alkohol

Gödsvinet möter Edward Blom

av Jonas

Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.

Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.

Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.

Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.

Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.

Vit helg

av Johan

Det är inte speciellt svårt att få en inbjudan till mitt örnnäste, högst upp i ett torn i Vällingby. Har man två flaskor rieslingvin i sin ägo är det nästan omöjligt att undgå en. Det var så vi kom att hålla en improviserad vinprovning precis just här i helgen. Vitt vin på en söndag är en god grund för en blå måndag men min kalender har alltid varit svartvit.

Österrike (byt ut mot valfritt land) är ett underskattat vinland. Landets fina vintradition lider dock fortfarande av sviterna från en skandal som inträffade 1985. Rycket spreds om en glykoltillsats. Många människor lyssnade på. Vem faller platt om ett ryckte är sant? Just det, Österrikes samlade vinproducenter. Det är så sången säger det.

Jag tillhör varken dem som skräms av rykten eller ryggar tillbaka för lite glykol i mitt vin och det gjorde inte heller ägaren till de två flaskor riesling som i söndags kom att slå sig ner i mitt kylskåp. Tillsammans beslutade vi dock att ta det säkra före det osäkra och eventuellt det onda med det goda genom att inleda med en flaska från Alsace.

Hubert Beck (4592) är ingen riesling, det är en gewurztraminer. Detta sagt lite skämtsamt som om någon skulle kunna skilja på de två. Min uppriktiga och lite oroade reaktion på den första munfullen var att lyfta upp flaskan för att se om vinet var alkoholfritt. Jag har varit där förr.

Hubert Beck håller 13% alkohol så vi kunde nästan omedelbart blåsa faran över.

Återstod gjorde bara att finna smaken. Medan vinet långsamt tinade upp i det rumstempererade rummet så utvecklade det en svag smak av tunn äppeljuice, lite fläder och med tiden rätt mycket aprikos. Det är inte så illa om man är en sådan som gillar sådant.

89 kronor på systembolaget, nummer 4592 i katalogen

3 barnkalas av 5 möjliga

Salomon Undhof 2009 är ett elegant vitt vin tappad i en flaska så hög att kapsylen inte syns på bilden till höger. Detta är en förlust eftersom kapsylen i glas var ett bestående minne sedan tonera av stramt mineraliskt vitt vin ekat bort mot de oländiga trakterna av mitt svalg. De säger att ju närmare man är havet, desto torrare vitt vin skall man dricka. Detta vin slår man lämpligast upp ett glas av iförd sjömanskostym.

Det är därför bara passande att flaskan inte alls säljs på systembolaget. Det säljs på Silja Line.

Vad betyder blott ett år? För Salomon Undhof 2008 så betyder det ingenting. 2008 kanske var ett bra år för österrikiska vinproducenter och såvitt jag vet eller bryr mig så kan det mycket väl ha varit ett bra år för rosorna. Faktum är dock att Salomon Undhof årgång 2008 inte utmärker sig på något sätt som inte även 2009 gjorde. Nu är ju det förstås inte särskilt lite. Någon som anser att de smakar olika är förmodligen inne på sin tredje flaska i en prövande vinprovning. Sådana prövningar kan, på tal om inget alls, även göra utslag på ens förmåga att fotografera en stillastående flaska på en diskbänk full med stänk från Borsjtj.

4 liter kylarvätska av 5 möjliga.

Mohawk barleywine

av Jonas

Efter en slapp lördagseftermiddag, och strax innan kvällens restaurangbesök, passar det fint med en liten aptitretare. Jag grävde fram en Mohawk Barley Wine från Sigtuna Brygghus ur kylen.

Barley wine är en typ av engelsk öl som nästan är stark som vin. Därav namnet. För att matcha alkoholen är de traditionellt väldigt smakrika, och numera ofta väldigt välhumlade (=beska) då det är på modet i bryggerikretsar. De går också bra att lagra tack vare den höga alkoholhalten, och den säljs ibland som årgångsöl. Barley wine är något du dricker när du ska smutta, sörpla och rynka på näsan, och känna dig lite finare än andra.

Mohawk smakar starkt, mycket frukt, och förvånansvärt lite beskt. Inte beskt alls faktiskt, vilket är lite konstigt då etiketten skryter med 100 IBU, vilket betyder att det är väldigt väldigt beskt. Skalan är 1-100, så detta är alltså ölnördarnas motsvarighet till level 55 i World of Warcraft.

Det känns som att det saknas något i den här. Alkoholen tar lite överhand och jag upplever att den dränker andra smaker. Jag tror att den utlovade humlebeskan gömmer sig någonstans bakom de 10,5 procenten alkohol. Nej, jag rekommenderar er att välja en annan barley wine, till exempel utmärkta Sierra Nevada Bigfoot som släpps i augusti varje år.

2 rynkor av 5 möjliga.

Malmö Brygghus, del II

av Jonas

Nej, det räckte inte för mig att smaka på en överklassdesignad flaska i hemmets trygga vrå (här). I fredags kväll lufsade jag iväg till Malmö Brygghus för en rundvandring och provsmakning.

Ägaren Anders möter upp med ett fast handslag och visar oss runt i bryggeriets lokaler. Allt är under uppbyggnad, men jäskaren och kokkärlen är blanka och nya. Han berättar en spännande historia om huset som varit bryggeri en gång i tiden, sedan blivit chokladfabrik, sedan rivningskåk och till slut uppköpt av Anders med familj. De har återupptagit chokladtillverkningen i den gamla chokladfabriken, och nu tar de alltså även upp bryggeriverksamheten.

Ölen de brygger är fem fasta och sedermera en månadsöl. I slutet av visningen får vi prova de fem ölarna, och här är mitt omdöme:

Veteöl. Detta är en veteöl av belgisk typ, alltså en witbier. Här knockas jag direkt, den är fyllig, syrlig, söt och frisk. Den är grumlig som tropicanas äppeljuice (som jag för övrigt kan rekommendera). Precis såhär vill jag att en veteöl ska smaka. Full pott!

American Pale Ale. En Ale av amerikansk typ (duh!). Den är lite stark och lite obalanserad. Den doftar intensivt och har en lång besk eftersmak. Den är inte dålig, men inte heller så spännande.

Pilsner. En pilsner av nordtysk typ. Betydligt fylligare än den tjeckiska typen som vi är vana vid. Ägaren själv jämför den gärna med Jever. Den här är jättegod. Utöver fylligheten har den en skarp gräsig beska som ger den karaktär. Det är riskfyllt, det är inte en vanlig ljus lager som kommer tilltala den stora massan, men det är roligt att de vågar.

India Pale Ale. IPA’n har jag recenserat tidigare, men trots att jag fick den upphälld från en flaska från exakt samma batch den här gången, smakade den helt annorlunda. Den var inte speciellt njutbar den här gången, vilket verkligen är mystiskt. Jag får ge den en tredje chans innan jag ger ett slutresultat.

Cacao Porter. Den sista är flaggskeppet. Det är den här ölen som kommer att föra bryggeriet till den utländska marknaden. De använder kakao från den tillhörande chokladfabriken, så valet är naturligt. Och det är alltså inte en så kallad chocolate stout som finns i många varianter, utan det är just kakao som är smaksättaren. Det är en mörkt fyllig, stark och bitter historia. Den luktar fantastiskt av kakao, och den smaken följer med genom hela glaset. Ingen sötma kan skönjas, istället är den bitter från kakaon. Till en början känns den aningen tung och hård, men i och med att ölen blir lite varmare, och med den ökande alkoholkoncentrationen i mitt blod, smakar den bättre och bättre. Detta är en specialöl som man inte korkar upp till sin pasta bollnäs framför fångarna på fortet, men det är ett klart uppskattat tilltag. Kanske snarare till efterrätten.

Provsmakningen avnjuts i den provisoriska puben som serverar öl tills den riktiga öppnat. Priserna är överraskande behagliga, och lokalen är gammal och trevlig. Framåt kvällen ökar samtalsnivån till ett rejält ölhallsbrus, och stämningen är riktigt skön.

Jag kan inte annat än leende glädjas åt att vi har ett bryggeri i Malmö, och jag rekommenderar varmt alla att besöka det. Prova framförallt veteölen och cacao portern.

Flavort

av zonk
Egentligen inte mycket piggare än den svenska öl vars symbol är påfallande lik..

Kanske är det för att jag just druckit en ganska vattnig italiensk öl, men Flavort känns som en, om förvisso italienskt tunn och spenslig, ändå ganska trevligt besk och brödig bekantskap. Å andra sidan skulle eventuellt i detta läge en vanlig Mariestads framstå som riktigt hygglig. Nåväl, det är i varje fall inget fullständigt bottenskrap som den i trakterna allestädes närvarande Forst. Just Forst känner jag inte riktigt förtjänar en egen rescension, så låt mig i förbigående säga att utöver citronsodan Corona och den lätt klorskimrande Red stripe, så finns det inte så många öl som jag inte hellre dricker än en Forst.

Två och en halv citronskiva av fem.

Fleimbier

av zonk
Ungefär lika blek i smak som etikett..

Italien är kanske inte känt för spännande öl, och hittills kan jag inte säga att jag har någon större anledning att ifrågasätta denna fördom. Ölutbudet i de flesta affärer sträcker sig möjligen till ett dussin sorter, och av någon anledning är det sällan mer än en av dessa som inte är av den lättdruckna lagertypen. Denna ”birra artigianale” (hantverksöl, på ren skånska) från det för mig hittills okända italienska bryggeriet Birrificio di Daiano är förvisso inte dålig, men heller knappast någon spännande eller intensiv bekantskap. Visst smakar det lite humle och malt, men den mest påfallande ingrediensen är helt klart vatten. Om det är 38 grader i skuggan kan man kanske frestas till en sådan här lätt citronig, lättdrucken öl, men man ångrar sig alltid. Är man så långt ner i vätskebalansen att man behöver vatten, kan man be hovmästarn om ett glas av den varan, och sen ge sig på en riktig öl.

Två danska citronvand av fem möjliga.

Louis Cheze 2009 (94411)

av Johan

Jag ska vara fullständigt uppriktig med er: Jag kände bara för ett glas vin. Egentligen var jag aldrig ute efter att skriva en recension.  Nu är korken är dragen och glaset är fyllt. Vi får väl göra det bästa av situationen när vi ändå är här.

Allt bra annars? Lite kyligt i luften nu… höstaktigt…men hösten är fin på sitt sätt. Tänkte bara dricka upp det här glaset…det är ok om du har andra saker att läsa.

…

Kvar? Det kanske är lika bra att jag berättar hur vi hamnade här. Att jag tar saken från början. Denna vecka har bjudit på tre föreläsningar, ett par seminarier, några möten, två forskningsprojekt, fyra ouppklarade ärenden, en fransk förfrågan, ett holländskt hot, 96 telefonsamtal, 2000 sidor text, en tågexpedition till Sundbyberg och ungefär 900 mil på gröna linjen. Nu tar jag ett glas vin, ok? Veckans första, tro det om du vill.

Och vilket vin! Smakrikt och runt med en förtjusande arom men med en mycket diskret strävhet. Inte ett spår av fat. 100% syrah.

Av någon anledning är flaskans etikett väldigt mån om att berätta om all granit som finns i marken där druvorna till detta vin odlas. Det finns många skäl till att öppna en flaska som denna men geologi är inte ett av dem. Det är åtminstone inte mitt.

89 kronor på systembolaget, nummer 94411 i katalogen

4 livräddare av 5 möjliga

Malmö brygghus

av Jonas

Vi lever i en ljus tid. I alla fall vi som lever i Malmö.

Malmö brygghus håller långsamt på att slå upp portarna i det gamla bryggeriet vid möllan. För någon vecka sedan ägde den första provsmakningen rum, och härom dagen släpptes de första flaskorna till oss trånande entusiaster utan tillstymmelse till egentligt liv. De första stora dyra buteljerna som nådde systemet är deras IPA och deras Cacao Porter. Flaskorna är elegant matt kolsvarta, med bronsbrun text och den här första batchen är begränsad och flaskorna numrerade. De vädjar direkt till habegäret längst in i min primitiva hjärna.

Sydsvenskans Håkan Engström har redan gett dryckerna godkänt, så nu är det med spänd förväntan jag öppnar och läppjar på Malmö Brygghus IPA. Det är enligt bryggarna själva en engelsk IPA, alltså inte av amerikansk typ som vi fått se många av på sista tiden.

Mitt första intryck är att ölen helt saknar den gräsiga beska humledoften som många ipor har. Snarare luktar den sött och fruktigt. Smaken är också mjuk och rund, på det sättet man känner igen från engelska ales. Den är aningen söt, men inte påträngande. Först i eftersmaken sitter beskan på ett elegant sätt och den är kvar ganska länge. Detta är en ganska lättdrucken IPA, som är mer fyllig än besk. Det har en tyngd, men är inte skarp. Men trots det är en flaska på 75cl lite väl mycket att hantera ensam. Jag misstänker att de kommer ut i normalare storlekar framöver.

Det här var riktigt bra, och jag ser fram emot portern som har fått ett bra mottagande. Fyra överklassdesignade flaskor av fem möjliga. Grattis Malmö!

Spaten Oktoberfestbier

av Jonas
Tyskland i en liten flaska

En god vän, vi kan kalla honom Johan D, har på senare tid verkat leva i någon form av trans. Hans blogginlägg och facebookuppdateringar handlar alla om samma sak: Spaten Oktoberfestbier. Jag tror inte att han är sponsrad, men tanken slog mig ändå. Systemets höstsläpp påverkar oss alla på olika sätt helt enkelt. Jag hängde visserligen också på låset den förste september, och mina steg gick snabbt till hyllan med märkliga, starka och smakrika nyheter i ölsortimentet. Oktoberfestölarna intresserade mig inte, jag har helt enkelt inte utrymme för ordinär lager i mitt dryckesschema, det finns för många andra sorter jag måste dricka.

Men tack vare den intensiva internetkampanjen från min vän J. Dalén lyckades jag vidga mina vyer för ett par viktiga sekunder inne på systembolaget, och styrde mina darriga steg mot oktoberölhyllan. Jag måste ha sett aningen vilsen och skamsen ut där jag stod, klart utanför min egen comfort zone. Jag såg mig oroligt omkring, tog resolut en flaska Spaten och gick därifrån, och försökte se ut som att jag visste vad jag gjorde.

Nu med ett glas i handen kan jag koppla av och se nyktert på situationen. Visst, jag dricker ur ett alldeles för litet glas, jag sitter inomhus och jag blev inte serverad av en muskulös och yppig tyrolsk fräulein i hängslebyxor, men jag blir ändå påmind om meningen med ljus lager. I dagens samhälle med en ypperlig tillgång till olika sorters perverterad ale med beska och styrka som kan knocka en björn är det lätt att glömma poängen med en god och lättdrucken lager.

Spaten oktoberfestbier smakar läskande, aningen brödigt, lätt på rätt sida om gränsen till vattnigt, och med en oklar eftersmak. Eftersmaken är oklar därför att den inte hinner komma innan man tar nästa klunk. Den här ölen kan man dricka många av, den slinker ner blixtsnabbt, man mår mycket bra av den och man vill snabbt ha en till. Det finns inga smaker som sticker ut, inget man minns, utan detta är en öl som är perfekt balanserad för sitt syfte. Att drickas.

Spaten Oktoberfestbier, 4 öl av 5 möjliga.

The Maharaja Imperial IPA (11739)

av Johan

Jag har aldrig varit i Indien. Det har inte Averys Maharaja Imperial India Pale Ale heller. Det spelar ingen roll. Ifall jag reser någonstans snart så blir det till Boulder i Colorado, USA.

En öl blir inte fylligare än så här. För att kunna få en uppfattning om smaken måste man praktisera nykterhetsrörelsens utmärkta rekommendation ”varannan vatten”. En mun IPA, en mun av Vällingbys kommunala kranvatten. Det är en vinnande kombination, om än en som upphovsmakarna aldrig förutsåg.

Humlesmaken är direkt bedövande, beskan är överväldigande och alkoholhalten (10,2%) gör något med din förmåga att finna adjektiv. Maharaja Imperial IPA är ganska långt ifrån öl i bemärkelsen ”ta en öl”. Detta är en flaska som kräver mer än så. Avboka dina möten, fäll ner persiennerna och ta ur batteriet i telefonen, här krävs koncentration och en del arbete.

78,80 kronor på systembolaget, nummer 11739 i katalogen

3 långtidsprojekt av 5 möjliga