Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början.
Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag.
Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse.
Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig.
Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.
Boken på bilden är Martin Millars “Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till “Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.
I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.
Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.
På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.
Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.
Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt.
Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar.
Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.
Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i “Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.
