alkohol

XX-bitter (11784)

av Johan

Brouwerij De Ranke har tagit steget till en extra bitter bitter genom att lansera extra extra bitter. De har tagit bitterheten till en helt ny nivå. Min gissning är att de har nått så långt som de kan nå med den. Vi kommer aldrig att få se XXX-bitter. Det är helt enkelt inte ett säljande namn.

Ärligt talat förstår jag inte all uppståndelse kring denna öl. Det är en milt fruktig öl som har en mångsidig och ganska angenäm smak med en mycket påtalig beska. Samma sak kan dock sägas om många andra öl och jag kan inte se på vilket sätt denna skiljer sig från dem. Det finns förstås inget som säger att en öl måste skilja ut sig.

24,90 på systembolaget, nummer 11784 i katalogen

3 tidningsankor av 5 möjliga

Wårby Stockholm extra stark (1430)

av Johan

Från min position 13 våningar ovanför Solursparken i Vällingby kan jag blicka ner på heltidsdrickarna nere på gräset. De sitter där dagarna i ända och på tryggt avstånd i mitt ointagliga örnnäste observerar jag deras vanor och ritualer. Eftersom de flesta vanor och ritualer har att göra med att dricka så har det inte undgått mig vad de dricker. De dricker Wårby Stockholm extra stark.

Kanske blev det fel redan när Spendrups döpte sin öl efter Vårby. Jag har varit i Vårby men jag vill inte prata om det.

Wårby smakar förvånadsvärt lite för en öl som håller 7,2% alkohol. Efter att ha testat Björnebrygd extra stark, och Kopparbergs Special Brew så är jag glad för detta.  Wårby smakar som grönsakssoppa och två Long John Silver vid ett köksbord i Oxie. Smaken slår dig inte som alkoholstark men Wårby har ändå sätt att tala om det för dig. Du kommer att veta.

Var det där lakrits jag kände? Nej, det var fänkol.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1430 i katalogen

1 solur av fem möjliga

I Rocheforts namn

av Jonas
Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Notre Dame de St Remy

Valréas 2009 (12815)

av Johan

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (”Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (”Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är ”runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga

Number of the Beast Metal Edition (16666)

av Johan

Satan har den bästa musiken, inget tvivel om den saken. Låt vara att ”kristen rock” i det närmaste definierat ut sig själv till en självmotsägelse. På det skotska bryggeriet Harviestoun har man för länge sedan insett att djävulen kommer i en flaska men det är först nu som man gjort gemensam sak med ett rockband. ”Number of the beast” syftar förstås på Iron Maidens låt med samma namn. Ölen släpptes i Sverige den 6:e augusti, dagen innan Iron Maiden spelade för 47 000 människor på en vattensjuk åker bakom Stockholms Universitet.

Ölen är vad man kan förvänta sig av en öl som kallas ”full” på de brittiska öarna. Den relativt höga alkoholhalten (6,66%) ger en kraftfull smak som är lite brödig och en aning söt. ”Number of the beast” är en ale som har mycket smalare register än en genomsnittlig IPA och en fyllighet som är något mindre fyllig än hos en standardale så som Newcastle. Den är inte alls dålig.

Iron Maiden är väl egentligen inte det band som lekt mest med referenser till djävulen. En av mina absoluta favoritskivor är Mercyful Fates Melissa med låtar som ”Into the Coven” på.  Den ansågs omoralisk av en grupp religiösa senatorsfruar med häxdrottningen Tipper Gore i spetsen och den var nära att bli helt förbjuden för sitt ”okulta” innehåll innan ett osannolikt triumvirat bestående av Frank Zappa, John Denver och Dee Snider räddade den och många andra låtar från en svart lista under en mycket känd utfrågning i den amerikanska senaten 1985.

Det är också svårt att inte komma att tänka på Nikki Sixx från Motley Crue och hans beskrivningar från ”The Dirt” om hur bandets flirt med satan orsakade en lång rad övernaturliga fenomen som skrämde till och med en hårding som honom. Det mest övernaturliga fenomenet att drabba Motley Crue är i min mening att de fick ge ut New Tattoo.

Bör man vara orolig efter att ha köpt och druckit en brygd med hin håles nummer skrivet på flaskan? Som ateist är jag förstås böjd att svara nej. Ändå är jag inte säker. När jag åkte hem på tunnelbanan med min mina flaskor delade jag vagn med en massa unga människor. Jag var djupt försjunken i min bok och noterade inte vad de höll på med eller vilka de var. Någonstans mellan Råcksta och Vällingby stoppade jag ner boken i min väska och tittade upp. Mitt emot mig satt en mycket liten och klen pojke, kanske 11-12 år gammal. Han log på ett underligt sätt. På det insjunkna bröstet hängde en medaljong i metall formad som ett pentagram, stor som en vuxen mans knytnäve. Jag backade mot utgången, sprang upp för trapporna och vidare mot mitt hus. Väl framme låste jag dörren och gick och satte mig vid datorn för att skriva detta.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 16666 i katalogen

3 ärkeängeln Lucifer av 5 möjliga

Välkommen, herr Berntson

av Jonas

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.

Ett till Monks

av Johan

Det ska öppna en tredje Monks i Stockholm. Nu i augusti öppnar de upp en bar och restaurang helt ägnad åt porter och stout i gamla stan. Detta är förstås välkommet och ett tecken på att gamla stan på allvar börjar bli en plats att gå till för mat och dryck.

Det allra mest intressanta från min begränsade horisont är dock sättet på vilket jag fick reda på det. Jag läste det i Monks nyhetsbrev. Jag har inte anslutit mig till Monks nyhetsbrev. På något sätt har de hittat mig. Naturligtvis var de smickrade av att självaste Gödsvinet uppmärksammade deras restauranger i denna vänskapsmatch. Men ändå. Jag hade kommit ihåg ifall jag lämnat min e-postadress någonstans.

Hur som helst ser jag fram emot att gå till Monks nya porterhus i gamla stan. Om jag vågar.

Sånger om sprit: Talking Thunderbird Wine Blues

av Johan

Vår kurs om sånger om sprit går vidare. Vi har hunnit gå igenom ett antal sånger om sprit redan och det kanske är dags att säga något om hur urvalet av sånger går till. Jag ställer in min mp3-spelare på slumpvis sortering och klickar på en liten pil som pekar åt höger. När jag når en sång om sprit så skriver jag om den. Talking Thunderbird Wine Blues dök upp nästan genast idag och det är jag mycket glad för.

I en värld av druckna countryartister är nog ingen så förknippad med alkohol som Townes van Zandt. Han drack till den dagen han dog och han dog utan tvivel på grund av att han drack. Hans död orsakades delvis av en allvarlig höftskada som han på grund av drucken excentrism vägrade behandla förrän alldeles för sent. I likhet med andra kända alkoholister som Hunter S Thompson vågade inte läkarna hålla Townes från spriten eftersom abstinensen skulle bli livshotande på grund av ett i övrigt risigt allmäntillstånd. De vågade inte heller skriva ut några smärtstillande medel till honom eftersom de visste att han skulle börja dricka omedelbart efter att han skrivit ut sig själv från sjukhuset. När Townes van Zandt dog i sitt hem på nyårsdagen 1997 hade han alkoholen ensam kvar sedan den trängt ut alla andra delar av hans liv.

Är en lättsam talking blues sång som ”Talking Thunderbird Wine Blues” då verkligen den bästa sången att representera en av de största låtskrivarna som genren har sett? Eftersom det ändå är omöjligt att välja bara en sång att representera Townes van Zandt så tycker jag att den mycket väl kan vara det. Sången visar upp humorn med vilken van Zandt gjorde allt inklusive att supa ihjäl sig. Världen är full av allvarliga unga män från Sverige som sjunger kända sånger på halva hastigheten och kallar det känslosamt. De till och med kallar det country och jag är trött på det. Dessa unga män saknar humorn hos Townes van Zandt och utan den blir allvaret helt obegripligt.

”Talking Thunderbird Wine Blues” är en liten sång om ett speciellt märke av billigt vin. Jag tror jag vet vad det är för vin. I sången kostar en flaska 59 cent och så billiga vinsorter har jag inte sett någonstans. I Kalifornien fann jag en glasflaska med vin på en gallon (nästan fyra liter) som kostade åtta dollar och 99 cent. Den smakade som hundra spänn.

Så här går visan

Among the strangest things I ever heard
Was when a friend of mine said ”man, let’s get some thunderbird”
I said ”what’s that? ” he just started to grin
Slobbered on his shirt, his eyes got dim
He said ”you got fifty-nine cents? ”

Detta är nog inte alls det konstigaste Townes van Zandt hört. Detta är en man som under en TV-intervju bekymmerslöst gick igenom de grundläggande knepen för den som vill bli framgångsrik inom limsniffning. Hur som helst, så börjar historien. Sedan fortsätter den.

We hustled on down to the nearest u-tate-um
The guy wanted my id, I whipped her out and showed him
He got a green bottle from the freezing vault
My friend started doing backward somersaults
Through the cottage cheese

U-tate-um är en möjlig stavning på ett ord som jag kanske skulle ha skrivit på ungefär detta vis: U-tot-em. Det är ungefär så han pratar. Hur som helst så är det ett ord från djupaste Texas som syftar på en livsmedelsaffär. Notera att vinet återfinns i kylskåpet. Om du har druckit lika billigt vin som jag så betyder det något för dig.

Took it back to his house, started drinkin’
Pretty soon I set in to thinkin’
”man, this thunderbird tastes yummy, yummy, yummy
And I know it’s doing good things to my tummy, tum…, t…”
It’s how you reason when your on that crap

Även här finns ett element av igenkänning. Dåligt vin under bra omständigheter är nästan omöjligt att skilja från bra vin under dåliga omständigheter. En gång tillskrev jag en flaska vin helt ogrundade effekter på min akrobatiska förmåga.

Got a few more bottles, chugged them down
I pulled myself up off the ground
Decided I go see my dearest sweet wife
Who met me at the door with a carving knife
Said ”get them damn grape peel from between your teeth.”

Kvinnan är polisen i var och varannan sång om sprit. I själva verket umgicks Townes van Zandt med kvinnor som antingen drack själva eller accepterade hans dryckenskap. Det var hans tredje fru Jeanene som gav honom hans sista flaska vodka på väg hem från sjukhuset.

I could see we’re gonna have a little misunderstanding
I said ”dear, I better get in touch with you later”
She said ”forget it, man, you’re never touchin’ me again!”

Jag är säker på att det finns en läxa att lära sig från detta. Det är därför det finns en sista vers.

Now I’ve seen the light and heard the word
And I’m staying away from that ol’ dirty thunderbird
A message come from heaven radiant, and fine,
All I drink now is communion wine
Six days a week

Religion kan vara vackert. På något sätt verkar det dock inte som om Townes van Zandt verkligen bytte helgedom. Historien om van Zandt själv är sorgligare än den om Thunderbird Wine. Det kan åtminstone verka så men om man sett filmer som ”Heartworn highways” eller framför allt några av hans konsertframträdanden så finns det inget tragiskt med honom. Därför föreslår jag att ni ser detta fina filmklipp där Townes van Zandt talar, sjunger och skämtar om Thunderbird Wine.

Bjørnebryg Extra Stark (1274)

av Johan

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5