Schloss Eggenberg Urbock 23° (74835)

av zonk

Som för så många tyska öl är min främsta känsla inför Schloss Eggenbergs Urbock 23° förundran. Varför? Varför bryr någon sig om att brygga det här? Sådär lite halvbeskt, tråkigt, fyrkantigt tyskt – vem släpar sig ur sängen varje morgon för att göra det här? Enligt baksidetexten kallar ”många” det ”the cognac of beers”, men jag ställer mig frågande till vilka dessa människor är. Vad vill de egentligen med sina liv? Sinnet är tomt, och man sitter och smackar med en märkligt däven sötaktig honungs-besk eftersmak på tungan, och tittar på glaset, som ser alldeles för fullt ut. De 9.6 procenten alkohol gör sannerligen ingen hemlighet av sig. Tydligen har den lagrats nio månader innan den förlösts men huruvida det är på flaska, ståltank eller ekfat framgår inte. Smaken lutar nästan lite åt det sista, men dessvärre är nog sanningen att det har en betydligt enklare bakgrund än så.

Två mähän av fem möjliga. Finns att beställa på systembolaget för den som framhärdar, nr 74835.

Rothaus Tannen Zäpfle

av zonk

Med en frisk smak av välklorerat vatten rinner Rothaus Tannen Zäpfle raskt nerför halsen, om inte annat så för att man snarast vill dricka något annat. Halvvägs ner blommar smaken ut i en svavelosande, sumpig nyans av utgången fulöl, lite i stil med den klassiske tysken HB, Hofbräus standardöl. Jag trodde länge att denna distinkt obehagliga biton var ett misstag, eller resultatet av just utgången öl, men efter att ha stött på den såväl när jag druckit HB på flaska som på fat, har jag insett att tyskarna helt enkelt vill ha det såhär. De är sannerligen ett märkligt folk. Tannen Zäpfle, förresten, vad betyder det, och är det en omskrivning för något helt annat? Jag varken vill eller vågar spekulera vidare, men det borde vara bortom allt rimligt tvivel att svaret inte kan bli trevligt.

En kloratom mol allen, av fem möjliga.

Uppbrott och avfärd

av Johan
God morgon
God morgon!

Bussen lämnar Vällingby klockan 03:31 i natt och jag kommer att vara på den. Det är bara den första i en mycket lång rad etapper innan jag når Siena i Italien imorgon kväll. På något sätt har jag åter lyckats göra en fullständigt enkel resa till ett Tintin-äventyr i 18 delar. Jag gör onaturligt många mellanlandningar och jag tror jag kommer att använda alla kända transportmedel utom V2-raket och en ubåt formad som en haj. 

Målet för min resa är en konferens för sådana som mig och det säger sig självt att sådana konferenser inte inträffar tillräckligt ofta för att jag skulle kunna undvika att delta. 

Som ett led i mina förberedelser inför Italien har jag förstås läst flera av Zonks recensioner av italiensk öl. Han bor ju sedan flera år i sitt hemliga laboratorium i de italienska alperna och jag börjar tro att han stannar där tills alla italienska öl är omskrivna. Hans gärning skall inte ha varit i onödan. 

För att kunna vara på den där bussen är jag tvungen att gå upp kring klockan 03:00. Jag vet dock med absolut säkerhet att jag kommer att vakna när väckarklockan ringer. När alarmet går har jag precis tre minuter på mig att desarmera larm nummer två. Larm nummer två är det yttersta larmet och du vill inte höra det. 

Larm nummer två består i att min stereo sätter igång en ljudinspelning av Klaus Kinskis Jesus Christus Erlöser på full volym från alla fyra högtalare. Vällingby kommer att omfamnas i ett krampartat grepp av teutonisk vrede när Kinskis skri ljuder ut över bygden från ett öppet fönster överst i ortens kanske högsta byggnad. Det får inte ske och det är därför jag vet att jag kommer att gå upp när det första larmet ljuder. 

Det börjar bli dags att packa och jag är rätt säker på att jag sitter och skriver detta enkom för att ytterligare fördröja det åtagandet. Jag avskyr verkligen att packa och gör det därför aldrig nykter. Det är lite roligare att packa packad men man vet aldrig vad man hittar i sin väska när man kommer fram. Kanske är det en del av nöjet. 

Nej, det börjar oundvikligen bli dags. Det står en sliten väska i en klädkammare och någon gång innan 03.31 kommer den att fyllas. Först måste jag bara hitta en flaska med något. 

Schneider Weisse, tap 4

av Jonas

Det har sagts förut på den här bloggen, men det tål att upprepas: Schneider Weisse är en riktigt bra veteöl. I det här fallet läppjar jag på en väl avvägd tap 4, samma som Gödsvinet testat innan. De 6,2% alkohol som ryms i den här grumliga vätskan tvingar upp smaken på en nivå där blaskiga veteölar som hoegarden inte kan fajtas, och till och med en klassiker som Weihenstephaner ligger i lä.

För de som behöver något mer stärkande finns storebror, tap 6, som väger in på modiga 8,2 volymprocent. Det är mycket för att vara öl, och väldigt mycket för att vara veteöl. Snart ska jag recensera den också, men just nu nöjer jag mig med den snälla lilla tap 4.

En annan sorts sommarmåltid

av Johan

Vi här på Gödsvinet har redan uppmärksammat  den ekonomiska och sociala segregering som råder mellan våra skribenter. En del har och en del har inte. Det är så det ser ut i Sverige idag. 

Jonas har och han fortsätter att ta för sig. Bara för ett par dagar sedan såg han det för angeläget att uppmärksamma omvärlden på vad som bara är den senaste av hans många excesser.

Denna gång hade han tagit in på ett gods i Skåne med sitt följe men den fulla historien om vad som skedde på denna fördömda plats är skoningsfullt döljd för oss som läser här. Vi vet att han vräkte i sig hummer och snortade kaviar från silverfat. Kanske avslutade han kvällen med att låta en dvärg piska en stalldräng, för lite lätt underhållning? Vi vet inte.

Samtidigt i förorten lever andra av Gödsvinets skribenter i en helt annan verklighet. Hårt arbetande i ett höghus av betong försmäktar jag långsamt av klimat, kost och knappa omständigheter. 

På bilden ser ni vad jag förmått frambringa för min omedelbara överlevnad. Det är inte mycket men jag är stolt över det jag har. Det är något herrarna där uppe aldrig kommer att förstå. 

Hannas cider Rosé (1708)

av Johan

Protokoll från möte med produktuvecklingsgruppen på Three towns brewers: 

Pr-man 1: ”Vi tappar i kvinnosegmentet”

Pr-man 2: ”Har vi ett kvinnosegment?”

Pr-man 1: ”Inte länge till”

Pr-man 2: ”För att vi tappar i det?”

Pr-man 1: ”Exakt. Eller inte hela kvinnosegmentet. Vi tappar i segementet för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden. Vi tappar stort.

Pr-man 2: ”Helvete!”

Pr-man 1: ”Du sa det”

Pr-man 2: ”Vi måste göra något nytt, något radikalt!”

Pr-man 1: ”[Ler i mjugg] Det märks att du är ny här”

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Vi gör inget nytt. Vi gör gammalt. Riktigt gammalt”

Pr-man 2: ”Inget nytt? Vi gör nya produkter hela tiden”

Pr-man 1: ”Inte direkt. Vi gör samma sak på nya sätt hela tiden. Människor förändras inte. Människor är som de är. Allt vi behöver göra är att hitta nya sätt att bekräfta dem. 

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Ta det här med kvinnor till exempel. Kvinnor är kvinnor och de gillar saker som kvinnor gillar. Samma saker hela tiden. Om vi vill sälja till kvinnor så måste vi ta de sakerna och sälja dem som om de är något nytt”

Pr-man 2: ”Jag tror jag förstår. Vilka är sakerna som kvinnor gillar då”

Pr-man 1: ”32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man-2: ”Ja”

Pr-man 1: ”Massor av grejor, kokböcker, heminredning, att ha lägre lön än män osv”

Pr-man 2. ”Ok. Hur gör vi en produkt utifrån det?”

Pr-man1: ”Jag tänker en mogen produkt”

Pr-man 2: ”Mogen? En mogen smak…”

Pr-man 1: ”[Skrattar okontrollerat]”

Pr-man 2: ”?”

Pr-man 1: ”[Drar efter andan] INTE SMAKEN, herregud, du är verkligen grön”

Pr-man 2: ”Inte smaken?”

Pr-man 1: ”Inte smaken dumbom, förpackningen, reklamkampanjen!”

Pr-man 2: ” OK! Hur ser en mogen förpackning ut. En mogen förpackning för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man 1: ”Tja, en lite exklusiv guldfärg på en elegant smal burk. Och runda bokstäver, runda former i största allmänhet. Mjuka runda former”

Pr-man 2: ”Runda former?”

Pr-man 1: ”Kvinnor är GALNA i runda, mjuka bokstäver” 

Pr-man 2: ”Perfekt. Vad häller vi i burken då?”

Pr-man 1: ”Herregud du är verkligen besatt av innehållet!”

Pr-man 2: ”Jag tänkte det var viktigt också”

Pr-man 1: ”Vi tar två sådana där färgglada cider vi gör och blandar dem, 50/50, det blir perfekt”

Pr-man 2: ”Päron och mango?”

Pr-man 1: ”Absolut. Sedan måste vi komma på ett namn”

Pr-man 2: ”Päron och mango-cider?”

Pr-man 1: ”[suckar] Nej, det är nog inte så bra. Kom igen nu, vad gillar kvinnor att dricka på sommaren?”

Pr-man 2: ”Rosé?”

Pr-man 1: ”Perfekt! Nu tänker du!”

Pr-man 2: ”Fan vad glad jag blir. Vi har en produkt”

Pr-man 1: ”Det har vi, kom igen nu, vi drar till Riche och knäcker några flaskor”

Pr-man 2: ”Härligt! Du förresten, jag har tänkt på en sak”

Pr-man 1: ”Vadå?”

Pr-man 2: ” Tycker du inte det är konstigt att vi bara är två personer på det här mötet?”

Pr-man 1: ”Jo, det är lite konstigt”

Pr-man 2: ”Det är ju ett stort bryggeri. En rätt stor produktutvecklingsavdelning”

Pr-man 1: ”Det är sant”

Pr-man 2: ”Det här är inte särskilt trovärdigt, eller hur?”

Pr-man 1: ”Inte särskilt, nej. Men kanske finns det en mening med det här ändå? Någon kanske försöker säga något?”

Pr-man 2: ”Det hoppas jag verkligen”

 

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1708 i katalogen

Ett hallon av fem möjliga

 

Miljöombyte

av Jonas

Av olika anledningar vågade jag mig utanför Malmös trygga gränser tidigare i veckan. Jag sökte mig ända ner till Skanör för att få mig ett drägligt mål mat. Och det var det värt. Målet för kvällen var Skanörs Gästis.

Som av en slump var sommarmenyn på Skanörs Gästis påfallande lik, om än inte identisk med, den jag nyligen inmundigat, och sedermera recenserat, på Grand. Det bjöds på hummer till förrätt, sex veckors hängmörad angusbiff med bea till huvudrätt samt glass med jordgubbar till efterrätt.

Den inledande hummern var delikat. Lite salt och bränd smak, perfekt för att få hummern att lyftas ur den tillbakadragna smaktillvaro den normalt lever i. Den ackompanjerades av tomat och avocado som visserligen inte var perfekt mogna, men som ändå smakade utmärkt. Bra början.

Köttet var det bästa jag ätit inom Sveriges gränser på mycket länge. Härligt mört och lättstekt utan att blöda, så som man kan se på kött som hängmörats tillräckligt länge. Det var dessutom en tjock och fin bit, något som svenska styckare verkar vara panikartat rädda för.

Den blivande höstmåltiden tog en tupplur utanför.

Jag undrar verkligen varför det ska vara så svårt att få tag i bra kött i Sverige. Att snubbla in på ett svennigt steakhouse i utlandet kan ofta vara en kulinarisk succé (tex här, och här) medan det i Sverige sällan leder till något bättre än tillplattad lövbiff som de har mage att kalla entrecote.

Nåja. Tillbehören var bea, färskpotatis och syltade grönsaker. De lyckades till och med få biff med bea att kännas som en fräsch och somrig måltid. Utmärkt.

Jordgubbarna serverades med hemmagjord (verkade det som) karamellglass som smakade brynt smör och himmelrike, karamellade nötter av något slag samt marängkross. Jordgubbarna spelade förstafiol, glassen kompletterade fint och resten bidrog med knaprighet. Otroligt gott, särskilt glassen.

Klart värt ett besök. Kalaset landade på några tior billigare än min måltid på Grand, samt presterade avsevärt mycket bättre. Fyra tjocka och välhängda angusbiffar av fem möjliga.

Tourtel Birra Analcolica

av zonk

Kanske är tomrummet det som är svårast att beskriva – den nästan totala avsaknaden av intryck, de vaga, knappt förnimbara tingen, som lurar på gränsen mellan inbillning och verklighet, där man inte kan säga vad som verkligen finns, och vad som bara är självsuggestion. I en absolut tyst och mörk sensory deprivation tank börjar sinnena fabulera, synen visar villor, öronen hör hägringar. Kanske börjar man under tilltagande förvirring undra hur man hamnade där, vid vilket ögonblick man gick från infall till beslut, tog det ödesdigra steget.

Ungefär så känns det att dricka ett glas Tourtel Analcoholica (vilket ska utläsas alkoholfri) – drycken är omisskännligt gul, den bubblar, men smaken och doften är som ett stort tomrum, ett töcken, en dimma genom vilket man kan ana gengångare och spöken av den öl som flytt, eller kanske aldrig funnits. En vag, misstänkt örtig arom lurar över det tunna skummet, och blandar sig med en fadd sötma på tungroten. Jag vill kalla den myrten, för jag vet inget om myrten, hur den doftar eller smakar – men det är nog humle, det måste vara humle, något annat hade inte gått att tro, något annat är inte möjligt. Ändå är det inte den sämsta alkoholfria öl jag druckit, enligt flaskan ska den hålla under 0.5%, men antagligen ligger den just alldeles precis därunder, och lutar sig på denna försvinnande lilla fraktion alkohol för att trots alla dimridåer upprätthålla åtminstone någon slags värdighet.

En halv synvilla av fem möjliga.