Patricia (återbesökt)

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Miljöombyte

Av olika anledningar vågade jag mig utanför Malmös trygga gränser tidigare i veckan. Jag sökte mig ända ner till Skanör för att få mig ett drägligt mål mat. Och det var det värt. Målet för kvällen var Skanörs Gästis.

Som av en slump var sommarmenyn på Skanörs Gästis påfallande lik, om än inte identisk med, den jag nyligen inmundigat, och sedermera recenserat, på Grand. Det bjöds på hummer till förrätt, sex veckors hängmörad angusbiff med bea till huvudrätt samt glass med jordgubbar till efterrätt.

Den inledande hummern var delikat. Lite salt och bränd smak, perfekt för att få hummern att lyftas ur den tillbakadragna smaktillvaro den normalt lever i. Den ackompanjerades av tomat och avocado som visserligen inte var perfekt mogna, men som ändå smakade utmärkt. Bra början.

Köttet var det bästa jag ätit inom Sveriges gränser på mycket länge. Härligt mört och lättstekt utan att blöda, så som man kan se på kött som hängmörats tillräckligt länge. Det var dessutom en tjock och fin bit, något som svenska styckare verkar vara panikartat rädda för.

Den blivande höstmåltiden tog en tupplur utanför.

Jag undrar verkligen varför det ska vara så svårt att få tag i bra kött i Sverige. Att snubbla in på ett svennigt steakhouse i utlandet kan ofta vara en kulinarisk succé (tex här, och här) medan det i Sverige sällan leder till något bättre än tillplattad lövbiff som de har mage att kalla entrecote.

Nåja. Tillbehören var bea, färskpotatis och syltade grönsaker. De lyckades till och med få biff med bea att kännas som en fräsch och somrig måltid. Utmärkt.

Jordgubbarna serverades med hemmagjord (verkade det som) karamellglass som smakade brynt smör och himmelrike, karamellade nötter av något slag samt marängkross. Jordgubbarna spelade förstafiol, glassen kompletterade fint och resten bidrog med knaprighet. Otroligt gott, särskilt glassen.

Klart värt ett besök. Kalaset landade på några tior billigare än min måltid på Grand, samt presterade avsevärt mycket bättre. Fyra tjocka och välhängda angusbiffar av fem möjliga.