Italienare har onekligen en förkärlek för att göra saker lite annorlunda, fast helst inte på något meningsfullt sätt. Grillas det? Då måste man äta ståendes, något annat är otänkbart. Kaka till kaffet? Den bör helst vara kladdig, spröd och sönderfallande, täckt med florsocker i sådana mängder att det sprider sig sannskyldiga moln när man sätter tänderna i bakverket, eller på något annat raffinerat sätt vara markant svåräten, och bör helst serveras på en servett, så man inte gör det för lätt för sig. Kort sagt, italienarna har en svårartad benägenhet att konstra till det i onödan. Det är förvisso inget som är unikt för just Italien, men kanske har de gjort det till lite av en konstart.

Likväl är de förmögna att kontrastera detta med återhållna, eleganta, perfekt avvägda rätter och drycker därtill, stramt och enkelt, men mycket smakligt. Oppale är en sådan de små åthävornas dryck – en fin, frisk humlebeska, örtig, lätt fruktig, balanserad mot en mjuk, rund maltighet. Mycket gott, men absolut inga överdåd, nästan på gränsen mot anonymt. Hade den inte kostat 15 euro flaskan hade den kanske hamnat i min kyl lite oftare.

Fyra jaha-jaha-jasså av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – sökmotorn undrar hjälpsamt om det möjligen var ett vin för 2400 kr, kallat Orpale, som jag letade efter. Nej, det var det inte, men tack ändå.

Gödsvinet syd har druckit en och annan citronig öl sedan Eva bet i ett äpple och allt gick åt fanders, det må vara sagt. Intrigante är dock i en klass för sig – det är inte så mycket en citronig öl, som en ölig citron. Tyvärr gör sig den avslagna, dävna, unkna öl-bismaken sig alltför kraftigt påmind för att man ska kunna avnjuta den som någon slags sällsport sur och syrlig lemonad.

Ett enhälligt nej av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.

Det sägs att även professionella vinkonnässörer kan bli förvirrade av en droppe röd karamellfärg i vitvinet, så vi hoppas att vi på Gödsvinet syd må vara förlåtna om vi har vissa förväntningar på ett öl utifrån dess utseende – alltså, på hur det ser ut upphällt i ett glas, flaska oräknat. Det är i vart fall en märklig upplevelse att dricka något som ser ut som becksvartaste olja, med en dos kaffe för säkerhets skull, men som smakar som en red beer, på ett cirka. Nej, Testarda är en sur, tunn, hyfsat menlös sak som absolut inte betingar sitt pris på 5.89 euro, och näppeligen förtjänar kallas porter. På omslaget ser vi en båt med tjock, svart smog sprutandes från skorstenarna, men närmare än så kommer vi inte någon rökig arom. Maltigheten är spenslig, och mäktar inte hålla emot de 6.2% alkohol som brygden innehåller. Gödsvinet syd har en flaska till från Birra Amiata, från Arcidosso i Toscana, och vi får hoppas att det var ett bättre köp.

Två kvarglömda surkartar av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det finns ingen större anledning att begråta detta.

Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även “birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.

Efter något ojämna tidigare insatser, återkommer italienska bryggarna Amarcord här med en fullträff: Midòna. De kallar det en Biona Doppio Malto, ljus dubbel-malt, men Gödsvinet syd hade nog snarare kallat det en pale ale. Doften är sparsmakad, med en vagt bitter arom. Smaken, däremot, är ett fint batteri fruktiga, härliga humletoner. Viss maltig sötma, utan att dra åt det knäckiga eller starkt rostade hållet, balanserar denna kanonad av beska, och ölen klockar in på myndiga 6.5%. Efterbeskan är lång, skarp och härlig, och man sitter glatt och njuter av den, smackar, vränger tungan runt humleatomerna, och tar sig snabbt en stor klunk till. Det är en öl som tar slut fort i glaset, och det kommer avgjort köpas fler.

Fyra glada humlestörar av fem möjliga. Rekommenderas varmt, för den som springer på den i sydliga trakter – finns tyvärr inte på systembolaget.

Efter att bryggarna Amarcord överraskat med den, trots sitt utseende, riktigt sympatiska Volpina, var det med goda förhoppningar vi hällde upp deras birra bionda speciale, vilket torde innebära special-lager, typ. Blekt citrongul och milt skummande ser den allt annat än speciell ut, och det är ett intryck som bara bekräftas när den, utan alltför stora åthävor, dyker in i munnen. Den saknar inte beska, men har ytterst spenslig kropp, och den långa efterbeskan är rätt endimensionell. Det är faktiskt lite vibbar av lättöl, ja, nästan av alkoholfri öl, trots att den håller 5.2%. Den ouppmärksamme drinkaren hade kunnat förväxla det med en stor stark, faktiskt.

Två intetsäganden av fem möjliga. Inte godkänt – vi vill att ölen ska vara lite roligare än så här.