Kujo är ett namn som är taget från filmen Cujo men med en stavning som gör att Colorados bryggerihjältar på Flying dog slipper dyra räkningar från Warner. ”Cujo” är en film om en mordisk St Bernhardshund. Den har bett men är fortfarande mindre otäck än ”Beethoven”.

Under min värnplikt fick jag ibland åka militär bogserbåt till min tjänstgöringsplats, när isläget krävde tappra små fartyg. I buken på den tappra lilla bogserbåten fanns ett passagerarutrymme som också var sovplats åt de soldater som tjänstgjorde på båten. Där fanns en TV och en video som spelade non-stop under varje resa. Den enda filmen som inte var en porrfilm var Cujo. Därför fick jag aldrig se den. När jag säger att den har bett så är det alltså en gissning och ett rätt torrt ordskämt.

Herregud, den här ölen är stark. Var var jag? Var jag tillbaka i den där båten i den där nerisade skärgården bland skelögda matroser som spelar suddig VHS-porr? Hur gick det till? Det här är kraftfulla saker.

Flying dog kujo imperial coffee stout håller 8,9% alkohol och flera mörka hemligheter. En sådan är hur de kan få kaffe att smaka så bra i rumstemperatur. Jag antar att alkoholen hjälper.

Flaskans utsida håller en rasande vildhund men på insidan råder en underbar harmoni. Ölen rund nog att snurra i cirklar. Flying dogs ordinarie Imperial stout är mycket smakrik men bortom kontroll, smakerna spretar och sticker. I denna stout med kaffe är smakerna vackert organiserade under ett mjukt täcke av gräddighet. Där finns vanilj, så klart, choklad och kola. Samt kaffe.

37,90 kronor på systembolaget, nummer 11648 i katalogen

4 starka kaskar av 5 möjliga

Mellerud är en plats i Dalsland. Inte många platser är det. Jag har passerat genom staden många gånger. När man kör mellan Östersund och Lund, vilket man gör ibland, kan man välja E45:an. Fördelen med det är att man endast undantagsvis behöver låta däcken röra asfalten under de första 50 milen genom inlandets barrskog. Nackdelen är Mellerud.

Mellerud består av en serie av rondeller och rader av små rädda tegelhus. Det mest uppseendeväckande jag stött på i Mellerud är en automatmack som inte tar kontokort och en rostig Volvo 740 som någon djupt uttråkad yngling byggt om till en tvåfärgad limousine. Det är allt och det är inte mycket.

Men nog om staden Mellerud. Den har trots allt inte särskilt mycket med ölen Mellerud att göra. Mellerud vårpilsner är zombifierad version av ett öl som lär ha lagts i graven för över 50 år sedan. Den ursprungliga ölen bryggdes av Melleruds bryggeri men det lades i likhet med stadens självkänsla ner redan 1959.

Den återuppståndna versionen bryggs av Spendrups och naturligtvis måste vi förstå den här ölen som ännu ett försök från bryggerijätten att skära till sig en bit av den växande mikrobryggerimarknaden.

Melleruds vårpilsner är ingen speciellt rolig öl. Det säger jag inte på grund av att det är en öl från Spendrups. Jag har inga problem med spendrups, inte ens när de försöker vara något annat.

Ölen har en bra maltighet men inte så mycket mer. Det finns förstås de som menar att det räcker men det finns å andra sidan de som inte dricker något annat än Spendrups öl också. Kanske finns där en mild fruktighet men det är svårt att säga och jag måste fråga mig själv om jag verkligen är nyfiken nog att ta reda på det. Sökandet kan bli långvarigt och plågsamt.

Smaken tar slut snabbt och eftersmaken lämnar ingen mersmak. Det påminner om en plats jag vet.

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1422 i katalogen

2 hårda bud av 5

Hade inte en italiensk kollega på fullt allvar sagt att han föredrog Duff framför Raging bitch, hade jag utgått från att dess enda (och ganska begränsade) existensberättigande var att framkalla en reaktion i stil med ”Men titta, det är ju den där ölen Homer dricker!”. Utöver en svag, obehaglig, vagt maltig sötma smakar den nämligen just inget alls – vattnigare och tristare öl får man söka efter med ljus och lykta. Det är väl förvisso precis som sig bör, men om man inte när en pervers och ljusskygg fetisch för öl som är alkoholhaltigt, vagt kolsyrat gult vatten, finns det ingen som helst anledning att köpa Duff.

Inga glada miner av fem möjliga. Undvik.

Det finns en ny öl på systembolaget och jag tror att vi alla känner igen den. Det är Pabst Blue Ribbon, känd från amerikansk populärkultur. Det är en känd öl som ändå ganska få har drucikit i Sverige. Eller i USA, när jag tänker på det. 

Den första gången jag hörde talas om ölen var, som för de flesta, genom David Lynchs klassiska film ”Blue Velvet”. I den uttrycker Dennis Hoppers karaktär sin preferens för just Pabst blue ribbon i en jämförelse med Heineken. Eftersom detta var tidigare än den andra april 2012 så fanns ölen ännu inte i Sverige. Lyckligtvis gjorde inte jag heller det. Jag såg filmen på en biograf på ett universitetscampus på den kaliforniska stäppen och då jag trädde ut ur biografmörkret styrde jag i princip omgående mina steg mot närmaste försäljare av Pabst blue ribbon.

Detta var tio år sedan och ölen hade ännu inte gjorts till en favorit för hipsters från Brooklyn till Berkeley. År 2002 var Pabst blue ribbon fortfarande ölen för människor som någon gång förlorat en kroppsdel i en arbetsplatsolycka. Människor någon gång tvingats bo i en bil på parkeringsplatsen utanför sitt jobb. Människor som någon gång kommer att betala några cent till för att få ett sexpack Budweiser istället, när deras lottorad slår in. Det var inte en fin öl 2002.

Naturligtvis var det just denna prägel av arbetarklass som gjorde ölen så oemotståndlig även för människor i mustasch som skriver dikter på en reseskrivmaskin de släpat med sig till något kafé i Williamsburg så att alla kan se.

Det är förstås också därför ölen nu kommer till Sverige. Det som korsar läpparna på en amerikansk hipster når snart de svenska motsvarigheterna lite längre ner bland matsmältningsorganen. Någon på Galatea Spirits i Sverige såg den tysta efterfrågan och agerade genom att börja importera en öl som man ärligt talat knappast kan motivera fraktkostnaderna för.

För detta är ingen bra öl. Den är en av de saker som gjorde Milwaukee berömt och det är ett ursprung som knappast förpliktigar. Stadens blaskiga öl är idag samlade i Millers produktutbud och det säger egentligen allt man behöver veta. 

Ibland säger man om bra öl med hög alkoholhalt att de lyckas hålla spritsmaken under kontroll. Med Pabst blue ribbon gäller egentligen motsatt förhållande. Den smakar som en spritosande öl ur lågbudgetsortimentet trots att den bara håller fyra och en halv procent.

Detta är en vattnig öl med en ganska kantig smak av citron och majssprit. Det är verkligen ingen behaglig upplevelse. Nu är det förstås inte därför man dricker den. Man dricker den för att Dennis Hopper gjorde det i en film av David Lynch. Det gör jag fortfarande.  

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1574 i katalogen

1 Frank av 5 möjliga