Dagens middag

För att vara en matblogg skriver vi förvånansvärt lite om mat här. Nu ska jag skriva lite om mat.

Varje vår är det lite för mycket tjat om sparris. Det hindrar inte att sparris är väldigt gott. Själv tycker jag att den smakar bäst när den får spela förstafiol, alltså inte som ingrediens i någon annan rätt. Allra bäst som förrätt, lättkokt i saltat vatten och i ett välgörande skumbad av hollandaisesås.

Sparris är en nyttig grönsak, och hollandaisesås är bara ett annat ord för smör. Jag antar att de två tar ut varandra. Efter min inledande förrätt gjorde jag pasta. Att göra pasta är förvånansvärt enkelt, bara aningen omständligt. Idag experimenterade jag lite, och blandade i finhackad rosmarin i mjölet jag gjorde pastan av.

Rosmarin i pastan var inte så dumt, men smaken var ganska subtil, och det drunkade lite bland de andra, lite kaxigare ingredienserna.

Sedan blandade jag en liten skål med olivolja, pressad citron, parmesan och svartpeppar. Denna dekadenta röra rörde jag ihop med den färdiga pastan, och toppade det hela med knaperstekt pancetta. Pancetta är som bacon, men dubbelt så gott och fyra gånger så dyrt.

Utmärkt gott och lite lyxigt.

 

 

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Köttdisken i USA

Nyligen besökte jag nyöppnade Green matmarknad i Västra hamnen. Det är en nyöppnad mataffär med den föga originella men ändå välkomna ambitionen att ha bra, ekologiska och närodlade produkter. Naturligtvis till ett dyrare pris än i vanliga affärer.

Det som då skiljer Green från alla de små affärer som ploppar upp i hipsterkvarteren som svampar ur den obesprutade myllan är att detta är en riktig mataffär. Man ska kunna handla allt man behöver här. Det är alltså ett försök att nå upp till amerikanska kedjor, med Whole foods i spetsen, som erbjuder ett bra sortiment, bra kvalitet och ekologiska varor.

Betrakta fotot ovan. Det är taget i en liknande affär i USA. Det är bara köttdisken man ser, fiskdisken är bakom kameramannen och nästan lika lång. Samlingsnamnet för detta i Sverige, tillsammans med hela ostsortimentet, brukar vara ”delikatessdisken” och innehåller mestadels fabrikspressad salami från Holland, och bemannas av praoelever som inte kan skilja på en gorgonzola och en kolja. Köttdisken på fotot är fullpackad med kött styckat på plats, alla tänkbara delar av alla tänkbara djur, samt en rejäl uppsättning färska hemmastoppade korvar. Bratwursten var himmelsk. Tre-fyra slaktare verkade alltid finnas i beredskap för att svara på ens köttrelaterade spörsmål. Har ni någonsin sett ett sådant utbud i en svensk mataffär? Jag brukar handla på hemköp som av någon outgrundlig anledning betraktas som en kvalitetsaffär (det är i alla fall dyrt, alltid något), och där får man vara glad om det finns dagsgamla fläskkotletter från ett stackars misshandlat djur i Danmark.

Ölutbudet var naturligtvis mestadels amerikanskt, men urvalet matchade ändå de mest välsorterade av våra systembolag. Med skillnaden att i USA är ölen kyld, eftersom den är till för att drickas. Berätta inte det för någon på systembolaget, det skulle krossa hela deras världsbild.

I jämförelse med detta Mekka för en alkoholiserad karnivor var Green matmarknad mer som en utflykt till DDR. Hyllorna var inte så värst välfyllda. Men det syntes tydligt att ambitionen fanns där, och köttdisken som jag tjatar om verkade vara på väg att växa till sig. Det lilla utbudet som fanns där verkade hålla viss kvalitet.

Jag hoppas de växer till sig. Den här staden… ja hela det här landet är i desperat behov av en mathandel med kvalitet. Vi kan verkligen lära av USA, och i gengäld skulle vi kunna lära dem lite om ost, för det är ett av de få områden där vi fortfarande kan slå dem på fingrarna.

Kofta

Lamm är väldigt gott. Precis därför lagade jag lamm idag, och här är hur jag gjorde.

Först plockade jag ut lammsteken ur frysen och lät den tina långsamt i kylen. Bara det tog ett par dagar. Sen kletade jag in den i salt, hackad vitlök, rosmarin, citron och honung. När det var gjort tog jag några extra kvistar rosmarin och pregade in i alla håligheter jag kunde hitta. Jag skapade till och med några nya med hjälp av en kniv. Rosmarin är väldigt gott.

Sedan skjutsade jag in den på modiga 250 grader, vilandes enbart på grillgallret. Det här var inte mitt slugaste drag, för den droppade ganska friskt. Det hade jag visserligen förutsett och parerade med en ugnsfast form undertill, men jag hade inte förutsett att det som droppade ner skulle börja stekas i hettan. Men efter att ha skapat en påtaglig Lützendimma i köket och en faslig massa svårdiskad disk så var jag på banan igen.

Efter att ha fått en fin yta på alla sidor drog jag ner ugnen till 100 grader, och där fick den stå tills den uppnått lämplig innertemperatur. Den lämpliga innertemperaturen är 55 grader, inte 70 som det står i äldre kokböcker och illasinnade recept. Det gick oväntat snabbt.

Resultatet blev en ganska, men inte påträngande, rosa stek (det ser lite blodigare ut på bild än vad det faktiskt var). Genom att undvika frestelsen att peta in vitlöksklyftor överallt i köttet slapp jag få köttet sådär vitlökigt som är gott i början, men sitter kvar i munnen i ett dygn.

Här är receptetsom jag följde lite löst, om någon vill prova på. Det smakade ypperligt lammigt, och var väldigt mört. Fega inte med rosmarinen!

 

Mahou Negra (1723)

En mörk lager? Från Spanien? Kanske är en viss initial skepsis begriplig – spansk lager är inte precis det mest spännande Gödsvinet syd stött på i ölväg, och mörk lager smakar deprimerande ofta som ljus lager med en dos mörk sirap. Vi må alltså vara förlåtna om en spansk mörk lager inte låter så upphetsande.

Men Mahou Negra var faktiskt en glad överraskning, låt vara att förväntningarna alltså inte precis var högt ställda. Det är definitivt ingen bitterhetens zenit, men likväl ingen sockerdricka heller. Maltigheten är om inte komplicerad så behagfull, och det finns liksom en känsla av att humlen funnits med i bryggprocessen, så som det så ofta inte gör med öl från dessa regioner. Därmed inte sagt att det är någon särdeles spännande öl, men det är absolut ingen plåga att tömma glaset. Så det får Mahou sägas ha gjort med den äran.

Ska du bara dricka en mörk lager idag, drick Mahou Negra.

Tre bruna solar av fem möjliga.

Att prata om öl

Det sägs att det enda som skiljer nybörjaren från konnässören är tid: ett par hundra timmars intimt samkväm med valfritt (företrädesvis behagligt) tidsfördriv, och så har amatören blivit expert. Lägg till ett färgstarkt språk, gärna kryddat med facktermer, lite fikonspråk för de initierade, och du har en recensent. I bloggens tidevarv är inträdeströskeln inte högre.

Men någonstans mellan navelskådandets uppräkning av vad man druckit eller bevistat eller åskådat senaste veckan, och den rena beskrivningen av färg, smak, doft, textur finns ändå ett högst njutbart gränsland, där den egentligen högst tillfälliga och subjektiva upplevelsen kan få ett litet drag av intresse – kanske något allmängiltigt, i hur vi försöker avnjuta varje ögonblick innan avgrunden. Förvisso är det nog högst personligt till vilken grad man bekänner sig till denna typ av desperat hedonism, många kanske inte alls känner till den, även om de inte är främmande för att sätta en bägare till sina läppar. Likväl, det som fångat och fångar mig i dessa till synes ändlösa berättelser om smakfull (eller avskyvärd) dryck, mat, film, etc – det är något i alla dessa ögonblick som tillsammans blir en tillvaro. Det är något fint, speciellt om det är en smula kåserande, tillskruvat, lite magstarkt, udda. Jag vet inte om det jag skriver länar någon annan samma njutning, eller vilka andra som hittar samma njutning i det jag läser, men det är därför jag är här. Den dagen det inte längre känns så, är det dags att gå vidare.

Zhiguli Barnoe (1589)

Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?

Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva. 

14,50 kronor, nummer 1589 i katalogen

2,5 Barbarossa av 5

Den 17:e maj 2012

Det är den 17:e maj och Norge firar sin nationaldag. I Sverige firar vi folknykterhetens dag men det är inte samma sak. Inte alls.

Att fira den 17:e maj innebär att man klär ut sig i folkdräkt och paraderar ner för en centralt belägen gata. Vad det innebär att fira folknykterhetens dag är något jag inte fått klarhet i men jag fruktar det värsta.

Det är inte lätt att vara norsk men det är svårare att vara nykter. Lyckligtvis är jag ingetdera.

Detta är det 400:e inlägget jag skriver för Gödsvinet och jag känner mig trött. Orden anmäler sig fortfarande för tjänstgöring men mina order övertygar inte längre. Varje ny ölrecension är bara ännu ett slag i ett krig utan slut. Vad är meningen med allt detta?

Missförstå mig inte, Gödsvinet är fortfarande Internets förstasida och samtidens bästa hopp om den svenska folkbildningen. Vi har inte för avsikt att sluta göra det som vi uppenbarligen gör bäst. Ändå uppmärksammar jag mitt 400:e inlägg eftersom jag inte längre är lika övertygad om att det blir ett nummer 500. 

Kanske kommer det en dag då allt är sagt, alla frågorna besvarade och alla flaskorna är tomma? 

Svensk starköl (1699)

Ölen du ser på bilden heter Svensk starköl och vad är väl svenskare än just starköl? I Sverige och endast i Sverige säger vi stark innan vi säger öl. Det är så vi prioriterar här och om du inte gillar det kan du åka hem till resten av världen. 

Det som är så svenskt med att kalla öl för starköl är att ordet blivit en garant för kvalité trots att det var avsett som en varning. Förmyndarsamhället är populärt bara för att det ger alla medborgare samma grundläggande förståelse för vad som är njutbart genom att reglera det. Det är folkbildning och ett demokratiskt experiment av internationell betydelse. 

Nu skulle det här förstås handla om en särskild öl. Ölen på bilden är bryggd av Åbro. Den smakar ungefär som vilken Åbro som helst fast mindre. Avslaget med en ton av trocadero. 

8,30 kronor på systembolaget, nummer 1699 i katalogen

2 Myrdal av 5 möjliga