Bellerose de Noël (11384)

bellerose-de-noelIbland vill man ta en liten stund bort från julstök och pyssel och klappar och ja, allt det där. Bellerose de Noël inbjuder dig till en sån stund, en stund med en bit nejlika. Bellerose de Noël sticker nämligen ut bland julölen: den är vare sig är mörk eller lätt sur. Tyvärr ersätts detta av något som förvisso är lätt, kanske en smula jästigt, sött belgiskt, men framförallt dominerat av kryddtillsatser. Trots efterforskningar (dvs, läsning på flaskan samt en snabb sökning på internet) framgår inte exakt vilka kryddor som ingår – bara att kryddor ingår. Vi på Gödsvinet är av den hypotesen att det rör sig om nejlika. Det är nämligen en ganska intensiv smak av just nejlika. Det borde snarast vara en nejlika i juldräkt på etiketten, istället för en ung dam. Att ölen skulle vara torrhumlad, eller för den delen humlad över huvud taget, är inget som lämnar något märkbart avtryck i smakpaletten.

Dricks lämpligen inte.

En och en halv lång, efterhängsen eftersmak av munvatten av fem möjliga. Nr 11384 på systemet.

Château Coucheroy

IMG_9724

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra “snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Colomba

Visst ser det ut som damen på etiketten håller någon slags suspekt ört? Det är talande, mycket talande, för det som överraskar med denna annars habila wit är just en suspekt örtighet. Man tar en klunk och tänker lite vagt på rosmarinbemängd fläskkotlett, nästa åminner om aromen av äkta svennepizza med mycket oregano, eftersmaken .. ja, man undrar om man slurkat caprinha. Men framförallt är det en frisk, tandkrämsaktig smak av pepparmint som gör sig påmind.

colomba

Låter det märkligt, så är det ändå inte hälften så märkligt som det smakar. Det är uppfriskande, fräscht, lätt och rasslar glatt ner för strupen, men är det öl? Hade någon serverat det som någon slags drink en synnerligen varm dag, hade det möjligen försvunnit ganska fort i glaset, men som ölupplevelse betraktat är det mest enerverande, och man önskar snarast att den 75cls flaskan från franska korsikanska (tack, Jonas!) bryggarna Pietra ska ta slut.

En tub tandkräm av fem möjliga. Kanske är det snön utanför, bristen på hetta om än inte sol, eller ett stort ölsug som ger utslag. Finns inte på bolaget, vilket inte torde göra någon ledsen.

Mythique

Är det här en cider? Jag kikar på flaskan. Nej, det står … St Landelin.. biere blonde. Samt houblonnage à cru. Vad nu det betyder. Vänta, det här låter som franska? Men flaskan och etiketten såg ju så belgisk ut! Jisses, de har verkligen skrivit med typsnitt storlek 4 på baksidan. Fan också, där står det, längst nere i hörnet: brewed in France. Det ska fransmän till nåt sånt här. I ett blindtest hade jag nog tippat på päroncider med en liten sladd äpplen i, med en eftersmak som försvinner bort i kristallklaraste bergsbäck inom fem röda. Jag gillar förvisso sådär lite halvtorr cider, eller ännu hellre riktigt torr, besk cider, men tja. Det här är ju inte kopparbergs, men nån svårartad cider är det inte. Men vad det framförallt inte alls påminner om är öl. Och doften, eller snarare avsaknaden av en sådan. Den har någon lite vag känsla av halm eller stall, lite som en geuze, ja, även smaken drar lite däråt – fast så väldigt, väldigt milt i jämförelse. Överhuvud taget är det inte helt enkelt att begripa hur något med 7.5% alkohol kan kännas så milt och lent, fast å andra sidan kan man kanske föreställa sig hur urvattnat ett vin som spätts ner till denna alkoholhalt hade smakat. Det är ingen dum liknelse, faktiskt.

En och en halv urvattning av fem möjliga.

Den franska kakan

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision “kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.

Öppet brev till Jills matprat

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen “Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten “Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget “Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: “sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: “Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i “Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden “Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var “minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor

Abbaye des Prémontrés

Denna strong ale av belgisk typ från Brasseurs de Lorraine är, liksom så många andra franska öl, söt och försynt, liksom vore den modellerad efter nationalkaraktären. För den som är begiven på klosteröl bjuder den på en och annan trevlig smak, med en ordentlig om än övermåttan söt maltighet, närmast bananiga jästtoner, och en aningen allmänt hållen ospecifik fruktighet. Beskan är däremot återhållen på gränsen till obefintlig, och den saknar det där vagt källaraktiga rivet som belgarnas egna öl ofta uppbådar. Ölen lider således en svår brist på motvikt till sin  närmast knastrigt sockriga maltighet, och när sedan kolsyrningen som synes är allt annat än  kraftig, blir slutresultatet en bedövande sliskig dryck – om än inte speciellt tung.

Två goda ansatser av fem möjliga.

La Fermière Citron

La Fermière Citron är en yogurt. Jag nämner det för din skull och för att påminna mig själv. Att döma av prislappen kan man nämligen få för sig att man köpt 125 gram knark. Där slutar dock likheterna. Jag kan inte se mig själv utveckla ett beroende av La Fermière Citron.

Yoghurten säljs i en liten, milt konformad förpackning av vaxat papper. Den är förstås fransk. Så väldigt fransk. Impressionistisk, lite konstig och full med bakterier.

Smaken är inget underlag för en snuskig fransk roman. Den räcker mer lagom till en radnotis i Le Monde. Yoghurten smakar svagt av citron och inte så mycket mer. Intrycket är stramt men värdigt, det är så här en yoghurt smakar utan ett fyrverkeri av smaksättare. Man kan respektera det men kan man gilla det?

Det finns nog en anledning till att La Fermière Citron säljs i butiker som Kajsa Warg på Södermalm i Stockholm men inte så många andra. Det finns en kundkrets för en yoghurt som kostar mer och smakar mindre och man finner den bland människor som har mer pengar och mindre smak. Kanske är jag orättvis, jag skönjde en symmetri och följde den.

La Fermière Citron är ett vuxet alternativ för den som vill testa en fransk yoghurt som den smakade 1960. Även förpackningen är oförändrad sedan dess. Är det värt 17,50 så förstår jag inte vad som hindrar dig.

3 Godard av 5 möjliga

Vill du läsa en recension som är mer positiv så föreslår jag denna. Vill du ha en som är direkt euforisk så kan du hoppa direkt hit.