Likör

Djuriskt jubileum

av Nils
Djuret. Restaurangen där djurets alla (åtminstonde rätt många) delar tas till vara.

 

Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.

Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.

Min stående fråga, “har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.

Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).

Platta med svålar, pata negra med mera.

Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.

Fyra iberiska svin av fem möjliga.

Vi borde jubilera oftare!

Meningslös bojkott av mjölkdrinkar

av Jonas
The dude, en finsmakare
Finsmakaren

Jag har haft ett många år långt avståndstagande mot mjölkdrinkar. Mjölk i groggen har alltid varit lite motbjudande. Egentligen vet jag inte varför. En rimlig teori är att den sista jag drack var i den alltid dimmiga baren på Blekingska nationen, där det låga priset gav en white russian med en del vodka, en del kahlúa, tolv delar ljummen mjölk och med lite tur en isbit.

Men sist jag såg om den fantastiska filmen The Big Lebowski började jag så smått inse att det är dags att omvärdera den här dogman. Och i veckan som gick beställde jag en white russian, till tonerna av en sångerska vars bästa tid ligger på andra sidan år 2000, på House of jazz. Den smakade alldeles utmärkt, välkyld och stark som sig bör. Nyckeln verkar (föga förvånande) vara att inte ha för mycket mjölk/grädde. Det här receptet tycker jag verkar vettigt:

2 delar vodka
1 del Kahlúa
1 del mjölk eller lätt grädde

Depending on personal taste, any milk or cream will do. The Dude, at one point, even uses powdered nondairy creamer. Serve in an old-fashioned glass over ice.

Mjölkdrinktips mottages tacksamt.

Gammal Chartreuse är äldst

av Nils

Det gömmer sig skatter i gamla barskåp må ni tro. Firade en äldre släktings 87-årsdag för en tid sedan och fick utöver den delikata 3-rätters middagen också smaka 55 år gammal (oöppnad) grön Chartreuse. Kanske inte den mest lämpade kandidaten för lagring men spännande ändå!

Pernod’en vi avnjöt som välkomstdrink såg ut som om den också inhandlats någon gång på 50-talet. Efterkrigsanisen hade behållit både sin strävhet och sötma så till den milda grad att jag fick ta ytterligare ett stänk vatten i glaset. Etiketten pryddes överst av en rad ur vilken man kunde uttyda att drycken brygts i enlighet med samma principer som för absint. Stabilt, van Gogh nästa.

Tillbaka till Chartreuse’n. Grejen var mer den känsla som infann sig när vi upptäckte att de gamla dropparna från 1952 inte förlorat sin spänst. Annars är inte femtifemprocentigt munvatten med tandkräm och örtsmak min grej efter maten. På etiketten kunde man läsa drinkförslag som gick ut på att man skulle blanda Chartreuse med whiskey, som min kusin Mårten uttryckte det: Sänker man en sån behöver man aldrig bevisa något igen. True, true.

Så här står det på Chartreuse hemsida:

“Only two Chartreuse monks know the identity of the 130 plants, how to blend them and how to distill them into this world famous liqueur. They are also the only ones who know which plants they have to macerate to produce the natural green and yellow colours. And they alone supervise the slow ageing in oak casks.”

Ingenting man ger sig på att själv försöka svänga ihop med andra ord. Det visar sig vid närmare inspektion av hemsidan att det dessutom finns en variant som lagrats extra länge på ekfat, Chartreuse V.E.P (Vieillissement Exceptionnellement Prolongé). Den vi drack är nog bland det äldsta i Chartreuse-väg man hittar som icke-munk men den hade förstås inte lagrats på ekfat.

Man lär sig också att likören skall serveras mycket väl kyld och att det sedan 1838 finns en litet mildare nymodighet i form av gul Chartreuse.

Själv var jag för trött för att toppa med en Remy Martin men det ångrar jag nästan lite i efterhand.