Det ska öppna en tredje Monks i Stockholm. Nu i augusti öppnar de upp en bar och restaurang helt ägnad åt porter och stout i gamla stan. Detta är förstås välkommet och ett tecken på att gamla stan på allvar börjar bli en plats att gå till för mat och dryck.
Det allra mest intressanta från min begränsade horisont är dock sättet på vilket jag fick reda på det. Jag läste det i Monks nyhetsbrev. Jag har inte anslutit mig till Monks nyhetsbrev. På något sätt har de hittat mig. Naturligtvis var de smickrade av att självaste Gödsvinet uppmärksammade deras restauranger i denna vänskapsmatch. Men ändå. Jag hade kommit ihåg ifall jag lämnat min e-postadress någonstans.
Hur som helst ser jag fram emot att gå till Monks nya porterhus i gamla stan. Om jag vågar.
Ölkulturen på Norrmalm vilar tungt på två pelare: Monks och Monks. Tillsammans utgör de två barerna en totallösning för alla dina ölbehov i denna annars så livsfattiga och mest centrala delen av Stockholm. Finns det då någon anledning att ställa Monks mot Monks? Ja men låt oss inte se det här bara som en tävling utan som en kvalitativ analys av vilken Monks som svarar mot vilka behov. I den ena ringhörnan står alltså Monks Café på Sveavägen, precis vid Adolf Fredriks kyrka. Motståndaren Monks Café på Wallingatan får nog anses vara utmanaren från den något mer avskilda hemvisten bakom LO-borgen. Matchen går i fem ronder och segraren utses enväldigt av mig. Ämnet för första ronden har redan berörts: Geografi
Geografi
Monks Sveavägen och Monks Wallingatan är båda placerade mycket centralt i Stockholm. Sveavägen ligger i anslutning till lågprisalternativet Dovas och nära ställen som Mango, KGB och Kungsgatans många låg och mellanprisalternativ. Sveavägen är alltså inte ensamt i sin del av stan men dömer man baren efter sällskapet så är detta snarast en minuspoäng i min beräkning. Wallingatan ligger lite mer avskilt men ändå lätt tillgängligt på ett rätt naturligt och trevligt sätt. I och med lanseringen av den enorma uteserveringen på Norra latins skolgård och den allmänna satsningen på området kring Norra bantorget så känns Wallingatan dessutom som ett mer spännande läge än den ganska nedgångna och trafikintensiva Sveavägen.
Sveavägen-Wallingatan 3-4
Utbud
Utbuden är i det närmaste ogenomdrickbara på båda av Monks installationer. Vad som kännetecknar ett verkligt bra ölutbud är dock inte bara en lång lista med titlar utan att det ständigt utvecklas med nya sorter. Planeringen av inköp verkar ske på ett föredömligt dynamiskt vis men problematiskt nog sker den nästan helt säkert gemensamt för båda ställena. Variationen är med andra ord inte betydande mellan Sveavägen och Wallinggatan. Utbudet är lika omfattande och lika välavvägt på båda platser.
Sveavägen-Wallingatan 5-5
Servering
Även denna gren kompliceras av att personalen i viss utsträckning vandrar mellan Sveavägen och Wallingatan och för den delen helt andra ställen i området som Belgobaren. Att byta ställe efter tre dagar av öldrickning för att förhindra medlidande blickar tjänar alltså inget till på Norrmalm. Personalen följer efter. Trots detta har jag märkt en tydlig skillnad mellan bemötandet på Sveavägen och Wallingatan. Att vänta på att beställa i en bar är inte riktigt samma sak som att stå i kö men det bör finnas någon sorts koppling mellan hur länge man väntat och om man får beställa eller inte. Under flera försök på Sveavägen har jag och andra personer Gödsvinet hört i frågan märkt att personalen där är nästan helt okänslig får den kopplingen. Monks har många stamkunder och kanske är det dessa som glider före men mest av allt verkar det som om personerna bakom baren helt enkelt inte bryr sig. När man väl får kontakt så är bemötandet trött och rätt sorgligt. Wallingatan erbjuder en betydande kontrast. Trots ett ofta rätt stort kundtryck och de många invecklade ritualerna förenade med serveringen av viss sorts öl så sker den snabbt och obesvärat.
Sveavägen-Wallingatan 2-4
Lokaler
Sveavägen har en murrigt inredd och mycket avlång lokal med utsikt mot en kyrkogård och Sveriges mest berömda mordplats. Wallingatan är modernare inrett i ganska rymliga lokaler med utsikt mot Owe Törnqvist. Personer som Gödsvinet varit i kontakt med hävdar att Wallingatan är “fräschare” och kombinationen av höga barbord, låga matbord och flådiga fåtöljer tillfredsställer varje ändalykt. Personligen anser jag det finns saker att säga till förmån för Sveavägens mer nedsuttna stolar och väggsoffor. Sveavägens bord kanske har lite fler hack och repor men de bär sina ärr som tapperhetsmedaljer från tusen gångna fylleslag. Jag är svag för historia. Visst saknas smakfulla stilgrepp som Wallingatans utsökta bruna sammetstapet men denna rond utfaller ändå till förmån för det stridshärdade framför paradprålet.
Sveavägen-Wallingatan 4-3
Atmosfär
Det går utan tvivel att ha trevligt på både Sveavägen och Wallingatan. Ett ställes atmosfär är något som var och en har ett ansvar för. Några av de trevligaste minnena av öl som jag har utspelar sig på platser som parker, hotellobbies, tågstationer och inuti återvinningskärl för pappersförpackningar. Allt handlar i slutänden om sällskapet och ens egna grundinställning. Vad som måste bedömas här är alltså endast de yttre grundförutsättningarna. Wallingatan verkar vara en plats för sällskap som vet vad de vill. De var inte på väg någon annanstans. Förmodligen bokade de bord redan veckan innan. Sveavägen ligger i en kraftigt trafikerad korsning och människor har en tendens att plötsligt bara befinna sig där. Detta skapar en dynamik och en blandning av folk som skänker Sveavägen ett liv inte känt borta på Wallingatan.
Sveavägen-Wallingatan 4-3
Slutresultatet blir alltså precis så jämt som man kan förvänta sig när man jämför en bar med sig själv.
Wallingatan vinner med 19 poäng över Sveavägens 18!
Det finns en plats där alla vet ditt namn och det finns en plats där den albanska maffian stjäl dina personuppgifter. Söderkällaren har möjlighet att vara båda de platserna och jag vet inte om jag är redo för någon av dem. För inte så länge sedan gick jag dock dit.
Vi var visserligen välkomna på Kvarnen men personalen var upptagen med att återställa den mäktiga men öde lokalen från lunchen. Vi tog en försiktig öl i baren och gick till Söderkällaren som ligger bara ett rätt ynkligt stenkast österut på Tjärhovsgatan. När vi svängde in genom dörren såg jag min arbetsplats långt bort i ena ögonvrån och jag kom ihåg att klockan fortfarande bara vara lite efter tre på eftermiddagen och att nog borde ha varit där och inte på jakt efter dagens tredje öl i en bar endast befolkad av en arg, kedjerökande bartender och ett par som grälade på arabiska.
Inredningen på Söderkällaren säger “pizzeria” och är du som jag så svarar du “nej tack jag har redan ätit”. Vi beställde öl från den minimala bardisken i förrummet på markplan. Merparten av Söderkällaren är just en källare som där på klassiskt vis placerats under markplan. Dit gick vi aldrig, hindrade av en arg lapp och en arg iranier i förkläde.
Ölen var billig om man valde rätt och det var inte svårt givet antalet alternativ.
Min Åbro smakade inte längre som den gjorde en gång för länge sedan på den Blekingska Nationen i Lund. Den var kall. Jag tryckte den nära intill mig för att återge den livet med min kroppsvärme men det var hopplöst. När jag ivrig av törst såg innehållet snabbt sjunka bakom det gröna glaset insåg jag med vedmod att den ölen aldrig skulle få uppleva ljummenhet igen. En Åbro är inte riktigt en Åbro om man inte dricker den rumstempererad men det finns cyniker som hävdar att inte riktigt en Åbro kan vara en ganska bra sak att vara.
I en hörna visade en TV en repris på dagens morgonprogram från TV4. Någonstans nära botten på min flaska började jag långsamt glida in på det frekvensområde som Malou von Sivers lever sitt liv inom men rätt snart gled jag tillbaka till verkligheten med Malou kvar i den dimmiga värld som är endast hennes.
Jag besökte Söderkällaren med en person som rest från Lund för att se Stockholm. Jag funderade en stund på om Söderkällaren kunde sägas vara en del av den ambitionen. Sedan drack vi upp och gick.
En gammal kollega ringde mig och berättade att han satt på en bar i korsningen Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogata. Med stor beslutsamhet begav jag mig mot Monks men jag fann honom på uteserveringen till den aromatiska syltan som ligger vägg i vägg. Det var Dovas och vi kom att spendera någon timme där.
Jag trivdes direkt. Dovas har allt man kan begära av en bar: Billig öl på flaska, Jack Vegas maskiner, märklig träinredning och ett par stammisar som inte riktigt kan bestämma sig för om de älskar dig eller vill hugga dig upprepade gånger i bröstet med en smutsig kanyl. Dovas skulle utan vidare platsa någonstans på Simrishamnsgatan i Malmö men det är i ärlighetens namn något lite mer förfinat än, låt säga, Square side på Sofielundsgatan.
En av de första sakerna som slog mig när jag steg in i de hälsosamt dunkla lokalerna var hur blandat klientelet var. Där fanns förstås nämnda stammisar och den sortens läderklädd ungdom som flyttar in tillsammans med skadeinsekterna. Där fanns hela klasar med personer som var 18 plus/minus något år och de uppskattade förstås den billiga ölen lika mycket som alkisarna i hörnan. Vid bordet framför vårt slog sig en tonårig pojke i skepparkostym och bakåtslickat hår ner tillsammans med en jämårig flicka i en beige dräkt och skor hon inte riktigt kunde gå i. Vid bordet bakom oss gjorde barägaren sitt bästa för att avhysa ett gäng med mycket skäggiga ryska missbrukare och deras hundar. När jag googlat namnet på baren har jag även fått veta att personalen från Skandiabankens stora kontor på andra sidan gatan valt Dovas som stamställe.
Medan jag gjorde min första beställning i baren upplyste mig en av stamgästerna att folk klädda som mig fick vänta längre. Jag bar jeans, skjorta och en mycket sliten kavaj. När nesan av denna modemiss lagt sig något väckte jag på nytt uppståndelse genom att beställa en öl på kran. Denna visade sig vara nästan dubbel så dyr som ölen på flaska, 55 kr för 0,5 liter jämfört med 30 kr för flaskan. Jag förstod att de säljer mycket lite fatöl på Dovas. Beställningen tog verkligen en stund men det berodde främst på att jag inte omedelbart insåg att den kvinnliga bartendern inte talade ett ord svenska.
Min kollega beställde en grillbiff och han fick något sorts överraskningskött med bredskurna pommes frites, bearnaisesås och ett par bröd för 115 kronor. Enligt uppgift var det mycket vällagat och “prisvärt”. Själv hade jag ätit ett äpple på tåget.
Kommer du ihåg biologilektionerna i högstadiet? Nej inte det, jag tänkte på informationen om HIV och AIDS. Kommer du ihåg hur läraren sa att man inte alls kunde få AIDS från toalettsitsar? Det var antagligen sant men någon borde HIV-testa toaletten på Dovas bara så att vi ska kunna vara helt säkra på det.
Dovas finns tydligen på fler ställen i Stockholm, det gick ett rykte om ett Dovas vid Fridhemsplan som skall vara “på samma sätt men sunkigare”. Samma sak gäller för övrigt grannen Monks, som ju även finns borta vid LO-borgen. Detta har gett upphov till vitt spridda spekulationer om att detta kvarter på Sveavägen ligger vid änden av ett maskhål där exakta kopior av barer från andra delar av staden uppenbarar sig ur den nionde dimensionen. Dessa teorier har dock förblivit obekräftade.
Det är ändå något speciellt med Söder. Alla kreativa och intressanta människor. Alla färgglada chinos. Roliga strumpor. All spännande mat. Gräsfläckar på Nytorget. Medelålders män i för små byxor. På skateboard. En macka från Urban deli för 89 spänn. SOFO. Människor som vet men som bara inte bryr sig. Ifall några av dessa sakerna skänker dig en varm känsla så finns det en given plats i ditt hjärta för baren El Mundo på Erstagatan.
El Mundo är en liten bar som blickar ut i den stora världen. Väggarna är målade i karibiska färger och drinkmenyn är smakfullt uppfylld av latinska influenser. När jag steg in genom dörren en kväll för inte länge sedan beställde jag en amerikansk och en tjeckisk öl. Jag hade blivit ledd dit av en person som skall få förbli anonym (Olof Karlsson). Det första han gjorde när han steg in genom dörren var att finna ett ställe att parkera det 3 meter långa fiskespö som han bar omkring på av anledningar bäst kända av honom själv. Jag var dock tacksam för möjligheten till alla skämt på temat “få napp i baren”.
Även klientelet var påtagligt internationellt. På under två timmar hann vi skrämma bort representanter för en majoritet av OECD-länderna från bordet intill vårt. En man från Frankrike fick frågan av min anonyme guide (Olof Karlsson) om vad han ansåg om baren El Mundo. Fransmannen svarade att han gillade den och att den påminde honom om Östberlin. Han fick då följdfrågan om han alls varit i Östberlin. Det hade han inte och det finns ingen anledning att ifrågasätta det erkännandet.
Personalen bakom baren var bara undantagsvis bakom baren. Jag svär på att jag såg en av de linneklädda unga männen åka förbi utanför på en longboard utanför fönstret för att sedan åter hänga i en hörna av baren en stund senare. Vit man, 25-30 år klädd i linne och illa sittande jeans färdandes på en lång hjulförsedd bräda är förstås ett signalement som stämmer in på strax över 37 000 människor på Södermalm vid varje givet tillfälle.
Trots att det inte fanns något dansgolv eller några märkbara impulser att dansa, dansa, dansa på gatan så huserade El Mundo en DJ. Han hade en bärbar dator men bristande förmåga att få den att byta från den elektroniska slinga av ljudeffekter som spelades hela kvällen. Det stod ett piano borta vid toaletten men El Mundo är inte heller stället där soldater på permission samlas kring klaviaturet för att sjunga sentimentala sånger om dem där hemma. Jag vet inte vad det gjorde där men kanske hyr de ut till kommunala musikskolan på udda tider.
El Mundo är inte en irländsk pub och jag tror inte att de serverar något med bearnaisesås. Även om jag inte direkt motsätter mig något av de två sakerna så är det ändå det bästa som kan sägas om El Mundo. Jag har uttryckt mig elakt mot söderposerandet men det finns förstås också bra saker att säga om försöken att vara medveten i en tid då kulturen i TV och tidningar är medvetslös. När folket följer minsta motståndets lag mot den minsta gemensamma nämnaren för sin underhållning är det ändå väl att en elit, för det är vad de är, på Södermalm formerar en egen estetik. El Mundo har en funktion att fylla i denna. El Mundo är en bar för dig när du inte vill vara dig själv för en stund.
En vän tipsade mig om att Bishops Arms i Malmö har Brouwerij de Molen-vecka nu. Detta är något man måste veta, eller känna på sig, då deras nyheter sällan tar sig in på deras egen sida över nyheter.
Jag vet inte exakt vad de erbjuder på Bishops, men jag ska dit imorgon och avnjuta några smakprov. Då får vi se om bryggeriet verkligen är bra eller om mitt omdöme bara var grumlat efter närmare 50 olika smakprover sist.
Igår besökte jag Vildandpuben i Lund för allra sista gången. Snart stänger den för alltid och jag kommer att vara någon annanstans tills dess. AF Bostäder tänker bygga studentbostäder där generationer med lundensare lärt sig uppskatta god öl, Frank Zappa och en mycket säregen atmosfär.
Ärligt talat var jag aldrig någon stamkund på Vildandspuben som student, inte ens när jag bodde 25 meter från dess ingång, i Vildandens hus E. Ölen var något dyrare än den på Blekingska Nationen alldeles i närheten och några kronor betydde mycket när några var fler än man hade.
Varje gång jag var där svor jag dock på att jag skulle återvända oftare. Återvända till den rödgröna lokalen med de lite för djupa fåtöljerna och de till de närmast magiska ölkylarna av 60-talsmodell.
Ur dessa ganska små kylskåp trollade pubens krögare Marian fram en häpnadsväckand variation av ölflaskor varav många man inte finner någon annanstans med lätthet.
Jag brukar vanligtvis inte lägga märke till inredningen när jag dricker öl men Vildandspuben är ett undantag. Lokalen är placerad i botten på ett av de praktfullaste exemplen på senbrutalisistisk arkitektur i Sverige och det är en prestation att göra den stora, grova lokalen i betong och tegel till den intima och trevliga pub som den är. Väggarna är målade gräsgröna med klarröda detaljer och de lågt hängande lamporna lär vara designade specifikt för Vildandspuben.
Platsen är helt unik och snart är den borta.
Det var långt ifrån fullt på Vildandspuben igår, bland dess mest tilltalande egenskaper hör att den nästan aldrig är det. Stämningen var påtagligt dämpad och den ro som vanligtvis infinner sig efter någon öl i de röda fåtöljerna ville inte infinna sig efter jag sett den tomma platsen där biljardbordet stått och Skanskas byggcontainer utanför fönstret.
Marian sålde ut några gamla glas från 1970-talet. Jag antar att han försökte tömma förråden. Några ölsorter på den långa listan var överstrykta och inga nya var beställda. Jag köpte en sejdel med en etikett från Pripps Blå fastän det fick mig att känna mig som en asgam. På något sätt ville jag ändå ta med mig en del av Vildandspuben när jag nu lämnat den för gott.
Hur argumenterar man mot nybyggnation av studentbostäder i Lund? Visst kan man påpeka att vi befinner oss i en tillfällig topp av ovanligt stort studentantal i Lund och att det är orimligt att bygga bostäder i enlighet med efterfrågan under topparna.
Närmast till hands ligger dock känslan av att Lund är stort nog för både Vildandspuben och nya studentbostäder.
Den sista orginella puben är inte skapad och det finns ingen anledning i sig att hålla fast vid det som gått förlorat. I en stad som Lund måste livet där definieras av varje kort generation av invånare och det var många år sedan jag var lundensare. Andra före detta lundensare har andra smultronställen och någon gång ibland skapas det säkert nya för dem som bor där nu.
Det Lund som jag levde i har dock tagit ännu ett litet steg mot evigheten.
Plågade vandrade vi på Södermalms gator. Askmolnen hängde tunga över staden och förgiftade snöflingor blandade sig med ett långsamt regn. Apokalypsens fyra ryttare hade uppenbarligen ridit in i staden och ingen av oss trodde de var där för att se SM-finalen i innebandy. Det fanns under de omständigheterna få logiska handlingar för olyckliga som oss. Vi bestämde oss för att spela boule.
Boulehallen på Närkegatan är en mycket vacker plats om man finner den. Mellan den och världen står en stålport vanligtvis avsedd för skyddsrum eller tyska porrklubbar. Boulehallen har tidigare varit en bilverkstad.
Personligen uppskattade jag att de lagt toaletterna precis innanför dörren men jag kan samtidigt förstå de som argumenterar för att urinoarerna borde avskärmas med mer än tre slips-smala tygremsor hängda i den meterbreda ingången till rummet. Det är svårt att veta om man bör hälsa på alla som kommer in genom porten när man står där. Kan någon skriva Ribbing? Hon svarar inte mig längre.
Baren, boulen och allt annat nås genom en spiraltrappa i rostfri metall som leder ner en bit i den stockholmska underjorden. När vi anlände serverade de buffé för män på after work. Eftersom jag inte alls gått till jobbet den dagen så kändes det konceptet inte rätt. Buffén såg dock mycket animalisk ut.
Öl är ett koncept jag tror på och om någon föreslår att den dricks medan man slungar metallklot i ett grundligt sandat flerbilsgarage mellan klunkarna så är jag den första att anta utmaningen.
På det stora hela är boule och öl två verksamheter som man mycket väl kan ägna sig åt samtidigt, även om jag ägnade mer geist åt det senare än det förra. Naturligtvis vann jag ändå bouleturneringen ledigt.
Det är tråkigt när idrotten tillåts överskugga alkoholen men trots vissa oroväckande tendenser klarar boulehallen av den balansgången. Efter två timmar av kastande och ifrågasättande av varandras ögonmått drog vi oss tillbaka till en soffgrupp en bit från ett av hallens bordtennisbord.
Från denna position fick vi ta del av en av mänsklighetens äldsta ritualer: Rundpingisen.
I Boulehallen pågår under varje fredag under våren SM i rundpingis . Första pris lär vara en weekendresa till en av Tysklands finaste rundpingklubbar i Berlin.
När vi klättrat upp för trapporna och tagit oss förbi urinoarerna var vi snart åter utsatta för elementen under öppna skyar. Det hade slutat regna och askan hade dragit vidare till en plats dit inte SAS längre når. Faran var över och livet kunde fortsätta. En dag kommer dock undergången att återvända och gud hjälpe då den som inte äger ett bouleklot.
Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla
Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.
Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.
Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.
I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.
Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.
Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.
Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.
KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.
Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.
Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.
En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.
Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.
Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.
När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.
Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.
