alkohol

Liefman glühkriek (11376)

av Johan

Hur mycket Liefman glühkriek är en Liefman glühkriek  för mycket? Jag är inte säker men jag tror att jag börjar närma mig. Jag har druckit två munnar och på spisen står en hel gryta och väntar.

Liefman glühkriek, vid vad skall jag likna dig? Är du ett seriöst alternativ till glögg? Är du en öl som serveras varm? Är du vad man menar när man säger att världens bästa öl kommer från Belgien?

Liefman glühkriek liknar inget annat du finner på systembolagets hyllor just nu. Även dess yttre är originellt. Flaskan har champagnekork och saknar helt etikett men den är istället klädd i ett vackert grönt omslagspapper.

Smaken är en historia för sig. Mest påtaglig är förstås körsbärssmaken men det finns en viss ölbeska och en rätt skön syrlighet även om glükrieken är sötare än din genomsnittliga kriek. Att dricka den varm är faktiskt inte alls obehagligt. Man kan dock invända mot att den säljs i en 75cl stor flaska som inte låter sig återförslutas då korken väl gått i luften. Detta är inget man dricker mycket av även om man är en av de få som dricker den alls.

Därmed inte sagt att jag tänker hälla ut något.

57 kronor på systembolaget, nummer 11376 i katalogen

3 julklappar av 5 möjliga

Oppigård winter ale (11320)

av Johan

Så var det dags för julölen igen. Det känns som bara igår jag satt i en liten, ödslig och mycket kall andrahandslägenhet på Norrmalm och recenserade mig igenom hela påskölssortimentet. Det var en bra tisdagskväll. Julölen kvalar sällan in bland mina favoriter och det har inget att göra med att jag hatar i stort sett varje aspekt av julen. Många ölproducenter firar julens ankomst med att lansera öl med kryddigt spretiga smaker som inte alls passar särskilt bra till julmat eller några andra slags livsmedel. Detta är ett jävla sätt att fira eftersom maten är den enda delen av julen som jag kan ha någon som helst överseende med. Hur som helst, julen är här och ölen med den. Det är dags att recensera

Oppigård kan inte göra något fel. Det är kanske vad man tror. Bredvid mitt tangentbord står ett glas med deras bästa försök hittills. Oppigård winter ale är kanske den minst lyckade ölen från Oppigård någonsin. Den förhindrar förstås inte att den är mer än godkänd.

Först känns ölen lovande, den har en tydlig humlearom men denna dör nästan omedelbart i ett hav av beska. En bit in i smaken breder den beska smaken ut sig till den täcker allt. Någonstans därunder finns dock en bredd av nyanser och ibland kan man förnimma dem.

Detta är en fullständigt anständig öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11320 i katalogen

3 beskor av 5 möjliga

Tur och retur

av Jonas

Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.

Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.

Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.

Fan vet om det inte var han ändå

Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.

Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.

I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.

Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.

KWV Pinotage 2009 (2029)

av Johan

Egentligen hade jag sparat den här flaskan. Tänkte den kunde vara bra att ha om man får besök av någon medelålders gymnasielärare. Det är de som jag föreställer mig dricker sydafrikanska viner. Nu känner ju inte jag några medelålders gymnasielärare och förresten är jag törstig.

Ett glas in på flaskan kan jag inte undgå att fyllas av en värmande känsla som trotsar beskrivning. Kanske är det tankar på Nelson Mandelas långa kamp, kanske är det sulfiterna som det varnas för på flaskan men förmodligen håller jag bara på att bli salongsberusad en söndagseftermiddag i november. KWV Pinotage håller 14,5% alkohol.

Från där jag sitter ser jag radhusen i kvarteret Atlantis där Olof Palme bodde en gång när Sverige under hans ledning var ANC:s lojalaste allierade i världen. Allt sedan dess har Sydafrika plågats av en aldrig sinande ström av svenska kommuntjänstemän, fackföreningsrepresentanter och gymnasielärare som regelmässigt druckit sig apfulla på sydafrikanskt vin under mer eller mindre motiverade studieresor. Som en liten kompensation för dessa härjningar har Sydafrika fått möjlighet att sälja en del vin till våldgästare som efter hemkomst vill sprida minnen om en fantastisk tid i Afrika till fullständigt oskyldiga och värnlösa vänner och bekanta.

Ifall man blir trängd till en sydafrikansk afton med vin och smakfullt censurerade bilder från fylleresan så ser jag inte varför inte KWV Pinotage skulle kunna vara ett lämpligt bedövningsmedel.

KWV Pinotage är ett mycket smakrikt vin som sprider toner av björnbär och hallon åt den som utan anledning finner modet att öppna en flaska en söndagseftermiddag. Det är ett vin med en påtaglig personlighet men ärligt talat är jag inte säker på att det är en som jag vill lära känna närmare.

75 kronor på systembolaget, nummer 2029 i katalogen

3 studiecirklar av 5 möjliga

Balettölen

av Johan

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet ”rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Monks Porter House, Stockholm

av Johan

För ett par veckor sedan besökte jag Monks Porter House i gamla stan. Den senaste installationen i Monks projekt för att ta över Stockholm var inte vad jag hade väntat mig. Till att börja med var inte stället direkt översvämmat av porter.

Jag hade stämt träff där med två personer som inte känner varandra och det mest anständiga hade förstås varit att berätta det för dem och det näst mest anständiga hade varit att inte komma en kvart för sent. Anständighet är dock något som inte alltid infinner sig och sett i ett större perspektiv tror jag alla har roligare så.

När jag skyndade mot Monks gamla kråkslott från gamla stans tunnelbanestation försökte jag föreställa mig hur det skulle smaka med en väl tilltagen porter. Porter är vanligtvis inget jag ägnar många tankar åt men på tåget in till staden kunde jag inte undgå att återkomma till ämnet. Där, på språng ner för en våt och mörk gata, kom jag att bli övertygad om att en porter var precis vad jag ville ha och precis vad jag behövde.

Nu var ju just porter inget som Monks direkt slösat bort hyllutrymme på. Den unge mannen bakom baren såg plågad ut när jag frågade efter en. Kanske var jag inte den första som förväntat mig en porter i ett porterhus. Kanske var jag inte den första som blivit besviken.

Jag blev hänvisad till en enda kran som stod lite vid sidan av de andra. Det var porterkranen. Ur den sipprade en trögflytande svart vätska som de sålde för 99 kronor per vinglas. Vilken porterfest!

Denna porter var mycket smakrik och på sitt sätt intressant men för att säga något jag nästan aldrig säger så är jag glad att glaset inte var större. Resten av kvällen skulle jag komma att dricka Monks fina ”Bavarian pils” istället.

Under kvällen intog jag en ”Bryggarpytt” som utöver något slags nötkött bestod av lök och potatis som enligt uppgift kokats i porter. Jag undrar var de fick tag på den. Pytten var både närande och god.

Enligt Monks hemsida finns det nu ett par sorters porter till i porterhuset. Jag kanske återvänder för att testa dem men förmodligen går jag till Monks på Sveavägen istället.

3 konstiga planlösningar av 5 möjliga

Skåne – en kulinarisk resa

av Johan
Malmö - parkernas stad

Skåne är så mycket mer än sverigedemokrater, seriemördare, gängkrig, människohandel, mordbrännare, Trelleborg, segregering, Dr Bombay, barnfattigdom, Helsingborgs IF och Edvard Persson. Vi har ju även all den goda maten och drycken. Och Kal P Dal.

Under oktober månad har jag gjort inte mindre än två kulinariska resor till landet i söder. Under den första besökte jag Malmös finaste restaurang och jag grillade mitt eget spett med en kristen sekt. Den här berättelsen handlar om min andra resa.

Sittande svulten på Bromma flygplats beslutade jag mig för att ta ett sista farväl av det Stockholmska köket. Jag köpte en liten, inplastad smörgås och en ännu mindre öl för 129 kronor. Det var ett om inte värdigt så ändå ganska typiskt uppbrott från huvudstaden. En och en halv timme senare rullade jag in i Lund med flygbussen och den kändes som en triumfvagn.

Mottagningen hemma hos min värd Martin blev informell men på sitt sätt storslagen. En flaska rödvin drucket ur dricksglas vid ett mycket gammalt köksbord kanske inte gör en fest i alla kretsar men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att uppleva Lund. Att uppleva Lund är förstås inte lika nytt som det var 1997 och följande kväll bestämde vi oss för att göra tillvaron lite mer spännande. I likhet med endast en handfull äventyrslystna personer i Lund före oss bestämde vi oss för att resa till Malmö.

Kulregnet över Bergsgatan hade bedarrat då vi steg av 169:an i höjd med miljöförvaltningen. Vi gick raskt upp för Skolgatan mot vad som skulle utveckla sig till en givande kväll hemma hos Gustaf. Det visade sig att han varit flitig i köket och han var lika flitig med att förse sina gäster med öl. Gustaf har tre polska livsmedelsbutiker i sitt kvarter medan jag fick försöka klara mig med två då jag bodde i Malmö, en knapp kilometer bort. Det var därför inte att förundra sig över det polska temat i den första av två fina rätter. Sill, kokta rotsaker och saltgurka med snaps och öl. Det är allt en människa behöver.

Till huvudrätt blev det tupp. Huvudrätt kanske inte är rätt beteckning eftersom huvudet visade sig vara den enda delen av tuppen som kocken inte kokat. Såvitt jag vet. Det var, hur som helst och helt ärligt, delikat. Vilken är den hemliga kryddan? Kanel och inälvor.

Kvällen avslutades på ett angenämt men ganska suddigt vis på det närbelägna Malmö Brygghus. Jag provsmakade några glas av deras IPA men på något sätt har de minnesanteckningarna förlorats under sorteringen i mitt mentala arkiv.

Den kulinariska resan genom Skåne tog förstås inte slut där, bland ölrapande firmafester på brygghuset. Resan gick vidare. Denna berättelsen slutar dock här.

Nils Oscar God Pilsner (1305)

av Johan

En gång hörde jag ett tips på hur man kan göra det lättare att sluta röka. Eftersom mitt problem är att börja så lyssnade jag bara med ett öra men tipset var ganska intressant så jag minns det. Det gick ut på att man samlade ett antal cigarettfimpar i en liten glasburk. Dessa skulle man sedan täcka med vatten och försegla under lock. Nästa gång man kände av röksug kunde man sedan bara skruva av locket och ta ett djupt andetag av den illaluktande fimpvätskan. Jag har ett tillägg till den metoden. Spara dig besväret med att leta fimpar och fyll burken med Nils Oscar God Pilsner istället.

Detta är en vedervärdigt äcklig öl. Nej, den är inte ”rökig”, den är ”askig”. Den smakar som det första man dricker efter att ha somnat med en cigarett i munnen trots att man lovat sig själv att inte göra om det. Jag kommer inte att göra om det. Jag dricker aldrig den här ölen igen.

18,80 kronor på systembolaget, nummer 1305 i katalogen

1 askfat av 5 möjliga