Bästa lagern (89886)

Som ölintresserad är man lite splittrad inför fenomenet med lokala ölbryggerier. Man vill ju så gärna vara entusiastisk när fler ger sig in i denna vår vackraste konstart – ölbryggande, och avnjutandet av dess frukter. Så det låter ju trevligt, men allt som oftast är ju resultatet milt sagt yxigt. Enligt en bekant var t.ex. den gemensamma nämnaren för samtliga öl från Helsingborgs bryggeri att de smakade stall, mer eller mindre malplacerat beroende på öltyp. Sådana onyanserade omdömen kan givetvis inte vi på Gödsvinet ställa oss bakom, i varje fall inte förrän vi själva grundligt undersökt frågan.

Våra något begränsade provtagningar av Lundabryggeriers skapelser har ju gett besked om hyfsade, om än kanske inte fantastiska öl. Det är alltså med viss skepsis man korkar upp en flaska från dem som kallar sig intet mindre än ”bästa lagern”. Men språkpolisnerven slutar straxt klia, och efter en ganska anonym doft – på gränsen till obefintlig – rasslar en kall, skön lager nerför halsen. Eller är det kanske en pale ale? Det hela är i vart fall klart anstruket av andra saker än klassisk svensk lager – opastöriserad och ofiltrerad, dimmig, med en vagt syrlig ton. Men det är ett solitt, gediget hantverk: inget sticker ut, harmoniskt gifter humle och malt ihop sig med alkohol, sådär som man så gärna ser den göra. Möjligen kan man anmärka att det inte är en karaktärsstark öl, men det finns å andra sidan en tid och plats för det, och sen finns det en tid och en plats för en ljus, distinkt öl som inte gör väsen av sig. Om det sedan är till sillen, till valfritt action-guldkorn från 80-talet, eller i parken låter vi vara osagt, men vi tror den hade kunnat passa samtliga.

Fyra oneliners av fem möjliga.

Svartengrens

Navy Strength Martini och något alkoholfritt
Navy Strength Martini och något alkoholfritt

Till tonerna av The New Division Italo Mix av Phoenix Armistice undrade jag denna tidiga lördagsmorgon kl 12.41 vart jag skulle börja. Sen kom jag på det, och nu fyra-fem dagar senare har jag det i princip klart för mig. Sprit, kött och Svartengrens.  Jag får erkänna att jag de senaste veckorna har samlat på mig mer cocktailmaterial att bibringa er än vad som kan vara anständigt. The Dukes Bar i London har testats noggrant och det sedvanliga vakuum som brukar uppstå i plånboken så fort man stiger av flyget på Heathrow var mer av svart hål än dammsugarvarianten den här gången. Jag har gjort otaliga varianter av Mint Julep, en drink som i Stockholm — kanske i Sverige — bara kan drickas på Nobis hotell. Ingen annan har de erforderliga tennglasen. Men kan även dricka den hemma hos mig, förvisso. Jag har skrivit en längre utläggning om vad man bör ha i sin bar. Den artikeln blir dock längre och längre hela tiden så jag får se över deadline på den. Men låt mig börja med Sveriges bästa bar, Svartengrens. Jag måste förvarna, det här är en hyllning. Jag besökte Svartengrens första gången någon gång i Januari i år (2012). Jag gick dit med en vän, och vi prövade en drink eller två. Man kunde få en korv i baren då för 59kr och en stor sallad till korven för ytterligare 60kr (menyn ändras dagligen baserat på vad som finns att tillgå, allt är närproducerat). Man kan också ta bara ett bartillbehör om man vill. Vi talade om världens undergång, nära förestående, en drink till kom förbi, och vi svepte den. Det var en lugn kväll, inte menad att vara sensationell, bara väldigt trevlig. Drinkarna var sensationella.

Old Fashioned
Svartengrens Old Fashioned

När man kommer in på Svartengrens i Mårdens gamla lokaler på Tulegatan, hörnet Surbrunnsgatan i Vasastans Sibirien, så möts man av vit träputs, kakel, danskt trä, mässing, leenden och bartenders som tar sitt hantverk på yttersta allvar. Man sätter sig och vatten och menyer står framför en. De spelar nästan alltid någon form av hiphop i baren, men man har överseende med det. Svartengrens serverar cocktails och kött. Efter tre-fyra cocktails (vi drack en sida av dåvarande cocktailmenyn, en ’Fitchette’, en variation av Old Fashioned som de kallade Franco’s Fashioned och något mer som jag inte kommer ihåg i rödaste rappet. Allt gott, spritigt, bittert, kommer inte ihåg ens i närheten av vad som var i. Det var sprit i, bourbon. Och bitters. Men beställ den nu borttagna Fitchette någon gång, fantastisk) – ah – efter tre-fyra cocktails gjorde vi misstaget att gå till Olsons Skor där man istället fick dålig öl och pole dancing. Nåväl. Ytterligt imponerad återvände jag någon vecka senare och åt mig igenom alla förrätter som tapas med en kvinnlig bekant. Vi prövade några drinkar men drack annars champagne rakt igenom (rekommenderas). En sådan måltid gick loss på ca 800kr per person (inkl någon hundring dricks!), vilket måste ses som ett fynd i sammanhanget (sammanhanget är Stockholms pengavakuum som om möjligt är större än Londons). Veckan efter skulle en vän komma upp från Göteborg och hälsa på. Jag hade beställt bord på Svartengrens. Min vän ställde in, han skulle komma på lördagen istället. Givetvis utnyttjade jag bokningen och en annan vän kunde som väl vara smita undan barnpassning och följa med. Dagen efter gick jag dit igen med min Göteborgsvän. Det är nog ingen bra idé att räkna på hur stor procent av mina senaste två-tre löner jag lagt på Svartengrens.

Hasselbackspotatis
Tillbehör "Hasselbackspotatis" (borttagen från menyn!)

När Gödsvinets Stockholmsavdelning på en kväll skulle pröva sig igenom Stockholms bästa barer, en Manhattan och en (eller två) ’husets bästa’ på varje ställe, var Svartengrens det självklara stället att börja, och barens Madeleine Rapp den självklara personen att fråga om vilka övriga barer som borde ingå i vår runda. Det blev Kåken, Guldbaren och Little Quarter. But I digress, jag får återkomma till den dimmiga kvällen.

Dazzle med Siouxsie and the Banshees har avverkats och The Glimmers version av Roxy Musics Same Old Scene har börjat spela hör jag nu, randomlistan är bra idag.

Specialdrink av något slag
Specialdrink av något slag. En variation på Manhattan Perfect har jag för mig. Dvs både torr och söt vermouth. Notera den klara isen!

Helgen efter Gödsvinets testrunda var jag i London (och gick på Dukes). Helgen efter var jag iväg med jobbet. Sen kom påskhelgen. Jag tog med mig några arbetskompisar på spontan after work. Vi gick till Svartengrens. Dagen efter var jag på Svartengrens. Helgen efter, förra helgen, åt jag en snabb middag där, drack en Backyard Dawg (och recept på den ingår i nästa inlägg, den episkt dimmiga kvällen) och en specialdrink av något slag, innan vi såg på en film. I fredags var jag där igen. Första drinken var en Lacrimosa, för den hade Madeleine och ”Jossan” (Lonlo, det andra bargeniet) fått första gången de var i New York. Jag bad om en lista på ställen man borde gå till i New York och fick tio-elva namn. Efter en del googlande så kan jag konstatera att Svartengrens är en New York-bar i Stockholm. Men vad gör det? Det är sällan man hittar sådan dedicerad passion någonstans. En imponerande vilja att göra något bra. Sista drinken den kvällen var en variation på Dry Martini på Navy Strength Plymouth Gin, Lillet och Orange Bitters – faaantastic! You get the idea. Svartengrens, Sveriges bästa bar.

tio-elva ställen man kan gå till i New York
tio-elva ställen man kan gå till i New York

Lacrimosa

  • 2 delar Rye Whisky
  • 3/4 delar Amaro Luxardo Bitter
  • 3/4 delar Amaro CioCiaro
  • Apelsinzest

Rör, sila ner i kylt old fashioned glas med en stor isbit, garnera.

 

Nattklubbsölen

Det finns drickande och det finns drickande. Låt oss först göra den saken klar. När man väl börjat dricka så kan det dock vara svårt att förstå och erkänna skillnaden mellan dessa aktiviteter. Det är därför jag förklarar den för dig nu. Öl och nattklubbar har inget med varandra att göra. 

Låt oss börja med grunderna: Öl är en dagtidsdryck. Gärna hela dagen. Morgonen också kanske. Men det är ingen dryck för sena nätter. Åtminstone inte om man likt mig passerat 30. 

Nu har jag förstås brutit mot den regeln många gånger. Väldigt många gånger. Jag kommer nog att göra det ett par gånger till. Det är dock en regel som alla seriöst menande drickare tar mycket allvarligt. Om man ska upprätthålla en utållig alkoholism så gör man bäst i att dricka på dagen. Inget i den mänskliga evolutionen har förberett oss på att hantera stora mängder spannmål efter mörkrets inbrott. 

Den mänskliga evolutionen har andra aktiviteter i åtanke för oss efter mörkrets inbrott och det är därför det finns nattklubbar. Många nattklubbar serverar öl men gör inte misstaget att tro den är till för att dricka. Den är till för att hälla på människor man stöter ihop med på väg till en pall i totalt mörker och konstgjord dimma. Den är till för att dregla på skjortan. Den är till för att må illa på dagen efter. Den har i det stora alltså väldigt lite med öldrickande att göra. 

Ändå gör du misstaget gång på gång. Du sitter på någon för öldrickning avsedd lokal. På ytan ser det ut som en stilla meditation men inom dig rasar kampen för att hinna med fyra öl till innan baren stänger. Fem öl senare stänger baren men du är inte nöjd. Ute på gatan ser du på dina medmänniskor och frågar efter ett svar. Var i helvete kan man få sig en öl i den här jävla staden efter två? Du har inlett din färd mot nattklubben. 

Misströsta inte, jag har själv varit där. Ett minnesvärt tillfälle var när jag deltog i en slags ”kick off” med vad som två dagar senare skulle komma att bli mina kollegor. Det var personal från ett 346 år gammalt lärosäte någonstans i sydvästra Skåne och vi reste tillsammans till Ystad för att planera höstens forskning och undervisning. Samt, skulle det visa sig, gå på nattklubb. 

Eftersom jag var så ny på arbetsplatsen att jag inte ens var anställd än valde jag att vänta och se när middagen övergick i någon sorts lätt nervös dryckesjakt. Jag väntade och jag såg. Vart går man efter midnatt en torsdagskväll i Ystad? Någon trevlig pub? Någon lugn och tyst plats där man faktiskt kan diskutera forskning och undervisning? Nej, man går till det enda stället där man kan köpa en öl så dags. En nattklubbsöl. 

Nattklubbsölen är en eländig öl och därför bryggs den i regel av Carlsberg. Det är ett typ av sortimente som de förstår. Vad händer när man förflyttar en akademisk institution till en nattklubb inrymd på övervåningen av Hemköp i centrala Ystad? Det oundvikliga. Det är vad som händer. Folk börjar dansa eller liknande. Det tog bara minuter innan man kunde notera docenter och professorer i olika åldrar och grader av rörlighet kryssa fram över dansgolvet som förryckta traumaoffer. Det såg ut som en scen ur Gökboet. 

För man kände igen oss. Övriga gäster där på Hemköps ovanvåning var i gymnasieåldern och de var där eftersom de tillhörde den del av Ystads gymnasieungdom som mot alla odds strävade mot det världsvana nattklubbslivet, bort från den vurm för trimmade epa-traktorer som annars dominerar den lokala ungdomskulturen.

Drömmen om det ljuva livet på nattklubben dog för dessa ungdomar en augustinatt i Ystad. Den stampades ihjäl under vikten av ett dussin åldrade professorer med slipsen runt pannan. Även jag hade en del i dådet men skulden låg egentligen någon annanstans. Drömmen var bara det senaste bland offren för nattklubbsölen. 

Vägs ände

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Får i kål

Får får får? Nej, får får kål. Det var så jag resonerade när jag med bestämda steg klev fram till den lilla charken längst in i Coop Extra i Vällingby. Den har inga uttalade halal-ambitioner men om man ställer tre män från Mellanöstern bakom en trång köttdisk med nöt och lamm är det ändå nästan oemotståndligt att fråga efter fläskkotletter. Ändå valde jag att begränsa mina beställningar till lamm, de har hittills aldrig haft något fläsk och förresten verkade det olämpligt att fråga.

Lammet är mycket fint där. Framför allt är det dock väldigt billigt. Den nacke jag valde för min tilltänkta gryta kostade 69 kronor kilot. Bringan hade varit min för 45 kronor kilot. Vitkål är i princip gratis och tillsammans med köttet är det nästan allt som behövs för en välsmakande gryta med får i kål.

Detta är vad som behövs:

1,5 kg lamm (bog, framdel eller lägg)

1 medelstort kålhuvud

1 stor lök

1 fänkål

1 liten purjo

10-15 korn hel svartpeppar

5-10 korn rosépeppar

4-5 lagerblad

1-2 kryddmått senapsfrö

Färsk persilja

Salt och peppar

 Det hela är egentligen rätt billigt. Enkelt menar jag. Det hela är egentligen rätt enkelt. Visserligen är detta originalrecept mer avancerat än de flesta versionerna av denna klassiska rätt. Det innehåller flera ingredienser som är dyrare än vitkål och därför sällan inkluderade. Så här gör vi på Gödsvinet: Stek allt lamm i smör så att bitarna får lite yta utan att bli genomstekta.Salta och peppra. Lägg dem i en stor gryta och täck dem med vatten. Låt det koka upp och sjud på svag värme tillsammans med kryddorna. Medan köttet inleder sin evighet i den renande skärselden i botten på en gryta så kan du passa på att hacka vitkålen grovt i stora kuber. Stek även dessa och samla i en skål i väntan på att kötten skall börja inse sina fel. Hacka purjon, löken och fänkålen grovt och häll på köttet när det har kokat i en dryg timme. Fyll på med lite extra vatten och låt sjuda i ytterligare en dryg timme. När du har kommit till detta stadie är du i allt väsentligt färdig. Vad du gör medan grytan kokar intresserar mig ärligt talat inte. Kanske spelar du ett parti kubb eller läser en dikt för krukväxterna. Det är upp till dig. Om du läser en dikt för krukväxterna så föreslår jag dock att du undviker Tomas Tranströmer. Det vore inte juste. Var var jag? Just det, en sak som du faktiskt kan göra medan du väntar är att koka ett par potatisar eller skära upp ett par skivor grovt bröd om du önskar något sådant till ditt får i kål. Häll upp och garnera rikligt med färsk persilja. 

Får i kål är en rätt som är långt billigare än sitt rykte. Långt godare, ska det vara. I själva verket är det en ytterst mustig rätt med en förbluffande sammansatt smak. Efter två till två och en halv timme i grytan är tyngdlagen tillräcklig för att bena ur köttet. De faller ur av sig själva. Grönsakerna är mjuka och saftiga. Alltsamman är, kort sagt, en ytterst billig upplevelse.

Början på en evighet

 

Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout (11626)

Med Brooklyn Brewerys track record hade man kanske förväntat sig en chocolate stout i stil med vad man ofta får: en mild, len stout med tillsatt kakao, tydliga chokladtoner, i bästa fall hyfsat torr, ofta väl söt. Men ingalunda. Det här är en imperial stout, bryggd enligt striktaste reinheitsgebot: malt, humle, jäst och vatten.

Nej, det osar inte kakao och absolut inte vanilj om den här becksvarta, tunnt bronsigt skummande oljan till öl. Iskallt metallisk humle och en närmast lakritsaktig maltighet möter näsan, och munnen övermannas direkt av en torr, kantig beska och en kraftig, lite knäckig malt. Smaken dröjer länge på gommen, närmast salmiakartad. De tio procenten alkohol sticker inte ut, men gör ett fint jobb bakom kulisserna, och på det hela taget rinner drycken lätt ner för strupen. Nej, det här är inte marabou mjölkchoklad, snarare den där nittioprocentiga belgiska kakao-tegelstenen som får magen att knyta sig vid blotta anblicken. Trots allt gifter det hela ihop sig oväntat bra, men i slutändan är det ändå lite obalanserat – tankarna går väl ofta till salmiaken, ja, man är beredd att skriva under på systembolagets antydan att det drar åt soja.

Tre och en halv grundstött oljetanker av fem möjliga. Nummer 11626 på systembolaget.

Systembolagets blandhylla

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Åbro – årets livsmedelsexportör 2012

Jag plockar alltid ut mina Åbro original ur kylen i god tid innan det är dags att dricka dem. Den får inte vara för kall. Anledningen till varför jag gör så har att göra med dimmiga kroppsminnen från den tid som flytt. Det är lika bra att vi tar det här från början. 

Åbro är för mig intimt förknippat med den Blekingska Nationen i Lund och de år jag lustfyllt förspillde där. Under ett av dem köpte jag in alkohol, tobak och ett par andra saker åt nationen, vilket jag redan berättat om i den här recensionen av en äcklig karibisk öl.

I min roll som inköpare odlade jag en vacker relation med Åbro-mannen. Åbro-mannen var en man som representerade Åbro bryggeri som kom till mig ibland. Han tog alltid med sig något. Jag köpte alltid ett par pallar öl av honom. En vacker relation, som sagt. 

Våra kylar var alltid fyllda med härligt generisk Åbro-öl och eftersom våra kylar inte riktigt examinerats från kylskåpsfabriken med högsta betyg så var ölen alltid ljummen. Kylarna levererades för övrigt också från Åbro så kanske är det en del av deras företagsidé. Det är mer än vad jag vet. 

Jag minns fortfarande att Zonk brukade klaga över temperaturen på ölen och begära flaskorna från längst bak i kylen med förhoppningen att de var kallare. Jag minns också att Jonas efter ett par år av Åbro-konsumtion hävdade att Åbro Anderssons ”smakar bakfylla redan från första klunken”. Men framför allt minns jag Åbro-mannen. 

Utöver att köpa in öl från Åbro bryggeri så drack jag också en betydande del av det som rullade av bryggeribilen och det är därför jag nu dricker denna dryck ljummen eller inte alls. Det blir allt oftare inte alls. 

Ändå har Åbro bryggeri en särskild betydelse för mig. Som fenomen. Det är därför med glädje som jag läser att Åbro bryggeri har utsetts till Sveriges livsmedelsexportör 2012

Visserligen är det deras radikalt räliga produkter ur sortimentet för spetsade sockervatten som driver exportframgångarna men det tänker jag inte låtsas om. 

När jag ser Åbros logotyp förs jag utan svårighet tillbaka till tiden bland backarna. Om jag blundar kan jag se de suddiga konturerna av en man med smakprov från ett bryggeri i Vimmerby. Liksom i motljus. Känner jag inte den lite vassa doften av rakvatten från någon som suttit i en bil för länge? Hör jag inte rösten av någon som berömmer vår bars liberala prissättning? Åbro-mannen, är det du?

Den franska kakan

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision ”kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.