alkohol

Oppigårds Inwit (11751)

av Johan

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet ”amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet ”amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet ”professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. ”Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken ”Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga

Old Crow

av Jonas
En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.

Réserve de la Condamine 2007 (12804)

av Johan

Ett enkelt vin för enkla sammanhang hyllas sällan trots att de enkla sammanhangen nästan alltid är de bästa. Detta är ett enkelt vin för enkla sammanhang. Tänk toga-party.

Ett par munnar eller ett helt glas är inte tillräckligt för att lära känna någon karaktär ur flaskan. Men oss emellan så är detta ju ändå ingen flaska man tar med sig hem för den enastående personligheten. Detta är inte direkt ett vin man träffar för att diskutera Schopenhauer med. Detta är ett rödvin med en mild och mycket genomsnittlig smak av rödvin.

Réserve de la Condamine 2007 är inte alls ett dåligt vin, det har inga påtagligt negativa sidor. Låt vara att det inte har så många sidor alls. En rund smak.

69 kronor på systembolaget, nummer 12804 i katalogen

Tre rödvin av fem möjliga

Oude Geuze Vieille (nr 1694)

av Jonas
Spontandrucken öl

Karaktärsfull, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av jäst, koriander, citrus, bokna äpplen och stall, ton av rök. Så säger systembolaget om denna spontanjästa belgare. Vad är ”bokna äpplen”?

Jag har smakat spontanjäst öl innan, men i ärlighetens namn aldrig med ett öppet sinne. Igår kväll satte jag på en film och korkade upp en liten fisförnäm flaska för en seriös utvärdering. Det första som slår en när man läppjar på en geuze är att detta är inte öl. Man letar reda på flaskan som man redan slängt i glasåtervinningen, läser noggrant på etiketten och skrynklar ansiktet till en förbryllad grimasch.

Geuze är en öltyp som är en blandning av olika gamla lambics. Blandningen gör att drycken jäser en andra gång på flaska.

Det smakar jäst, frukter, lite äpple, lite kemiskt färggrant lösgodis. Det är surt som vinäger, och inte ett spår av humlebeska kan skönjas. Lite sötma kan man uppfatta om man har lite fantasi. I ett blindtest hade jag kategoriserat detta som någon svår cider. Syran och den skarpa kolsyran sticker, men eftersmaken är jämn och fin. Efter en halv flaska vänjer smaklökarna sig, och drycken känns naturlig men den går långsamt.

Jag skulle inte kalla drycken frisk. Det är något unket över den, precis som med pretentiös cider. Stall kanske inte är en dum beskrivning. Ska man korka upp en flaska ska man veta vad man ger sig in på, och vara beredd att slutföra det. Man ska absolut inte öppna den när man är sugen på en öl.

Omöjligt att betygsätta, klart värt att prova. Men kanske inget jag kommer att köpa och ta med mig på en fest. Finns på vissa systembolag.

Vridning i kapyslfrågan?

av Johan

Jag besökte mitt lokala systembolag härom dagen. Nej, det är inte löpsedelmaterial. Jag noterade dock något som kan betecknas som intressant under stunder av grav tråkighet. Skruvkapsylen är på väg att ta över.

I likhet med alla som egentligen inte förstår något letade jag efter rödvin utifrån ursprungsland. Nationalitet har förstås i sig ingen betydelse för vinet. Om det talar till dig är det på ett språk som du förstår. Nationaliteten är dock en del av varumärket och vad det betyder beror på vilka stereotyper som du använder dig av. Köp ett franskt vin och du ser dig själv världsmatt smutta ur ett högt glas vid ett bord ut mot gatan medan du bryskt river av ett stycke till från pain richen. Ett australiensiskt vin är grillfest, ett sydafrikanskt är personalfest på en gymnasieskola och ett spanskt är att kräka sangria bakom glasskiosken på Kaananbadet. Personligen köper jag helst tyska, franska och ibland amerikanska viner.

Eftersom jag begränsar mig till vissa nationaliteter så börjar ett par hyllor bli ganska grundligt kartlagda på systembolaget. De nya flaskor som jag fann under mitt senaste besök var alla utrustade med skruvkapsyl. Jag har inget emot skruvkapsyl, jag tycker det är ganska praktiskt. Det var dock ändå förvånande att se högst respektabla viner krönta med en lite metallkrona. Jag gick igenom ett par hyllor och fann att kring hälften av alla flaskor hade skruvkapsyl. Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan den i stort sett enda anständiga flaskan rödvin med skruvkapsyl var Gnarly Head (6597).

Med skruvkapsylen går kanske vinet samma väg mot förenkling som så många andra livsmedel. Frukt skärs upp åt oss, kakdegen kommer färdig från butiken och grillskivan har legat i marinad i ICA:s köttdisk under en ständigt allt längre bäst-före tid. Korkskruven kommer kanske snart fylla samma funktion som den där fina filékniven som man egentligen aldrig använder.

Problemet med att vin kräver en korkskruv har jag tidigare löst genom att helt enkelt köpa den enklaste och billigaste versionen jag hittar när behovet uppstår. Jag äger väldigt många dåliga korkskruvar. Oftast sker detta när jag är ute och reser och endast under senare tid har jag tillbehörsutrustat min resväska med en korkskruv komplett med en påskruvad vinkork som skydd för skador på väskan. En av mina korkskruvar köpte jag i Tunisien inför ett djärvt försök att dricka mig igenom landets vinsortimente. Vinet var ok men framför allt var det mycket bättre än det Eau-de-Kamel som jag tror att de destillerade fram från dadlar. Mitt resesällskap hade insjuknat i någon sorts galopperande raketmage så jag satt på rummet vi delade och ploppade upp ständigt nya flaskor medan jag drack och berättade anekdoter från mitt spännande liv som medelålders statsvetare för den redan plågade.

Det finns förstås en möjlig förklaring som jag hittills har förbisett. Det systembolag som jag besökte ligger på Ångermannagatan i Vällingby, mindre än 100 meter från min port.  Som jag redan konstaterat så är detta en butik för den som dricker hellre än bra. Där köper västerorts hårt arbetande medelklass sitt lådvin och en betydande del av varorna konsumeras förstås i uret. Skruvkapsyl sparar tid i uret. Det är möjligt att systembolagen i den delen av världen som vi känner som något annat än Vällingby fortfarande har en större andel flaskor med traditionell kork. Om så är fallet så är det dock bara en tidsfråga innan trenden sprider sig österut på gröna linjen. Kom ihåg var ni hörde det först, skruvkapsylen kommer att ta över världen.

Sånger om sprit: One mint julep

av Johan

Sånger om sprit är sällan god äktenskapsrådgivning. De allra flesta handlar om hur något gick fel och hur spriten hjälper en stund när det inte längre finns något rätt. ”One mint julep” är en sång om sprit som vänder på begreppen. Det är en sång om hur spriten kan leda till äktenskap, ett riktigt shotgun wedding.

”One mint julep” är bara ett exempel ur den väldiga skatt av sånger om sprit som som skrevs och spelades in av svarta blues, jazz och sedermera soulartister under 1940 och 50-talen. Ett stort antal av dem är i likhet med ”One mint julep” skrivna av Rudy Toombs. Som så mycket  musik vid denna tid spelades sången in av en lång rad olika artister men den mest kända versionen är nog den av The Clovers.

Berättelsen är en som vi har hört tusen gånger tidigare. Pojke möter flicka, pojke dricker bourbongrogg, pojke väcks dagen efter av flickans fader, pojke och flicka gifter sig under hot om nödslakt. I själva verket låter det som något jag läste i sydsvenskans Malmö-del bara härom dagen.

Ändå finns det något alldeles särskilt i just denna komposition. Melodin lånar villigt ut sig till en till synes oändlig variation av gung. Det brukar sägas att temat för sången är alkoholens skadeverkningar men om man lyssnar på den så framstår den kristna konservatismen som ett större problem. Detta bara bekräftar vad vi redan visste, att sånger om sprit nästan alltid handlar om något annat än spriten i sig.

Så här börjar det:

One early morning, as I was walking
I met a woman, we started talking
I took her home, to get a few nips
But all I had was a mint julep

Så långt allt väl. Bör vi vara oroliga över att den olyckliga berättaren endast har en mint julep? För att besvara det så kanske vi behöver påminna om vad en mint julep är för något. En mint julep är en drink som består av bourbon, sockerlag, mynta och mindre fryst vattendrag av krossad is. Den drickes bäst i en hammock på någon veranda i en del av den amerikanska söder där varken värmen eller drycken uppmanar till ambitioner bortom den som krävs för att mala mynta med en sked. Personligen ser jag inte vad han oroar sig för.

I don’t remember just how I started
I only know that we should have parted
I stole a kiss, and then another
I didn’t mean to take it further
One mint julep was the cause of it all

Ok, skyll på spriten…

The lights were burning low, there in the parlor
When through the kitchen door, up popped her father
He said “I saw you when you kissed my daughter
Better wed her right now, or face a slaughter!”
I didn’t know just what I was doing
I had to marry or face ruin

Denna sång skrevs innan pillret, kortkorta kjolar och billiga flygningar med Ryan Air. Så ha tålamod med kvalen så som de beskrivs i sången. Även om du hade hoppat ut från badrumsfönstret för att sedan ta kvällsflygningen till Frankfurt Hahn för 99 kronor så var detta inte alls ett alternativ vid denna tid.

Now, I don’t want to bore you with my troubles
But from now on I’ll be thinking double
I’m through with flirting and drinking whiskey
I got six extra children from a-getting frisky

Nej, du fick sex extra barn genom att vara en idiot. Blanda inte in whiskeyn i det här och om du känner dig frisky så föredrar jag om du håller det för dig själv. När jag tänker på det så är det ju egentligen ganska skamligt. Att dra ner en alldeles anständig drink i smutsen på detta sätt. Tur att det svänger.

För att en gång för alla slå hem poängen att tidig countrymusik och svart musik från samma del av Amerika helt saknar musikaliska gränser så är här en inspelning av låten av Chet Atkins.

Morgon 2007 (5106)

av Johan

Äntligen ett frukostvin tänker du och kanske har du rätt. Förmodligen syftar namnet på den vinproducerande byn i det franska distriktet Beaujolais men om den informationen betyder något för dig så dricker du nog ändå inget vin på morgonen. 4 centimeter ner i flaskan ser jag inga problem med att börja.

Morgon har en rak alkoholsmak endast flyktigt dekorerad med bär och frukt som utan ett spår av strävhet letar sig fram till den delen av hjärnan som ställer fram väckarklockan fyra timmar. Lätt kyld kan ingen skilja detta vin från en pinot noir och om du ändå envisas med att försöka så har du inte druckit tillräckligt.

Var fanns denna flaska när jag drack klibbiga sangiovese-viner med förhöjt pH-värde i något nedgånget korridorskök i Lund? Just det, den stod kvar på Systembolagets hylla för viner som kostar över 70 kronor. Ändå, min poäng är att detta är ett vin att umgås till och med. Det finns viner som är goda med mat och det finns viner som är goda till Lou Reeds New York. Det är där jag står idag, jag delar upp viner i dessa två kategorier. Morgon tillhör den senare.

Samtal flödar friare efter ett glas vin och det är en befrielse att kunna diskutera det smakfulla utan en sur beläggning på tänderna. Skriv ner det till nästa gång du organiserar mingel. Lätta viner ökar den sociala rörligheten och ett par glas Morgon är inget bagage för den som är lätt packad. Det är dock en flaska som riskerar att förpassa dig till en våldsam spiral av allt mer förödande ordvitsar.

Det är bäst jag slutar här.

89 kronor på systembolaget, nummer 5106 i katalogen.

4  uppsluppna högpratare av 5 möjliga

Häng me te uret!

av Johan

Någon pratade lite för högt på systembolaget och någon svarade i samma röst. Inga låter som stamkunderna på systembolaget och det är inte bara personalen som lär sig att känna igen dem. De är förstås inte särskilt svåra att känna igen.

Kolingen log så att det fårade ansiktet såg ut att slutligen rämna efter åratal av elementens överlagda misshandel. Han vandrade med sorglösa steg mot kassan med en flaska i handen, solglasögon och en grönrutig flanellskjorta uppknäppt till naveln. Han pratade med en yngre man som ännu bar sitt levene med större diskretion, endast en ohälsosam solbränna och just den karakteristiska rösten förenade honom med den förtida åldringen.

”Häng me te uret” stötte den yngre ur sig i ett andetag och den äldre svarade utan att sakta in ”nä, för jävla varmt”.

Det är här vi kommer till samtidsskilldringen av Vällingby centrum och det närmaste en poäng som detta inlägg någonsin kommer att få.

I Karlskrona satt elitalkoholisterna i Hoglands park innan systembolaget flyttade och i Östersund satt de i min trappuppgång innan systembolaget flyttade och någon satte ett lås på dörren. I Lund satt de på Knut den stores torg och i Staffanstorp satt de i Malmö. I Malmö fanns de överallt. Så ser mitt svenska atlas över kultplatser ut.

I Vällingby sitter de heltidssysselsatta drickarna i ett solur nedanför mitt hus. Bilden är tagen från min balkong, 13 våningar upp i luften. När bilden togs var uret tomt och vi vet varför. Det var för jävla varmt. En del dagar kan man dock se timmarna passera i form av en skugga från en stolpe som flyttar sig från alkoholist till alkoholist. När skuggan faller över den rödnästa tjockisen är det dags att sätta på kaffebryggaren. När den drabbar killen i grovarbetarbyxor har posten kommit.

Det är kanske cyniskt att mäta tiden i antal utslagna människor. Kanske är kanske ett onödigt ord här. Med min utsikt är det dock lika oudvikligt som att se ner på människor.

13 våningar och 13 öl skiljer mig från dem. Jag stannar på mitt eget våningsplan men jag har en känsla av att ölskillnaden snart kommer att vara nere på 12. Det är verkligen för jävla varmt.

Konsertölen

av Johan
Konsertbilden framför andra

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien ”verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.