Shipyard Applehead (11687)

Det är alltid samma nöje att hitta en ny öl från något litet, amerikanskt bryggeri. Jag såg mycket fram emot att testa en ny öl från Shipyard i Portland, Maine. Nu har jag druckit deras Applehead och jag vet inte vad jag ska tro. Allvarligt. Vad är det här?

Gillar du äppelkaka? En äkta amerikansk äppelpaj kanske? Då är inte det här ölen för dig. Du kommer aldrig att kunna äta en sådan igen. 

För Applehead smakar inget annat än äppelkaka och malt. Äppel, kanel och karameliserat socker. Smaken är med andra ord väldigt fruktig och den tillsammans med det modiga kolsyrespraket gör att tankarna även kan gå till fruktläsk eller till och med Coca-cola.

Varför all denna kanel? Ämnar de göra världens första öl som man får BÄTTRE andedräkt av? 

19,60 kronor på systembolaget, nummer 11687 i katalogen

2 Trocadero av 5 möjliga

Huevos

Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

Solsidan low carb premium dry (89660)

Oroar du dig över att ölen du dricker innehåller lite för mycket kolhydrater? Då borde du nog inte dricka öl. Det är så jag resonerar. Inte alla gör det. 

En av dem är tydligen finansmannen Christer Gardell som enligt en intervju SVD:s näringslivsbilaga istället valde att grunda ett bryggeri som tillverkar öl som innehåller mindre kolhydrater. I artikeln verkar han tycka det är konstigt att ingen annan tänkt på det tidigare.

När jag googlade för att nå denna information påmindes jag att det utöver ett bryggeri och ett bostadsområde i Nacka också finns en TV-serie som heter Solsidan. Stefan Erfors, en av delägarna i bryggeriet, hävdar att det är ett rent sammanträffande i en intervju i tidningen Resumé.

Hur otroligt det än verkar så finns det en del som talar för att det faktiskt stämmer. TV-serien är såvitt jag vet – har aldrig sett den – en ganska lättsam komedi för bred konsumtion medan ölen siktar mot ett exklusivare klientel. De har inte nödvändigtvis något att tjäna på att associeras med varandra. 

Solsidan low carb premium dry finns i beställningssortimentet och på två lokala systembolag. Det ena systembolaget är det i Saltsjöbaden, vilket är logiskt eftersom det är där Solsidan ligger och det är därifrån Christer Gardell kommer. Vi får komma ihåg att ölen trots allt kom till för att Gardell vill dricka den. Att den alls säljs på något systembolag beror nog helt enkelt på att han inte själv kan dricka upp de 150 000 liter som bryggs årligen. Där har vi ännu en punkt på vilken jag och Christer skiljer oss åt. 

Det andra systembolaget som säljer Solsidan ”lokalt” är det på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Det var där jag idag köpte flaskan på bilden. Gör jag för mycket av det här om jag påstår att exempelvis systembolaget i Nacka forum hade varit mer lokalt? Nacka forum är och förblir dock mer TV-serien Solsidan än ölen Solsidan.

Enligt nämnda intervju med Gardell skall ölen även säljas på ”utvalda restauranger i Stockholm, Åre och Båstad”. Det är egentligen allt jag vill säga om försäljningsställena och jag hoppas att det räcker. Vidare till själva ölen.

Solsidan low carb premium dry är ingen dålig öl. Licensbgryggarna på Hellefors bryggeri har fått till en strävt syrlig om än något tunn törstsläckare av det enklare slaget. Jag vet inte vad kolhydraterna gör för smaken i ölen men de 50% som saknas i jämförelse med en genomsnittlig öl verkar inte göra så stor skillnad i denna öl. Den smakar förstås lite som amerikansk lightöl men med bättre beska och, mer imponerande, bibehållen alkoholhalt vid 5%. Amerikansk lightöl kan, utan att direkt annonsera med det, vara mer eller mindre folköl.

Jag vet dock inte om jag skulle göra mig besväret att beställa sådana här ur beställningssortimentet när jag lika gärna kan köpa en liknande men godare öl som Beck’s ur standardsortimentet. Nu oroar jag förstås mig inte över kolhydrater.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 89660 i katalogen

2,5 riskkapitalister av 5 möjliga  

Beck’s Next

Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Husets öl

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?

Volpina

De där etiketterna, de är luriga. Volpina pryds av en kurvig kvinna med högst begränsad beklädnad, som skulle kunna ha smitit från TV3s ärevördiga Tutti Frutti eller kanske en av Berlusconis bunga-bunga-fester. Kanske är jag fördomsfull, men jag utgick från att det var en trams-öl. Men där tog jag fel: Volpina är förvisso ingen mikrobryggd black triple IPA, men det är en högst hedervärd öl, inget fruktbemängt jolm eller nåt slags gulfärgat mineralvatten. Volpina ska utläsas den lilla räven, vilket gissningsvis refererar till att det är en red ale. Det är dock ingen pilande lätt liten öl, tvärtom en bastant dubbelmalt, knäckig och rik, med en behaglig beska och ett gott litet alkohol-riv, i bästa belgiska stil. Gödsvinet syd ser fram emot att prova fler öl från Birra Amarcord, eventuellt till lämplig Fellini-film.

Tre och en halv missledande etikett av fem möjliga.

 

Dominus Tripel

Det var kanske ingen tillfällighet att det här inte var den första ölen i belgisk stil man testade – det är förvisso vare sig rättvisande eller helt pålitligt, men ja, flaskan ingav inte precis förtroende. Detta visade sig stämma blott alltför väl – Dominus Tripel är en påträngade söt, yxigt fruktig öl av belgisk klostertyp. Liksom flera av sina olycksbröder är den också bryggd i Nederländerna. Men visst, det är kanske ingen påfallande usel öl.

Två gäspningar av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Tavernello vino rosso

Det är lördag eftermiddag men du skulle nog säga kväll. Kanske skulle jag inte höra vad du sa. Jag somnade precis under det skoningslösa draget från en luftkonditionering så du får förlåta mig om min tidsuppfattning gått samma väg som finmotoriken gjorde redan på väg hem genom den febriga hettan.

Gödsvinet Vällingby är denna vecka omlokaliserat till Siena i Italien varifrån jag skriver dessa rader nu. Siena är en uråldrig stad i södra Toscana vars häpnadsväckande medeltida stadsbebyggelse är levande nog för en stad dubbel så stor. Vällingby är en funkisstad belägen 17 kilometer väster om Nordpolen och ungefär så levande som du gör den. Likheterna är förstås större än skillnaderna.

Du får dock förlåta mig om jag avbokar min biljett hem och bosätter mig under ett olivträd någonstans i närheten av Sienas södra utkant.

Gör jag det så misstänker jag att jag kommer att se mer av vinet på bilden. Det är inget fint vin men med tanke på vad man betalar luffare nu för tiden så kommer det nog vara vinet för mig. Kartongen på bilden kostade mig 1 euro och 40 cent när jag köpte den hos öl och vinhandlare som redan hälsar igenkännande på engelska när jag kommer in i butiken.

Kartongen med bordsvin från Tavernello innehåller en liter och den matematikkunnige inser därför att priset faller inom felmarginalen för gratis. Flaskan innehållande 1,5 liter vatten som jag köpte samtidigt kostade 1 Euro och 35 cent.

Hur det smakar? Jag insåg förstås att den frågan skulle komma. Den går knappast att undvika. Jag borde ha ett bättre svar. Ok, det är inget STORT vin. Smaken presenterar sig inte i en kavalkad av nyanser och perspektiv. Under det första lagret av sträv druvsmak döljer sig inte nya, tidigare outforskade lager av arom. Vad du ser är vad du får och jag är den första att erkänna att det inte är mycket.

[Recensionen avbryts]

Det är nu inte längre eftermiddag oavsett vem du frågar. Vinet som redan har beskrivits har nu befunnit sig i minibarskylen i en timme och 23 minuter. Jag försöker igen. Nej, det här är inget STORT vin. Det kan vara mindre än tidigare.

Det har sagts om vin här i Toscana – och jag tror det stämmer – att även de helt billiga vinen är mer än anständiga. Under den knappa vecka som jag har vandrat de trånga gatorna och gränderna i den här staden har jag träffat på både en och två enklare flaskor och jag var rikare för det. Vid ett flertal tillfällen har jag på restaurang beställt husets vin för blott en handfull Euro och de har alltid varit utmärkta.

Nu är förstås inte Tavernello ett vin från Toscana. En och annan druva i vinet kan förvisso komma från regionen men det vet varken jag eller någon annan eftersom tillverkaren Caviro samlar råvara från en stor del av Italien för att tillverka detta storsäljande vin.

Nu har vi kommit till den delen i recensionen då jag anger ett betyg. I relativa termer är detta ett lysande vin. Relativt till pris och de närmaste konkurrenterna i prisklassen är det utsökt. Det går enkelt att dricka. Ingen behöver bli skadad. I absoluta termer, om vi bedömer detta vin i relation till alla vin som någonsin gjorts, så blir betyget ett annat.

 

I princip gratis, finns inte i katalogen

2 druvjos av 5 möjliga

Denna recension skrevs lördagen den 14:e juli men publiceras först nu på grund av missförstånd rörande betalningen av hotellets trådlösa internetuppkoppling. 

Vy från skrivbordet

Il Cammello Ubriaco

Den fulla kamelen, det tredje projektet från ett litet lokalt brygg-initiativ, är en röd öl i lokal stil: frisk, porlande lätt, törstsläckande, dock inte utan en trevlig beska och ett visst rått, jästigt riv, lite åt det belgiska hållet. Eftersmaken är lång och har lite toner av lakrits. Annars saknar man helt det hembryggd öl ibland kan lida av, dvs övermåttan jästig bismak. Färgen är grant roströd, och ölen är klar – ingen dimma, vilket inte hade passat öltypen riktigt.

Det är dock definitivt en lättare öl, ingen IPA eller dubbel-IPA, men man ska ju brygga vad man gillar, och lokalbefolkningen ses ofta med typ en ceres eller en corona, och vi pratar ändå om en betydligt krutigare öl. På tal om krutig, så är alkoholhalten okänd, då den inte blivit uppmätt, men efter att ha druckit en del börjar man defintivt känna vissa effekter, och alkoholen finns där helt klart nånstans i smaken, inte så att den sticker ut, men det finns inte det där trista hålet i framförallt eftersmaken som ju utmärker alkoholfri öl.

Andra glaset – jag begick den kardinala dödssynden att inte hälla upp hela ölen i ett svep, med vidkommande risk att störa bottensatsen i sin slummer – blev genast betydligt rivigare. Men jag får inte göra ölen den orättvisan att jag bedömer den på såna grunder.

Tre och en halv röd sol av fem möjliga!

På uppdrag

En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.

Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.

De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.

Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.

Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.

Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.

Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.

Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.

Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.