under dagen” förklarar han glatt på företagets hemsida.

Den kanske mest kända historien är den om hur hans dåvarande fru, inget vet vilken i ordningen eller vad hon hette, försökte hindra honom från att dricka genom att samla ihop alla bilnycklarna och själv lämna det ödsligt belägna huset i en av bilarna. Hon visste att George aldrig skulle gå över en mil till spritbutiken. Countrysångare går ingenstans. Waylon Jennings kom en gång på Kinky Friedman med att promenera vilket fick honom att stanna till med bilen och skrika genom sidorutan: “Hoppa in du fördärvar din image”. George Jones var alltså fast i det torrlagda huset utanför Beaumont, Texas. Tills han fick syn på åkgräsklipparen ute på backen. En och en halv timme senare svänger han in på parkeringen till spritbutiken på den puttrande lilla maskinen och en countrylegend var född.

En annan historia berättar om hur George Jones blir barnsligt förtjust i Merle Haggard och framför allt dennes låt “I threw away the rose” någon gång på 1970-talet. När Haggard en dag förbereder sig för att gå på scenen någonstans i Texas får han höra att hans nyfunna beundrare George Jones fått ett lustigt infall. Enligt uppgifterna skulle Jones ha avbrutit en föreställning, rusat av scenen och gett sig av för att höra Haggard spela “I threw away the rose”. I Ohio, hundratals mil bort. Merle Haggard gav inte dessa rykten så mycket uppmärksamhet. Ingen trodde egentligen på dem förrän en högoktanigt packad George Jones anländer till Haggards motell mitt i natten och nära nog river stället innan han fått höra “I threw away the rose”.

George Jones har inte skrivit “If drinking don’t kill me (her memory will)” men för att använda en countryklyscha så har han definitivt levt den. Låten var med på den osannolikt framgångsrika skivan I am what I am från 1980. Jones hade då redan varit ett namn inom countrymusiken i åtminstone 15 år men de senaste tio hade varit en störtdykning in i missbruket. När 1970-talet närmade sig sitt slut var George Jones mycket nära botten och uträknad av alla som visste något om artister och droger. Under 1979 ställde han in över 50 föreställningar för att han var för full eller helt enkelt någon helt annanstans än där han borde vara. Han blev känd som “No show Jones”.

Tack vare monsterhiten “He stopped loving her today” blev I am what I am en storsäljande och kritikerhyllad återkomst, en av flera för George Jones. “If drinking don’t kill me (her memory will)” var bara en av många låtar med en tydlig koppling till Jones privatliv på den skivan. Den börjar så här:

The bars are all closed
It’s four in the morning
Must have shut ’em all down
By the shape that I’m in
I lay my head on the wheel
And the horn begins honking
The whole neighborhood knows
That I’m home drunk again

Den första versen är som en scen ur Jones vardag. Full och klumpig kommer han hem till ett hus som är tomt och ödsligt sedan hon drog. När George Jones sjunger låten live byter han också ofta ut sista raden mot “That George is home drunk again”. Titeln på sången berättar egentligen hela historien. Spriten kanske dödar men utan den mördar minnena vilket inte ger någon anledning till nykterhet. Det finns dock en ännu mörkare underton. Det destruktiva drickandet är en medveten handling där döden är det enda begripliga målet. Refrängen lyder:

And if drinking don’t kill me
Her memory will
I can’t hold out much longer
The way that I feel
With the blood from my body
I could start my own still
And if drinking don’t kill me
Her memory will

George Jones sjunger som en hel djupt depraverad gosskör i refrängen och det milt patetiska i fyllots klagan skänker bara det ovärdiga trovärdighet. Slutet är på samma sätt vackert och mycket tragiskt på ett vis som endast går att förena i en countrysång.

These old bones they move slow
But so sure of their footsteps
As I trip on the floor
And lightly touch down
Lord it’s been ten bottles
Since I tried to forget her
But the memory still lingers
Lying here on the ground

Jag tycker att vi lämnar George Jones liggande där på golvet med bara tio tomglas och ett minne som sällskap. Han är där han vill vara och det är en plats där stor konst skapas. Den ser ut och låter ungefär så här.

Ni som har följt denna kursen vet redan att en bra countrylåt i första hand är en bra berättelse. Här är något ni inte redan visste. Ingen berättar bättre historier än Guy Clark. Nej ingen. En del kommer nära. Visst, Billy Joe Shaver, Townes van Zandt, Steve Earle och George Jones. Jag håller med och vi kommer till dem. Men ingen berättar historier som Guy Clark. Låt mig säga något om en av dem.

Guy Clark skrev “Let him roll” till sitt debutalbum Old no 1. Han visste förstås inte om det när han satte pennan till pappret. Guy Clark skrev för att han hade något att säga även om det inte gick att veta om någon alls ville höra hans ord. Det var det förstås men den imponerande låtlistan på debutalbumet vittnar om att han skrivit länge innan han fick tillfälle att “magnetize this motherfucker” för att citera Clarks redan nämnda vän och lärjunge Steve Earle.

“Let him roll” är en sång om sprit men som de flesta sånger om sprit så är egentligen spriten bara ett medel för något annat. Någonstans bortom den blanka blicken och fotogenandedräkten projiceras den verkliga handlingen mot en solkig barvägg. Guy Clark berättar om ett gammalt fyllo som redan varit allt utom gift med den prostituerade kvinna i Dallas som han en gång friat till. Detta är den verkliga berättelsen och spriten är bara vad huvudpersonen gör när han inte kunde göra det enda han ville. Så här börjar det.

Well, he was wino, tried and true.
Done about everything there is to do.
He worked on freighters, an’ he’d worked in bars.
He worked on farms, an’ he’d worked on cars.
It was white port that put that look in his eye,
Grown men get when they need to cry.
We sat down on the curb to rest,
And his head just fell down on his chest.

Clark berättar här en mans hela historia men glider mästerligt in i det rådande ögonblicket i de två sista raderna. Av all information vi får som lyssnare är det kanske den mest triviala som fastnar. Den gamla alkisen på trottoaren dricker vitt portvin. Men alkoholiserade män i countrysånger dricker väl bara bourbon och öl? Det gör de lika lite som grabbarna i parken nedanför min balkong väljer flaskor på systemet efter katalogens smakbeskrivningar. Sånger om sprit från Kalifornien innehåller vin av det slaget som bara alkoholister och  karaktärer i böcker av John Steinbeck dricker. Townes van Zandt sjöng om bra stunder med dåligt vin och ingen kunde ämnet bättre än han. Billigt vitt portvin av det slag som Clark sjunger om fyller ungefär samma funktion som Rosita eller Marinella. Det vackra gamla fyllot Charles Bukowski berättar i en av sina böcker om hur han drack så många gallonkrus med billigt portvin att han inte kunde röra sig i sitt lilla hyresrum för alla tomglasen. Låt oss återgå till ämnet för dagens lektion, tillbaka till den där trottoarkanten någonstans i Texas.

He says: “Every single day it gets,
“Just a little bit harder to handle and yet. . .”
Then he lost the thread and his mind got cluttered,
And the words just rolled off down the gutter.

Guy Clark berättar här mycket genom att berätta lite men han fyller genast på historien

Well, he was elevator man in a cheap hotel,
In exchange for the rent on a one room cell.
An’ he’s old: years beyond his time,
No thanks to the world, and the white port wine

Så här långt har vi en stor del av historien om en gammal man som levt ett hårt liv och som gör det fortfarande. Varför saker och ting är som de är framgår dock inte än. Den berättelsen inleds i det följande stycket.

So he said: “Son.” He always called me son.
Said: “Life for you has just begun.”
An’ then he told me the story I’d heard before
How he fell in love with a Dallas whore.

Now, he could cut through the years to the very night,
When it ended in a whore house fight.
And she turned his last proposal down,
In favor of being a girl about town.

Det där är hela saken. Detta är varför han dricker och varför han inte kommer att sluta. Slutar gör han dock och hur det går till presenteras i den följande versen.

Now it’s been seventeen years, right in line,
He ain’t been straight in none of the time.
It’s too many days of fightin’ the weather,
An’ too many nights of not being together.
So he died.

Sjutton år är en lång tid för vad som helst och tiden tar ut sin rätt. En dag i sänder blir ett långt helvete om man väntar tillräckligt länge. Så han dör för att han inte kan göra något annat, inte längre. Han dör men berättelsen fortsätter.

An’ when they went through his personal effects,
In among the stubs from the welfare checks,
Was a crumblin’ picture of a girl in a door,
An’ an address in Dallas, and nothin’ more.

An’ the welfare people provided the priest,
A couple from the mission down the street,
Sang “Amazing Grace”, and no one cried,
‘Cept some lady in black, way off to the side.

Ok, vem tror vi att damen i svart är? Det finns ingen anledning att hålla er på halster.

We all left and she’s standing there,
A black veil covering her silver hair.
Ol’ One-Eyed John said her name was Alice,
An’ she used to be a whore in Dallas.

So let him roar, Lord, let him roll.
I bet he’s gone to Dallas, rest his soul.
Just you let him roll, Lord, let him roar
He always said that heaven
Was just a Dallas whore.

Ett gammalt fyllo har gått bort men hans berättelse lever kvar. En grånande, gråtande kvinna som en gång var en hora i Dallas säger oss att det var en berättelse att minnas och berätta igen. Därför tänker jag spela “Let him roll” ännu en gång och jag förutsätter att du gör detsamma. Pröva den här versionen om du inte redan köpt skivan.