Augustijn Blonde

av zonk

Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.

Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?

Amager RyeKing (11653)

av Johan

Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Grand öl och mat

av Jonas

Så kom då äntligen den dagen då jag lyckades få bord på Grand öl och mat. Jag och Nils tog plats i en del av lokalen som såg ut som ett lärarrum från 80-talet, och inledde kvällens frosseri.

Jag måste säga att jag blev lite besviken när jag såg menyn. Där fanns musslor, entrecote, någon fisk och någon vegetarisk rätt. Och råbiff. Ett ganska tråkigt utbud, men klassiska och bra rätter. De har säkert gjort någon twist på det, eller specialiserat sig på att göra just de här rätterna helt perfekt tänkte jag. Vi började med ostron som sig bör. De var ganska stora, i övrigt smakade de som ostron smakar. Manet och småbåtshamn.

Vid huvudrätten började kvällens bekymmer. Först fick vi maten innan vi fått något vin. Märkligt, men det skulle kunna vara ett ursäktbart mistag. Min entrecote visade sig vara genomstekt och skosuleseg, så jag fick be om en ny. Sedan kom vinet, och jag tittade på medan mitt bordssällskap åt halva sin måltid. Efter ett tag kom det in en ny, betydligt rödare köttbit åt mig, men utan bestick. Jag snodde kniv och gaffel från ett annat bord och högg äntligen in. Då märkte jag att pommesen i en skål bredvid hade hunnit bli rätt kalla, och inte speciellt roliga att äta. Efter halva måltiden kom kyparen in med en ny skål pommes.

Köttbiten som jag slutligen åt var helt ok, varken mer eller mindre. Det var lika fantasifullt som att äta på Mando eller något annat steakhouse; en halv grillad tomar, kött, bea och pommes. Det här är ju utmärkta Tempos systerrestaurang, hur kan det komma sig att de tappat all uppfinningsrikedom på vägen?

Trevligt nog bjöds vi på efterrätt för köttfadäsen. Och tur var väl det, jordgubbar och en kaka för 95 kronor var inte speciellt prisvärt, om än välsmakande. Crème bruléen hade samma fel som nästan alla restauranger förstör den efterrätten med, kylskåpkall i botten och varm på toppen. Inte speciellt roligt.

Mediokert alltså. Jag undrar stilla hur den här restaurangen fått sin enorma hype. Kanske är det lokalen, som är både märklig och trevlig. Kanske är det ölutbudet, som ändå är ganska ok.

Två skosulor av fem möjliga. Gå till Tempo istället.

Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (1359)

av zonk

Kanske är det livet såhär i förskingringen, i de italienska alperna, som sätter sina spår – efter tillräckligt många nära-vattnet-upplevelser, blir man liksom beredd att gripa efter varje halmstrå. Plötsligen sitter man där med en nyöppnad rauchbier, trots att man tidigare haft milt sagt blandade upplevelser av rökt malt i ölen.

Men egentligen är det faktiskt inte så pjåkigt. Det knepigaste är helt klart doften: man undrar om man tryckt huvet ner i en nygarvad läderväska, eller om någon gömt vältjärade båttampar i ens sinusar. Tankarna går till många saker, och inga av dem är menade för mänsklig förtäring ens på skoj. Men smaken är betydligt vettigare: rejält maltig, med en torr fin beska, allt inramat av en tung, oljig rökighet. Det blir ett rätt sympatiskt giftermål mellan single malt-rökighet och torr, besk, maltig öl. Nej, det här är inte den skrikröda danska salamin jag minns, det är riktigt sympatiskt faktiskt, om än inte i klass med De Molens skapelser i besläktade genrer.

Tre och en halv överraskning av fem möjliga. Pröva en rauchbier idag! Kanske gillar du det också?

 

Brutal brewing summer edition (11499)

av Johan

Brutal brewing är inte så mycket ett bryggeri som ett missriktat försök av Spendrups att låtsas som om att de bryr sig om öl. Brutal brewing summer edition är med andra ord ännu en öl från bryggeriet som även vill sälja öl till den som gör det aktiva valet att undvika deras varor. Spendrups har genom varumärket brutal brewing en andel av marknadssegmentet för öl som inte är Spendrups. 

Detta är förstås inte bryggerijättens första intåg i det segmentet. Gödsvinet har redan recenserat Spendrups generiskt alternativa Pistonhead och den tillgjort autentiska Melleruds vårpilsner. 

Varför Spendrups gör sig besväret att försöka profilera sig som ett alternativ till Spendrups är egentligen obegripligt. Det är inget fel på att vara Spendrups. Spendrups är ett fullständigt hedervärt företag som gör öl som tjänar på att drickas snarare än omskrivas. Eftersom öl är och förblir i första hand en dryck så borde det inte finnas något att skämmas för. 

Visst är det sant att de små ölen tar en allt större del av marknaden men är det segmentet verkligen värt att hålla på så här för? Spendrups säljer redan 1,3 miljarder liter Mariestad i veckan och det än ändå bara på O’leary’s i Vällingby. Är det verkligen värt allt detta besvär för att knipa ett par procent av marknaden från några humlebönder från Dalarna? 

En sak som bör sägas om Spendrups försök bland de smalare ölen är dock att de faktiskt blir allt bättre. Melleruds vårpilsner var ju trots allt drickbar och Brutal brewing summer edition är kanske till och med lite mer än så. 

På sommaröls vis har Brutal brewing summer edition en läskande maltstomme med en hel del fruktutsmyckning. Smaken är enkel och kortlivad men medan den varar lyser den klarare än många andra öl från Spendrups som jag skulle kunna nämna om jag ville genera dem. 

Brutal brewing summer edition är ingen särskilt vågad öl, den riskerar inget och den kommer inte att vinna i längden. Det finns inget brutalt med Brutal brewing, utom möjligt marknadsföringsbudgeten. Men det är en törstsläckare så god som någon till ett pris som få kan matcha. 

9,90 kronor på systembolaget, nummer 11499 i katalogen

Tre campingplatser av fem möjliga

Mythique

av zonk

Är det här en cider? Jag kikar på flaskan. Nej, det står … St Landelin.. biere blonde. Samt houblonnage à cru. Vad nu det betyder. Vänta, det här låter som franska? Men flaskan och etiketten såg ju så belgisk ut! Jisses, de har verkligen skrivit med typsnitt storlek 4 på baksidan. Fan också, där står det, längst nere i hörnet: brewed in France. Det ska fransmän till nåt sånt här. I ett blindtest hade jag nog tippat på päroncider med en liten sladd äpplen i, med en eftersmak som försvinner bort i kristallklaraste bergsbäck inom fem röda. Jag gillar förvisso sådär lite halvtorr cider, eller ännu hellre riktigt torr, besk cider, men tja. Det här är ju inte kopparbergs, men nån svårartad cider är det inte. Men vad det framförallt inte alls påminner om är öl. Och doften, eller snarare avsaknaden av en sådan. Den har någon lite vag känsla av halm eller stall, lite som en geuze, ja, även smaken drar lite däråt – fast så väldigt, väldigt milt i jämförelse. Överhuvud taget är det inte helt enkelt att begripa hur något med 7.5% alkohol kan kännas så milt och lent, fast å andra sidan kan man kanske föreställa sig hur urvattnat ett vin som spätts ner till denna alkoholhalt hade smakat. Det är ingen dum liknelse, faktiskt.

En och en halv urvattning av fem möjliga.

Skräck och avsky i Reno

av Johan

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Affligem Tripel

av zonk

Vad är det egentligen som är så förbannat charmigt med belgisk öl? Är det den udda buketten jästiga, råa toner? En vag känsla av lyx, dekadens, och långa traditioner? Bådadera har säkert sin del i den stundom svårförklarliga uppskattning detta lands drycker kan röna. Esset i rockärmen är dock nog snarare att belgisk öl, med ett stort mått stil och finess, är så stark att skosulorna skrynklar sig när man dricker den. Som tidigare påpekats är det ett logiskt felslut att skilja på alkohol och smak: ett stort mått av njutningen i inmundigandet av en öl, oavsett om det är en svensk lager, en IPA, eller en belgisk klosteröl, är att sitta där och (mer eller mindre långsamt) känna hur alkoholen gör sitt bejublade segertåg genom kroppen & knoppen. Lite som en lite äldre, visare och mer välklädd variant på den jakt efter ett rus man företog som fjunläppad yngling.

Vid omläsning framstår föregående stycke på samma gång som insiktsfullt och självklart på gränsen till banalt, ett tillstånd som underlättas av intaget av en 9.6%-ig Affligem Tripel, för övrigt en utmärkt representant för dessa belgiska öl som så väl hanterar sig kraftiga alkoholhalt. Om Affligem Tripel räcker det annars att säga att det är en fylligare och framförallt starkare kusin till Leffe Blonde. Den har med stigande alkoholhalt även samlat på sig en liten, flortunn bottensats som gärna smiter med till glaset, och länar det en liten extra rå kant. Fint så!

Tre och en halv salongsfylla av fem.

Optimus Kotlett

av Jonas

Fläskkotlett. Kanske den svennigaste rätten av dem alla. Här har ni ett bra recept som jag improviserade fram efter att ha läst lite olika varianter på internet och låtit min fantasi fläta dem samman till ett enda superrecept. Ett recept att härska över dem alla. Ett Optimus Kotlett.

Börja med att köpa en uppsättning fläskkotletter. De ska vara tjocka, och med ben. Se till att de har en ordentlig fettrand. Snitta fettranden, men skär för guds skull inte bort den. Stek sedan kotletterna i het panna och lämpligt fett, alltså ankfett. Jag använder fortfarande samma burk ankfett som jag köpte i november, det säger något om hållbarheten. Två minuter på varje sida räcker väl, det gör inget om de inte är genomstekta för de ska få en omgång till lite senare i programmet.

Plocka sedan ut kotletterna och lägg dem åt sidan. Vispa ur pannan med en ordentlig mängd grädde. Klicka i en skvätt dijonsenap och lite fond av lämplig sort. Utöka med ett par kvistar rosmarin, salt och peppar. Den här nyttiga blandningen ska du sedan låta koka ihop några minuter. På den här tiden hinner kotletterna på tallriken bredvid vätska ur sig en del, och detta häller du naturligtvis ner i såsen.

Smaka av och godkänn Optimus Sås. När den är god, lägg i de vackert brynta kotletterna, och låt dem koka med tills du tror de är genomvarma. Servera med potatis i valfritt format, jag väljer föga överraskande råstekt potatis.

Italienare på systemet

av zonk

I systembolagets släpp 1 juni dyker tre för Gödsvinets läsare redan bekanta italienare upp: Torbata (11654), Grand Cru (11636) och Pink Ipa (11664), samtliga från Almond 22. Det är ett spretigt urval öl från ett spretigt bryggeri – egentligen är det nog bara mödan värt att bry sig om Pink Ipa. Denna sympatiska IPA är, om än ingen humlebomb, trevligt frisk, och den lilla dosen chili passar fint in – det blir precis ett litet bett i eftersmaken, inte mer. Grand Cru är någon slags vagt belgisk ale som inte är dålig, men heller inte speciellt spännande. Torbata, slutligen, är asfalt-anstruken rauschbier, och inget för andra än de utpräglade fetischisterna.

Gödsvinet syd välkomnar detta initiativ från systembolaget, och hoppas att det kan få dyka upp lite andra trevliga italienska öl – kanske en Verdi Imperial Stout, en Nosa, eller rentav en Lilith?