I denna kurs om alkoholen i musiken har vi redan gått igenom ett flertal ganska olika kompositioner. Kanske är det dags att stanna upp och fråga vad som egentligen utgör en sång om sprit? Den primära regeln är förstås att texten på något sätt behandlar alkoholhaltiga drycker. Dagens lektion handlar om att alla sånger som gör det inte nödvändigtvis är sånger om sprit.
”My bucket’s got a hole in it” skriven av jazzmusikern Clarence Williams och den mest kända versionen är förmodligen Hank Williams inspelning. Nästan all tidig country är skriven av eller direkt inspirerad av rurala svarta musiker. Country är ingen vit motvikt till svart musik som historielösa människor hävdar utan en gren på samma träd som blues, jazz, gospel och för den delen reggae.
Nästan alla kan nynna refrängen på ”My bucket’s got a hole in it”. Vi vet alla att den förbannade hinken har ett hål så att den olyckliga sångaren inte kan köpa någon öl. Är detta då en sång om öl? Nej, det är det inte.
Jag läste en charmigt förvirrad internetdiskussion för några år sedan där titeln på denna sång diskuterades. Någon förklarade att sången utspelar sig på den tiden då öl såldes i spänner och hål i desamma omöjliggjorde hemforslandet av den skummande drycken. Diskussionen dog ner och tog ett annat spår tills någon ställde den obehagliga frågan exakt vilken tid detta syftar på. Medeltiden? Hinkar är bra till många saker. Man kan fylla dem med runda små stenar som man finner på stranden. Man kan ställa sig på dem för att se över en hög mur. Man kan tjuvmjölka grannens kor ute på ängen och ta hem mjölken i dem. Alla dessa saker och flera andra kan man göra med en hink men som kärl för öl lämpar sig hinkar generellt sett mycket dåligt. Ingen har i modern tid sålt öl för avhämtning i egen hink.
Sanningen är att det helt enkelt är ett uttryck för en försvårande eller till och med hopplös situation. Refrängen handlar om öl men en av verserna handlar exempelvis om det meningslösa med att arbeta hårt ”when I got a woman in the bossman’s yard”. Vad det nu betyder. Så ”My bucket’s got a hole in it” är ett exempel på en sång som inte handlar om sprit. Det hindrar förstås inte att du lyssnar på denna versionen av Wayne Hancock
Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.
En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.
Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.
Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.
Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.
Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.
Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.
Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.
Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.
Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.
Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.
Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.
Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.
Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.
Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.
Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.
Mina ölprojekt är för närvarande tvenne. Jag försöker lära mig tycka om belgisk öl (de bygger trots allt världens bästa öl), och jag försöker lära mig tycka om veteöl. Vad passar då bättre än att ge sig in på den enda trappistveteölen? Så just nu sitter jag och läppjar på en La Trappe Witte Trappist.
Holländsk säger du? Nåja, det är i stort sett samma sak säger jag.
Det är ganska trevliga smaker som ryms i den här ölen. Vilka de är har jag en mycket liten uppfattning om. Men den lite fruktiga sötman och syrligheten finns där. Den är ljus och sval i både smak och utseende. Lättdrucken som en lager riktad till tonåringar, men med en annan smakkaraktär. Överlag är ölen mycket lätt, man skulle kunna halsa den här flaskan rätt uppåner. Lite för lätt. Den ger mig inget motstånd. Att sänka ett par sådana här öl till en musselfest i skärgården med skådespelarna från valfri prippsreklam hade nog suttit fint, men den faller lite platt när jag dricker en halv flaska efter jobbet för att prova något nytt och kul. Jag hinner faktiskt knappt känna smaken innan glaset är slut.
Det är inget fel på den här. Jag kommer bara inte att minnas den. Två och en halv pommes av fem möjliga.
Finns på systemet i det fasta sortimentet. En aningen mer professionell bloggrecension av den här ölen återfinns här.
Det finns inget som säger ”country” som en vuxen man som gråter i sin öl. Hank Williams har skrivit en låt om att vattna öl med tårar. Dagens lektion i kursen ”Sånger om sprit” handlar dock om en annan komposition. Det är dags att sparka upp saloondörren till den musikgenre vi känner som Western Swing.
Bob Wills är kungen av Western Swing. Det är inte jag som hävdar det. Waylon Jennings slog fast det i en sång med titeln ”Bob Wills is still the king” även om titeln förstås är mycket äldre än så. Bob Wills största årtionde var 1940-talet och när ”Bubbles in my beer” släpptes som singel 1948 hade hans karriär redan kulminerat.
”Bubbles in my beer” skrevs av Wills tillsammans med Tommy Duncan från hans ”The Texas Playboys”, som också sjunger på orginalinspelningen. Den tredje kompositören var den legendariska Cindy Walker.
Ingen vet hur många sånger Cindy Walker skrev men en vanlig gissning är att runt 500 blev inspelade. Vi vet att hennes sånger tagit sig upp på topp-40 av olika försäljningslistor mer än 400 gånger. Eftersom hon bara sjöng in en stor hit på egen hand, ”When my blue moon turns to gold again”, har hennes namn förblivit en angelägenhet endast för folk i branschen. Willie Nelson gjorde sitt för att påminna världen om henne genom att 2006 spela in en hel skiva med hennes sånger. Skivan fick den passande titeln You don’t know me efter låten med samma namn.
Med på Willie Nelsons skiva fanns också ”Bubbles in my beer” som han för övrigt spelat in redan 1973 till skivan Shotgun Willie. Nelson behöll det mesta av det soliga svänget i swingen men hans hypnotiska nässång ger ett par famnar extra djup åt den sorgliga bilden av en man som förspiller sitt liv med blicken i ett ölglas.
Tonight in a bar alone I’m sitting
Apart from the laughter and the cheer
While scenes from the past rise before me
I’m watching the bubbles in my beer
Den första versen är ambivalent. Melodin manar till uppsluppen dans och vad textens historia beträffar så har han kanske bara haft ett par för mycket.
A vision of someone who loves me
Brings a lone solty tear to my eye
So I know that my life’s been a failure
Just watching the bubbles in my beer
Den druckna sentimentaliteten närmar sig det besvärande någonstans i vers två. Tommy Duncan gråter mitt upp i svänget. Herregud Tommy, ditt liv har inte varit bortkastat och det finns inget i den där avslagna ölen som säger att det är så.
I’m seeing the road that I’ve travelled
A road paved with heartaches and tears
And I’m seeing the past that I’ve wasted
While watching the bubbles in my beer
Ok, du kanske har spenderat lite väl mycket tid bland barflugorna. Misstag har gjorts. Låt oss vara uppriktiga på den punkten. Riktigt stora misstag. De är väl inte helt ur världen heller. Men drick upp först så tar vi en refräng.
I think of the heart that I`ve broken
And the golden chances that have passed me by
The dreams I once made now are empty
As empty as the bubbles in my beer
Det blev kanske inte direkt bättre av den. Drömmarna är slut alltså? Det låter inte bra. Tomma som ölbubblor? Inte bra. En sista vers? Är de slut? Det kanske är lika bra.
Vi avslutar dagens lektion. Titta på den här filmen. Jag har en del att ta itu med.
Nu när årets bästa högtid närmar sig med stormsteg passar det bra med lite tips på snapsvisor. Själv kan jag inte sjunga, knappt ens skråla, så jag lämnar sjungandet åt Bengt Sändh och Rune Andersson. Dessa två har spelat in många dumheter, men min nostalgiska favorit är Swänska supvisor. På baksidan kan man läsa följande:
Vi vill med denna skiva slå vakt om vår fina gamla tradition att sjunga till snapsen. Vi tycker att det är omoraliskt att ta en sup utan att först sjunga en snapsvisa men vad som är än mer omoraliskt, ja rent av hyckleri är att sjunga en supvisa utan att sedan ta sig ett järn. Vi är förvisso inga sådana hycklare och därför blev skivan som den blev. Men vi hade djävligt roligt när vi spelade in den.
Under skivans gång spelar och sjunger de snapsvisor. Och dricker snaps. Till en början med en viss disciplin, men framåt slutet är det ganska dimmigt, och många av festdeltagarna sjunger med. Det är mer av en inspelad fest än en samling sånger.
Skivan i sin ursprungsform finns inte på spotify, men består av de 22 första låtarna på den här skivan. Jag rekommenderar den varmt. Föredrar man äkta vara välkomnar jag intresserade att komma hem till mig och avnjuta den på vinyl, och med snaps, så som sig bör.
Ärligt talat händer det väldigt sällan att någon frågar mig om jag har druckit. Om det händer brukar jag svara att jag tagit ”ett litet glas madeira” och sedan lugnt fortsätta med att försöka tända eld på bordsgrannen. Vad inte många vet är att det vid fler än ett tillfälle faktiskt varit sant. Ok, kanske inte den där delen om ”ett litet glas” men jag dricker mer än gärna madeira.
Det började i ett radhus i utkanten av Helsingfors. Det gör ofta det. Jag var tillsammans med ett par kollegor inneboende hos en finlandssvensk professor och vår värdinna hade precis bjudit på en mycket trevlig middag. Som aperitif plockade hon fram en liten rund flaska i en korg. Ingen av oss som satt runt bordet hade egentligen för vana att dricka saker i korgar men ingen av oss hade heller för vana att tacka nej till dryck. Det var mycket sött, det smakade ungefär som russin och jag accepterade erbjudandet om en påfyllning.
Alla har sina skäl att dricka. Vår värdinna drack eller åtminstone köpte madeira av familjeskäl. Det visade sig att en släkting var Finlands första importör av madeira och det var en tyst överenskommelse i släkten att alltid beställa madeira på restauranger, på Alko, i flygplan och så vidare för att lura in produkten i sortimenten. Det är samma princip som när min mormor beställde min bok om beskattning av frivilligföreningar till Karlskrona stadsbibliotek vilket därmed jämte Kungliga biblioteket och ett par universitetsbibliotek blev den enda plats där man kan låna en kopia.
Vilket mitt skäl är för att dricka madeira? Dricker du inte madeira själv? Där har du mitt skäl.
Det är inte tantigt att dricka madeira. Låt oss göra den saken klar. Det är tantigt att dricka sherry och tantalkoholiserat att dricka portvin. Madeira går fritt från sådana kopplingar och om jag säger att det är rock ´n roll att dricka madeira så finns det inte så mycket någon kan säga om det. Vem vet och vem bryr sig?
Systembolaget har ett par sorters madeira att välja mellan. Standardmadeiran Saint John (7827) är fullständigt anständig och det är helt realistiskt att tänka sig ett glas Madeira finest (7822) också. Beställningssortimentet innehåller dock även ett par riktiga dyrgripar så som Cossart Gordon (87800) för 7500 kronor per flaska.
Ett långt namn och en naturromantisk etikett som lovar mycket.
Bergen på etiketten såg först amerikanska ut, men nu tror jag det är alperna de menar. Inte helt otroligt då de försökt göra en tysk öl heller. Det här smakar Europa. Smakrikt och fylligt, inte beskt. Jag känner malt, bröd och sydtyska rådhus. Alkoholstyrkan på 6,4% känns, men är aldrig spritig. Jag känner en instinktiv lust att ställa mig upp och vifta med en EU-flagga. Jag vill marschera i alperna med läderbyxor. Det vill jag å andra sidan ofta.
Men när allt kommer till kritan smakar denna ganska vanligt. Den är fyllig och trevlig, men inget extra, inget personligt. Kanske för att en väldigt europeisk öl inte är så väldans exotisk för en europé. Jag vet inte. Jag vet inte vad den här ölen har för plats.
Det blir tre av fem euro-förespråkare.
Finns tillfälligt på systemet för knappa 30 kronor.
Att handla på systembolaget i Vällingby är som att resa tillbaka i tiden till mars 2010. Det finns ingen särskild hylla för nyheter, bara några spridda orangea lappar bland hyllorna. Inga av nyheterna är dock särskilt nya för någon som följer systembolagskatalogen som en del följer aktiekurserna. Den enda verkliga nyheten på systembolaget i Vällingby var att det är det enda systembolaget jag sett som har en hel vägg tillägnad endast tre ölmärken. Lastpall står intill lastpall med ölen Mariestad, Norrlands guld och Sofiero. Välkommen till förorten.
Nu skulle det här dock handla om en av de nyheter som jag faktiskt inte hade druckit redan. Belhaven wee heavy är en skotsk ale som smakar frukt och lite lakrits som fått ligga för länge i en varm bil.
17,90 kronor på systembolaget, nummer 1562 i katalogen
Jag tror inte att jag förhäver mig om jag påstår att jag är en av världens ledande auktoriteter på viner av pinot noir. Det är ett etablerat faktum som redan bevisats här. Självklart gjordes det viner av pinot noir innan jag började dricka dem men jag har ännu aldrig träffat någon kännare som kan förklara varför. Naturligtvis berättar jag detta av en anledning. Det är något du måste veta innan du läser nästa mening. Errazuriz estate pinot noir är inget bra vin av pinot noir.
Vad är då ett bra vin av pinot noir? Ett bra vin av pinot noir är ett vin som åtminstone avlägset smakar pinot noit. Errazuriz estate smakar vattnad cabernet sauvignon. Eller armhåla. Någon av de två sakerna. En pinot noir har en lätt, frisk smak av bobs blandsaft men Errazuriz smakar som det där vinet du serveras med servitrisens tumme i glaset på någon strandrestaurang i Rimini. I egenskap av världsledande auktoritet på pinot noir vet jag förstås att pinot noir kan smaka på en rad olika vis. Min poäng är att ingen pinot noir kan få tillåtas att smaka som Errazuriz estate. Det har vi sangiovese och bristfällig hygien till.
Förmodligen fungerar Errazuriz ganska väl till pastarätter med skinka eller nästan vad som helst med en röd triangel på. På flaskans etikett rekommenderar de grillad lax eller en kall avokadosoppa. Errazuriz estate pinot noir kan med sin imponerande syra nog sära köttet från benen i en mustig gryta eller avlägsna färgen från skrovet på en båt beroende på vilket behov som uppstår först.
Vet du hur man kan vakna med huvudvärk dagen efter det att man druckit rödvin? Om man väljer Errazuriz så behöver man inte vänta så länge. Denna trendiga pinot noir från Chile levererar morgondagens bakfylla redan idag.
Det finns dock bra saker att säga om Errazuriz också. Flaskan har skruvkapsyl. Det var väl det. Men skruvkapsyl är bra!
89 kronor på systembolaget, nummer 6294 i katalogen
Willie Nelson har sin Marijuana, Waylon Jennings hade sitt kokain och Johnny Cash hade sina piller. George Jones har sin alkohol. Trots ett par dussin nykterhetslöften personifierar han mer än någon annan i samma bransch det totala fylleriet. Det är är en imponerande prestation med tanke på att hans bransch är countrymusik.
Historierna om George Jones drickande är till och med fler än vad som får plats i ett inlägg av normallängd i den här bloggen. Under många år av sitt liv inledde han dagen med en screwdriver innan han drog igång ännu en lång hård dag med långa hårda bourbondrinkar. En screwdriver var hans frukost vilket gör det något ironiskt att han nu lånat ut sitt namn åt ett företag som gör frukostkorvar. ”Frukost är mitt favoritmål under dagen” förklarar han glatt på företagets hemsida.
Den kanske mest kända historien är den om hur hans dåvarande fru, inget vet vilken i ordningen eller vad hon hette, försökte hindra honom från att dricka genom att samla ihop alla bilnycklarna och själv lämna det ödsligt belägna huset i en av bilarna. Hon visste att George aldrig skulle gå över en mil till spritbutiken. Countrysångare går ingenstans. Waylon Jennings kom en gång på Kinky Friedman med att promenera vilket fick honom att stanna till med bilen och skrika genom sidorutan: ”Hoppa in du fördärvar din image”. George Jones var alltså fast i det torrlagda huset utanför Beaumont, Texas. Tills han fick syn på åkgräsklipparen ute på backen. En och en halv timme senare svänger han in på parkeringen till spritbutiken på den puttrande lilla maskinen och en countrylegend var född.
En annan historia berättar om hur George Jones blir barnsligt förtjust i Merle Haggard och framför allt dennes låt ”I threw away the rose” någon gång på 1970-talet. När Haggard en dag förbereder sig för att gå på scenen någonstans i Texas får han höra att hans nyfunna beundrare George Jones fått ett lustigt infall. Enligt uppgifterna skulle Jones ha avbrutit en föreställning, rusat av scenen och gett sig av för att höra Haggard spela ”I threw away the rose”. I Ohio, hundratals mil bort. Merle Haggard gav inte dessa rykten så mycket uppmärksamhet. Ingen trodde egentligen på dem förrän en högoktanigt packad George Jones anländer till Haggards motell mitt i natten och nära nog river stället innan han fått höra ”I threw away the rose”.
George Jones har inte skrivit ”If drinking don’t kill me (her memory will)” men för att använda en countryklyscha så har han definitivt levt den. Låten var med på den osannolikt framgångsrika skivan I am what I am från 1980. Jones hade då redan varit ett namn inom countrymusiken i åtminstone 15 år men de senaste tio hade varit en störtdykning in i missbruket. När 1970-talet närmade sig sitt slut var George Jones mycket nära botten och uträknad av alla som visste något om artister och droger. Under 1979 ställde han in över 50 föreställningar för att han var för full eller helt enkelt någon helt annanstans än där han borde vara. Han blev känd som ”No show Jones”.
Tack vare monsterhiten ”He stopped loving her today” blev I am what I am en storsäljande och kritikerhyllad återkomst, en av flera för George Jones. ”If drinking don’t kill me (her memory will)” var bara en av många låtar med en tydlig koppling till Jones privatliv på den skivan. Den börjar så här:
The bars are all closed
It’s four in the morning
Must have shut ’em all down
By the shape that I’m in
I lay my head on the wheel
And the horn begins honking
The whole neighborhood knows
That I’m home drunk again
Den första versen är som en scen ur Jones vardag. Full och klumpig kommer han hem till ett hus som är tomt och ödsligt sedan hon drog. När George Jones sjunger låten live byter han också ofta ut sista raden mot ”That George is home drunk again”. Titeln på sången berättar egentligen hela historien. Spriten kanske dödar men utan den mördar minnena vilket inte ger någon anledning till nykterhet. Det finns dock en ännu mörkare underton. Det destruktiva drickandet är en medveten handling där döden är det enda begripliga målet. Refrängen lyder:
And if drinking don’t kill me
Her memory will
I can’t hold out much longer
The way that I feel
With the blood from my body
I could start my own still
And if drinking don’t kill me
Her memory will
George Jones sjunger som en hel djupt depraverad gosskör i refrängen och det milt patetiska i fyllots klagan skänker bara det ovärdiga trovärdighet. Slutet är på samma sätt vackert och mycket tragiskt på ett vis som endast går att förena i en countrysång.
These old bones they move slow
But so sure of their footsteps
As I trip on the floor
And lightly touch down
Lord it’s been ten bottles
Since I tried to forget her
But the memory still lingers
Lying here on the ground
Jag tycker att vi lämnar George Jones liggande där på golvet med bara tio tomglas och ett minne som sällskap. Han är där han vill vara och det är en plats där stor konst skapas. Den ser ut och låter ungefär så här.
