alkohol

Schöfferhofer Weizen

av Jonas

Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.

Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.

En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.

Kung (1446)

av Johan

Åbros storsäljare ”Kung” är ingen god öl. Men det är en enkel öl som är god väl kyld på en het sommardag? Nej, det är den inte. En väl kyld ”Kung” har lägre temperatur än en varm men varken temperaturen på ölen eller sommardagen ändrar i slutänden på att det är en mycket osmaklig öl.

”Kung” har en krona på avbildad på burken. Detta måste vara en av anledningarna till att den huvudsakligen dricks i de delar av Sverige där motståndet mot euron är starkast. Å andra sidan är detta samma delar av Sverige som man accepterar Per Gessle-biljetter som officiellt betalningsmedel. En gång hörde jag en historia om en plats i Hälsingland där passagerarna i en raggarbil bytte bort en back öl mot en kvinnlig passagerare från en annan raggarbil. Var det en back ”Kung”? I sådana fall var det mycket kvinnoförnedrande.

”Kung” har ingen smak att tala om men efter en klunk följer snart en mild arom av rått kött.

10,90 kronor på systembolaget, nummer 1446 i katalogen

1 tonårsfylla av 5 möjliga

Youtubeölen

av Johan

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Gran Lurton Corte Friulano 2009 (94453)

av Johan

Eftermiddagssolen fann mig på promenad kring Östermalmstorg. När jag bodde inne i stadens mitt upptäckte jag vilken tillfredsställelse man kan nå av att vandra gator upp och ner på Östermalm och se allt man inte behöver men som folk av någon anledning lägger oerhörda pengar på. Man känner sig rik när man inser att man just sparat 750 000 på att inte alls önska sig en horribel stadsjeep från Bayern. Ett par löjliga handsydda italienska skor sparade mig nästan 20 000 och när en tillgjort nonchalant armaniutstyrsel vandrar förbi så känner jag en insättning på 35 000 i mitt mentala konto. Jag kan vara nonchalant på riktigt för nästan inga pengar alls.

Det var därför med ett hjärtligt leende och en känsla av stor rikedom som jag vandrade in på systembolaget på Nybrogatan för att köpa en flaska vin. Just detta systembolag är intressant eftersom det inte alls är lika stort som det i korsningen av Regeringsgatan och Mäster Samulesgatan men ändå nästan lika välsorterat. Deras hyllor för nyinkommet och tillfälligt är nästan alltid intressanta och det var dit jag styrde mina steg.

Flaskorna med Gran Lurton 2009 var nästan slut trots att den introducerades för fyra dagar sedan vilket jag tolkade som ett gott tecken. Att en vara är populär gör den inte nödvändigtvis bra men att den flitiga personalen på systembolaget inte ersatt köpta flaskor brukar göra det. När en pall med Sofiero tagit slut kör de snabbt ut en ny. När en hylla med vin gapar tom utan att de kan ersätta flaskorna på den så måste det vara bra.

Hållbar teori eller inte, Gran Lurton visade sig vara ett mycket bra köp. Vinet är huvudsakligen gjort på Friulanodruvor, ett fruktigare och mindre strävt alternativ till Sauvignon Blanc som är speciellt vanligt i Sydamerika. I jämförelse med en Riesling är viner av denna druva något mindre söta men minst lika smakrika. Den fylliga smaken av stenfrukter i Gran Lurton är därför ändå frisk och lätt citrusaktig.

Vinet är ungt, Friulano tjänar inte på lagring, men ändå superbt välbalanserat och nyanserat. Jag skulle rekommendera det till varje situation i livet som kräver en flaska vitt vin. Först efter att ha smakat Gran Lurton inser jag hur många de är.

119 kronor på systembolaget, nummer 94453 i katalogen

4,5 plommon av 5 möjliga

Fjällölen

av Johan

Öl finns överallt omkring oss och en del gillar att ha det så. De flesta ölen i våra liv kommer villigt till oss. Det finns dock särskilt skygga undantag. Öl som kräver både arbete och planering för att fångas. Fjällölen är en sådan öl.

Fjällölen är en öl du bär med dig, ofta länge och i stark lutning. När man bedömer vikten av fjällölen så måste man väga den mot andra saker man kan behöva för att överleva i vildmarken. Det är en svår ekvation. En fjällvandrare kan hamna i valet mellan ett tillräckligt stort kokkärl och ett som egentligen är för litet men som väger några gram mindre. Inte sällan väljer fjällvandraren det senare. Att i den situationen förhandla in en back öl i packningen kräver en långt driven entusiast.

Jag förhandlar oftast med mig själv och i den förhandlingen är vågskålarna viktade till förmån för fjällölen redan från början. Jag lämnar inte Storulvåns parkeringsplats utan fyra halvlitersburkar.

Hur smakar fjällölen? Efter en dags vandring smakar fjällölen som om man borde ha lämnat tältet hemma och tagit med fyra burkar till istället. Eller helt enkelt åkt till någon plats med ett systembolag.

Alla fjällöl behöver förresten inte bäras. Det finns ju fjällöl man dricker i en kreativt prissatt fjällstuga med en illa dold doft av spya och fuktskadat omklädningsrum. Sådana omständigheter kräver förstås helt andra kvantiteter. Problemet brukar därför inte vara frågan om hur mycket man orkar bära utan frågan om hur mycket som får plats i bilen.

Vid ett tillfälle för några år sedan var jag med kollegor från min dåvarande arbetsplats på besök i just en sådan fjällanläggning. Min stortyska sedan och jag själv ansvarade för en del av transporterna från Östersund till Oviksfjällen på andra sidan Storsjön och med i bilen reste tre kollegor. På det stora hela tog alla trängseln bland skidor och väskor med gott mod, även efter att jag förklarat att bagageluckan redan var full innan jag hämtade upp dem. Förmodligen hade de andra saker att tänka på medan min ålderstigna Mercedes forcerade snö, is och berg i hög hastighet utan dubbdäck. Stämningen förändrades dock märkbart när jag väl framme öppnade bagageluckan och först av allt plockade upp en låda innehållande 20 flaskor med Grolsch.

Nu inser jag dock att jag framställt fjällölen som något man häller i sig i stora mängder. I själva verket är ju fjällölen den öl som kommer i begränsade mängder och som därför stiger i värde. Även, eller inte minst, när man måste stå till svars för att ha låst in ett flertal kollegor i ett gammalt tyskt fordon för att transportera öl med bil. De många gånger jag varit på vandring i fjällen utan att övernatta har jag bara druckit en eller två folköl. Folköl är förresten väldigt passande, för vad är väl de svenska fjällen om inte just folkölet bland världens bergskedjor?

Sånger om sprit: The year that Clayton Delany died

av Johan

Sommaruppehållet är över och vår kurs i sånger om sprit kan äntligen starta upp igen.Terminen kommer att inledas med en riktig juvel i genren, Tom T Halls ”The year that Clayton Delany died”.

Tom T Hall brukar kallas för ”The storyteller” och vi vet ju alla redan att en countrylåt bara är så bra som historien den berättar. Det är därför lätt att förstå att Tom T Hall tillhör de verkligt stora kompositörerna inom countrygenren. Sånger som ”Harper Valley PTA”, ”Old dogs, children and watermelon wine”, ”Homecoming” och ”Jesus on the radio (and daddy on the phone)” är alla stora små berättelser berättade rakt och uppriktigt utan drama av Tom T Hall eller någon av alla de artister som spelat in hans musik. ”Harper Valley PTA” blev förresten en film.

”The year that Clayton delany died” är berättelsen om hur Hall tog sig till Nashville. Jag vet, det är inget originellt tema. Detta är dock kanske den bästa sången om att ta sig till Nashville. Hall berättar om sin barndomsidol Clayton Delany som var väldigt bra på att spela gitarr men som drack lite för mycket. Åtminstone är det vad man sa. Clayton Delany har funnits på riktigt men han hette något annat. Han dog i 30-årsåldern.

Detta är berättelsen om beundran så fördomsfri att den är förbehållen barn och idioter. Tom T Hall var ett barn. Så här berättar han:

I remember the year that Clayton Delaney died
They said for the last two weeks that he suffered and cried
It made a big impression on me, although I was a barefoot kid
They said he got religion at the end and I’m glad that he did

Jag tänker inte gå in på vad mina ateistiska instinkter säger om den sista raden. Istället väljer jag att imponeras av Tom T Halls fullständigt naturliga sätt att gå direkt till kärnan i historien.

Clayton was the best guitar picker in our town
I thought he was a hero and I used to follow Clayton around
I often wondered why Clayton, who seemed so good to me
Never took his guitar and made it down in Tenn-o-see

Tom T Hall kommer från Kentucky så när han säger ”nere i Tennessee” så menar han det. I den tredje versen kommer spriten.

Well, Daddy said he drank a lot, but I could never understand
I knew he used to pick up in Ohio with a five-piece band
Clayton used to tell me, ”Son you better put that old guitar away,
There ain’t no money in it, it’ll lead you to an early grave.”

Den mänskliga utvecklingen beror på att barn inte gör som de blir tillsagda. Tom fick höra att han skulle slänga bort gitarren. Han behöll den och skrev 300 klassiska countrysånger.

I guess if I’d admit it, Clayton taught me how to drink booze
I can see him half-stoned a-pickin’ out the lovesick blues
When Clayton died I made him a promise, I was gonna carry on somehow
I’d give a hundred dollars if he could only see me now

Nej, Tom gör precis tvärtom. Istället för att lära av Delanys skrämmande exempel svär han att fortsätta där förebilden slutade alldeles för tidigt.

I remember the year that Clayton Delaney died
Nobody ever knew it but I went out in the woods and I cried
Well, I know there’s a lotta big preachers that know a lot more than I do
But it could be that the good Lord likes a little pickin’ too
Yeah, I remember the year that Clayton Delaney died

Så Clayton Delany dog. Ändå lever han vidare, låt vara under pseudonym. Den där efterhängsna ungen Hall gjorde honom odödlig. Är detta egentligen en sång om sprit? Nej, inte egentligen. Väldigt få låtar är det. Fast Tom T Hall har skrivit en låt som heter ”I like beer”. Lyssna på den istället om du ska vara så jävla besvärlig.

Berliner Weisse

av Jonas

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Eat, drink and be Kinky

av Johan

Mike McGovern är journalisten som i jakt på sitt livs historia knackade på hemma hos tusentals slumpvist valda, ensamstående kvinnor i Chicago för att ställa dem frågan om de var den oäkta dottern till den hädangångna presidenten Warren Harding. Det är, osannolikt nog, dock inte därför som han är känd. Mike McGovern är känd som en nära vän till countrymusikern, författaren och guvernörskandidaten Kinky Friedman.

I likhet med alla Kinky Friedmans vänner figurerar McGovern även som fiktiv karaktär i Kinky Friedmans romaner om den brottsbekämpande countrymusikern ”Kinky Friedman”. Mike Mcgovern är dock den enda som samlat samtliga matreferenser från Friedmans 20 böcker och gjort om dem till en kokbok. Eftersom jag har läst alla 20 böcker känns det naturligt att hans bok Eat, drink and be kinky den enda kokbok som jag kommer att köpa i år.

Mer eller mindre kända personer från Friedmans och McGoverns värld bidrar med recept och boken är vällustigt kryddad med visdomsord från Kinky själv. En av de personer som bidrar med recept är Larry ”Ratso” Sloman som kanske är bäst känd som författare till en turnéberättelse från Bob Dylans Rolling Thunder Revue och den slutgiltiga boken om marijuanans historia, Reefer madness. Slomans recept är förstås inte direkt ett recept utan snarare en instruktion till hur man äter mat beställd från restaurangen Big Wong i New Yorks Chinatown.

Däremot bidrar Chinga Chavin med ett alldeles äkta recept på en svärdfisk som kan bytas ut mot ett par andra, mer lättillgängliga fiskar. Chinga Chavin är förstås det kreativa geniet bakom countrybandet Country Porn och kompositör till låten ”Asshole from El Paso”, hans milda drift med Merle Haggards ”Okie from Muskogee”.

Willie Nelsons brownies saknar den hemliga, för att inte säga magiska, ingrediensen och påminner mest om vilka helt lagliga brownies som helst. Countrystjärnan Dwight Yokams recept på ekorre verkar dock fullständigt autentiskt.

Kinky Friedman själv är rätt förtjust i kokboken och ger den ett fint omdöme till omslaget: ”McGoverns masterwork, to my mind, compares quite favorably with Tolstoy’s Anna Karenina. For one thing, it’s shorter”

Svårt drabbad av inspiration kommer jag att tillaga ett par av recepten och naturligtvis kommer jag även att presentera dem här. Tills dess kan jag delge det enda av McGoverns recept som jag redan kände till. Det gäller förstås receptet på hans signaturdrink Vodka McGovern:

1 del Apelsinjuice

1 del Club Soda

1 del Vodka

Pressa en halv lime på toppen och rör om.

Golfölen

av Johan

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet ”caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till ”spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.

Hotellölen

av Johan
Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.