Paulaner Spezi

paulaner spezi

Härom dagen såg jag en student dra kraftiga klunkar ur en flaska Paulaner under min föreläsning. Detta kan väcka en rad olika känslor och funderingar hos en föreläsare. En möjlig tanke är förstås att föreläsningen helt enkelt dragit ut för långt på tiden, denna onsdagsförmiddag, och att studenten i fråga helt enkelt inte klarade av att uthärda den nykter längre.

En annan känsla var att jag kanske hittat hem i den här världen.

Nu skulle det dock visa sig att det fanns en helt annan förklaring. Den Paulanerflaska som den unge mannen drack ur var en flaska med Paulaner Spezi och Paulaner Spezi är en läskedryck.

Att jag inte genast insåg det kan förklaras med att Paulaner Spezi har endast fläckvis distribution utanför München och det verkar också som att läsken har en milt kultmässig följarkrets här i hemstaden. Exempelvis finns det en ganska engagerad sida på Facebook.

Hur den smakar? För det första bör man komma ihåg att Paulaner Spezi verkligen är en läsk, det är ingen Radler eller någon annan sorts korsning mellan öl och fruktsaft. Detta är en apelsinläsk blandad med cola.

Som sådan tycker jag den är lite mindre helvetiskt söt än annan läsk jag aldrig dricker. Den har en distinkt syrlig citruston med en kemisk cocktail av fruktsmak ovanpå och om du frågar mig, vilket du verkligen inte borde, så smakar den framför allt som läsk gör mest.

Det som skiljer Paulaner Spezi från annan läsk är dock att den säljs i Paulaners returflaska, samma som för samtliga deras ölsorter, och att flaskan pryds av en mycket vacker etikett. För oss som ändå inte gillar läsk så räcker det.

Tre citronsoda av fem möjliga 

Zeunerts portello

Zeunerts portello på ett köttbord i Norrland.Norrland är till yttermera visshet inte bara barrskog. Mitt i skogen står en stad. Mitt i staden stod vi, satte oss ner på “Nya Konditoriet” och drack Zeunerts portello.

Den kom inte till mig direkt, istället var det den fryntliga konditorn som missuppfattade min tvekan mellan hallonsoda och Trocadero. Konditorn verkade nöjd över att jag valde Zeunerts. Kanske ville hon visa vad Norrland har att erbjuda. En stor bit tårta fick kompensera för den magert tilltagna pastalunchen tidigare under dagen.

Med milt socialrealistisk utsikt mot en parkering och armbågarna mot ett köttliknande rött marmorbord läppjade jag så på min läsk. Jävla fin läsk faktiskt. Andrea hade överrumplats av min beslutsamhet i kassan och spontanshoppat en tantkaka. Smörkräm med en obestämbar men omisskänlig smak av åldring. Kanske av förklarliga skäl snart lika utrotningshotad som Zeunerts portello.

Flaska: 4 (gillar zätat och känslan av att etiketten antagligen sett likadan ut ett tag)
Smak: 4 (välbalanserad, ganska söt)
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4 (en lokal delikatess)
Nils subjektiva drickupplevelse: 4

Fentimans Mandarin and Seville orange jigger

Jag lovade återkomma i ärendet. Häromdagen prövade jag en annan läsk ur Fentimans sortiment. Måste säga att de återigen lyckats få produkten intressant i exakt alla avseenden utom smaken. Det smakar riktigt illa. Igen.

Det här med mäskläsk är helt enkelt inte min grej. Synd, konceptet är så kul att jag ville tycka om den.

Flaska: 5
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 2
Nils subjektiva drickupplevelse: 1

Sanpellegrino Limonata

Favoriten i läskhyllan.

Sanpellegrino är en av mina laster sedan en kortare tid tillbaka. En kall fining i kylen som inte grumlar de små grå är ypperligt. Mina tidigare läsktester har varit en del ris men nu kommer en ros.

Det finns gott om billig slentrianläskeblask i mer eller mindre stora och anskrämliga förpackningar. Att Sanpellegrino stoltserar med 16 % “real juice” säger ju också en del om läskgenren generellt. Limonatan är en pärla. Serverad så kall som den förtjänar är det en perfekt balans av uppfriskande syra och balanserande sötma. Med en tillhörande espresso är Zeta´s konstruerade medelhavsromantisering inte långt borta. De runda, karaktäristiska flaskorna påminner om barndomens somrar vid Rivieran, 200 ml är allt som behövs.

Flaska: 4
Smak: 5
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 5

Ka du sige hvornar smager en Sanpellegrino Limonata bedst? Hvergang.

Fentimans botanically brewed victorian lemonade

Fermented botanical lemon drink with ginger and herbal extracts.

Den Fentimanska familjen ruvar på en hemlighet. De själva kallar den “Fentimans Fearless Fermentations”. Som en kinderöveraskning väntar ett lager mäsk i botten på din uppfriskande läskeblask. Annorlunda smakar det men det är ju inte alltid samma sak som bättre. Om man råkat ägna dagen åt humana avföringsodlingar inklusive jästkulturer hjälper det inte att man följer instruktionerna och vänder på flarran några gånger innan första klunken. Faktum är att jag snarast ångrar tilltaget, nu singlar ju små jästflingor runt i min viktorianska citron, ört och ingefärsläsk!

Bah, det var inte alls det här jag var sugen på. Tur man köpte en bit St Agur också, de vet hur man krämar det bästa ur sitt mögel!

Flaska: 4
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2

Stensubjektivt totalbetyg: En viktoriansk surkart av fem möjliga.

The Black Grouse & Cola (708)

Varför köper man en liten metallburk med färdigblandad whiskey och cola? Det är svårt att låta bli när man ser dem uppradade där i whiskeyhyllan. De är systembolagets smågodis, hade det varit en annan butik så hade burkarna legat i en korg vid kassorna.

Det är förstås en helt onödig produkt men har man 25 spänn för mycket så kan man lika gärna plocka med sig en burk hem. Kanske är detta vad man dricker på väg hem med flaskorna? Lite som den där chokladbiten folk äter i bilen på väg hem från stormarknaden.

The Black Grouse är den lite rökigare versionen av The Famous Grouse och det känns även genom ett par deciliter söt cola-läsk. Det smakar förstås inte illa men jag kommer inte undan känslan av att ha betalat för något jag kan göra bättre själv. Den som vill slippa det arbetssamma momentet med att hälla två olika vätskor i ett glas skall dock känna sig lycklig över denna nya produkt på systembolaget.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 708 i katalogen

3 raggargroggar av 5 möjliga

Canfields diet Cherry Chocolate Fudge

Hur många smaker får plats i en burk?

ICA Maxi Lindhagen. Stället har utöver sitt hyfsade sortiment framför allt en stor behållning, importhyllan. Här trängs allehanda svulstiga amerikanska livsmedel. Färdiga drinkmixar, lönnsirap, ett gäng olika coca-colasmaker med mera. Jag brukar ta paus där med större delen av beslutsvåndorna i backspegeln med i princip bara strössel, konserver och vegetariska köttsurrogat innan kassorna.

I undantagsfall går jag vidare till en riktig finstund bland strösslet, medan ett landskap av cupcakes flimrar för mitt inre öga. Sen bär det bryskt tillbaka till verkligheten igen med tunga matkassar genom slasken.

Häromkvällen förunnades jag en produkt som skulle passat utmärkt i importhyllan. Canfields diet Cherry Chocolate Fudge. Med lukt av körsbär och smak av marängsviss. Ingenting är tydligen omöjligt i e-nummernas värld. Till den knepiga produktens försvar kan sägas att den faktiskt inte smakade så där värst kemiskt beskt som många andra plastdestillat. Trots viss entusiasm lyckades vi inte klämma 33 centiliter på tre personer.

Flaska: 3
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2

San Bitter – döden i flaskan

Tidigare har jag skrivit om Chinotto, svulsten i den ädla San pellegrinokroppen. Som del två i min läskodysse tänkte jag gå vidare till en annan svårsmält camparisläkting, San Bitter.

Med ett nätt välsvarvat yttre och blodrött innehåll lockar den sitt byte. När den väl tagit sig in i värdkroppen nästlar den sig snabbt ut i lukt- och smakorgan. Effekten är omedelbar, giftet härsket. Tungan vrider sig i plågor några varv innan den med ett förvånat, klandrande ”varför?” faller död ner i svalget.

Gillar du att svalka dig med en fyra bäsk efter joggingturen? Då är San Bitter något för dig.

Flaska: 5
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 3

Tur att flaskan inte är så stor, då svider det mindre att hälla ut det som inte slinker ner. Hade det inte varit för de förutsättningar som råder när man bor två stycken i en etta hade jag kanske sparat flaskan, för fin är den.

Twittersvinet är dött, länge leve de korta inläggen!

 

Jag brukar säga att jag sparar tre saker till medelåldern eftersom jag har lika svårt för dem idag som jag en gång i tiden hade för mögelost och kaffe. Att jag nu (om det inte vore för missprydande bristsymtom vid skörbjugg) gärna levt på ost och kaffe uteslutande, får mig att tro att jag kan komma att uppskatta de här potentiellt tre goda tingen till fullo när jag nått ökad mognad.

Tingen är:

1. Finsprit med färg, typ whiskey, cognac etc i glas. Tycker inte illa om det men föredrar det i såser, tryfflar etc.

2. Formel 1. Bara obegripligt tråkigt.

3. Cigarrer. Ännu en gång är jag ingen aktiv motståndare men jag ser inte heller riktigt tjusningen.

Nu har jag ännu ett tillskott till denna lista. San Pellegrinos Chinotto. Svårtillgänglig, mycket vuxen smak. Som koncentrerad, kolsyrad Campari. Jag får nog vänta några år till innan nästa försök.