Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.
I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.
Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.
Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.
21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen
The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.
Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.
De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.
Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.
Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.
Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.
Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.
69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen
Så du tycker det är för tidigt att börja dricka glögg? Fördärvar julstämningen? Vet du vad du kan göra med din julstämning? Just det, tidigarelägga den!
Inget är så avskyvärt som jul men glögg utgör ändå ett liten lättnad i det brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon som vi känner som decembers storhelger. Det är naturligtvis en dryck som inte är av naturen begränsad till en enda säsong. Mina egna bästa minnen av drycken är från en solig gräsmatta i juni på ett universitetscampus någonstans i Norrland. Tillsammans med ett par kollegor tömde jag en box Blossa på tre liter i ett försök att visa upp ett gott akademiskt föredöme för förbipasserande studenter. Varje dag var julafton på mitt gamla universitet.
Blossa 10 är förstås den senaste installationen i Blossas återkommande och mycket uppskattade årgångsglögg. Förra årets clementinglögg skapade rubriker med att inte hamna i systembolagets ordinarie sortiment utan att någon drog några slutsatser om vad det innebär att ha ett försäljningsmonopol på alkohol.
Mer framgångsrik var 2008 års blåbärsglögg och jag vet människor som fortfarande talar i fördelaktiga ordalag om havtorn och kanelglöggen från 2007. Många av de tidigare årgångarna är mer bortglömda men det finns gott om fascinerande historier om hur de olika smakerna blivit framställda. Mitt under den gröna vågen 1978 valde vin och sprit att smaksätta glöggen med kamomill och johannesört med fantastiskt resultat för alla överlevande. Ingredienserna till 1973 års upplaga odlades uteslutande hemma i Gabriel Romanus klädkammare, ett övertramp som kom att förfölja honom långt in på 1980-talet. Smaker som krusbär, arrak, pommes friteskrydda och våt hund har passerat revy under årtionden sedan introduktionen av årgångsglöggen under beredskapsåren.
Årets glögg, Blossa 10 saffran, är en vackert kissgul glögg med påtaglig men samtidigt ihålig smak av saffran. Det saknas verkligt djup i aromen, alla smaker ligger ”långt fram”, ungefär som alla instrument utom basen på Metallicas svarta skiva. Kvar två sekunder efter den första munfullen är endast en del dova bitoner, viss sötma och Jason Newsted.
Blossa 10 saffran dricks bäst till enklare tilltugg och dess du inte känner för att lukta som en förbannad spansk fiskgryta längre.
89 kronor på systembolaget, nummer 76137 i katalogen
Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.
Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.
Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.
Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.
Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.
Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.
Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.
Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.
Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.
När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.
11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen
Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.
Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.
Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.
Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.
Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.
Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.
14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen
Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.
Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.
Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:
Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”
Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.
Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).
Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.
Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.
De kunde inte expediera hans beställning.
Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.
Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
Önska att du hade en isbit
För glaset till näsan och dra in ångorna
Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
Drick bourbonen på valfritt sätt
Diskutera smaken – öppna för kommentarer
Bulleit
En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar
Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.
Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.
Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
Drick
Smakdiskussion
Maker’s mark
Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.
Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.
Skål
Smakdiskussion
Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.
Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.
Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.
Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.
Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.
Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.
Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.
När jag var på systemet för några veckor sedan träffade jag en herre vid nyhetshyllan. Vi samtalade lite och gav varandra lite tips. På så vis kom jag hem med en S:t Eriks Pompona Porter, som jag egentligen bestämt mig för att inte köpa.
Såhär halvvägs in i en flaska börjar jag undra om min första instinkt inte var rätt. Portern är lite blek och svag, men har ändå den rätta oktanhaltiga kaffetonen. Felet ligger i den extra ingrediensen, den som ska göra Pompona Porter speciell. Nämligen vanilj.
Jag tänker på hot shots, 80-tal, chokladmousse och folk som säger ”man ser att det är äkta vanilj på de små svarta kornen” , okunnigt syftandes på de korn tillverkaren tillsatt för att dölja att vaniljsmaken är utvunnen från rutten granved eller spillolja från en gammal moped.
Det är inte äckligt, det är bara enkelt, så som det var på 80-talet. Det är inte äckligt med en skiva ananas på kasslern, det är bara lite tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra med vaniljsmaken. Den är inte påträngande, tvärtom rundar av portern på ett mjukt och fint sätt, så att inget längre utmanar. Inget hugger och inget sticker ut. Det är enkelt att tycka om denna, på samma sätt som det är enkelt att tycka om marabou mjölkchoklad.
Den här passar nog utmärkt till efterrätten, kanske en chokladmousse. Två maraboustorkar av fem möjliga.
Att besöka bok- och biblioteksmässan i Göteborg tycks vara oförenligt med renlevnad. Jag har redan berättat om hur jag tvingades dricka ett flertal flaskor porter för att få en intervju med Edward Blom. Förra årets besök slutade med en surrealistisk afton i VIP-loungen, där Bosse Bildoktorn bjöd på en lång whiskeyprovning. Jo det är sant. Hur jag, eller för den delen Bosse, hamnade där begrep jag inte riktigt, men vi hade en otroligt kul kväll efter den lärorika resan genom Skottland han tog oss med på.
Några sådana förhoppningar hade jag inte om årets besök, men när jag träffade Edward Blom och hans otaliga porterflaskor fick jag en varm känsla i hela kroppen, och det kändes genast som att kvällen skulle ta en ny riktning. Fredrik Lindström frågade mig om kaffet smakade bra, när jag sa att det var porter som jag fått av Edward Blom blev han avundsjuk. Han avböjde för övrigt ovänligt och bestämt en intervju.
Kattegatts eget reningsverk
Efter ett tag sprang jag på en god och skrupelfri vän, och vips satt vi i loungen igen. Babben Larsson höll i en utdragen prisutdelning, och vi lät oss väl smaka av välkylt bjudvin. Efter ett tag högg vi in på ostronbuffén, som senare visade sig inte vara gratis ens för de prominenta gästerna i loungen. Det hindrade naturligtvis inte oss, och när Sveriges författarelit lämnat stället satt vi fortfarande och sörplade på västkustens finaste molusker och champagne. Efter fredagens omfattande utredning kan jag nu säga att jag föredrar ostronen med enbart citron. Tabasco ger ett visst sting, men dödar lite för mycket av den unkna tång- och bottenfärgsmaken.
När ostronfrossan tagit slut begav vi oss ner till hamnen. Där bordade vi en gigantisk träbåt och satt och drack medhavd öl ett tag i den väl tilltagna salongen. Det var härligt att vara till sjöss och ha de sju haven vidöppna framför sig. Att vi låg förtöjda bredvid en sänkt skuta i Gullbergskajen gjorde inget. Efter någon timme gick vi i land igen och vinglade iväg inåt stan. Resten av kvällen satt vi och testade oss igenom utbudet på Ölrepubliken, som är ett utmärkt ölhak med en riktigt trevlig burgartallrik som komplement till de jästa dryckerna.
Hur kommer det sig att just bokmässan är ett sådant epicentrum för skörlevnad? Jag vet inte. Men nästa år kommer jag vara där igen.
