Sapporo Kuro Label

Snabbköpssortimentet av öl i japan är med eftertryck orienterat mot den ljusa lagern, inte olikt snabbköpssortimenten i andra delar av världen. Det är dock i Japan särskilt uppseendeväckande varje gång man hittar något som inte är en ljus lager. Sapporo Kuro Label är en sådan öl. Det är en mörk lager.

Jag valde att testa Sapporo Kuro Label tillsammans med en stor tallrik tempura köpt till kraftigt nedsatt pris på grund av kort utgångsdatum. Man kan helt säkert dricka Sapporo Kuro Label på annat sätt men jag är osäker på hur.

Sapporo Kuro Label smakar av maltig choklad, kaffe och torkad frukt som så många andra mörka lager men den gör det lite mindre än vad men vanligtvis finner i genren. Smaken är helt enkelt ganska återhållen.

Det är förstås en vanlig egenskap hos populära japanska öl men framför allt är det en vanlig egenskap hos populära öl runt om i världen. Sapporo är en storsäljande öl och den smakar också som en sådan. Att just denna öl tillhör den mindre storsäljade mörka lagern verkar inte påverka detta.

Sammantaget är det inget fel på denna mörka öl. I själva verket är den rätt trevlig. Det allra bästa är dock att den inte är tillgänglig på systembolaget eller någon annanstans i Sverige.

3 Kohyo av 5 möjliga

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Bilder från sommaren

Såhär års när det regnar småspik horisontellt kan det vara bra att påminna sig om vad man förlorat, om en tid på året när man kan vara utomhus utan att ägna sig åt avancerat självplågeri, och såna saker som halka eller vinterdäck känns ofantligt avlägsna. Se till exempel på Axela, ett ganska genomsnittligt stor stark & entrecote-hak på söder. Man kan sitta och svenna loss med bea och en kall Carlsberg under lövverket och lyssna på bilarnas stillsamma  dån på Götgatan ett stenkast bort och bara njuta av att det börjat svalna framåt kvällen, ja, känna sig lite som om man bor på någon lite mer beboelig plats än vår mestadels iskalla och ogästvänliga nord.

Det är på inget sätt något glassigt ställe men som sommarminne fungerar det utmärkt, det är sådär precis lagom ouppnåeligt och man börjar fundera över hur mkt flygskam man kan förtränga för chansen att på ett njutbart sätt äta utomhus igen inom de närmsta sex månaderna. De flesta semesterorter kan mycket väl förse en med fullgoda substitut till såväl köttbit som Carlsberg, om inte bättre, och när man är tillbaka kan man väl klara sig ännu ett tag innan insikten om behagligt väder passerat sin halveringstid och liksom försvunnit ur medvetandet och man åter är fast i tanken på omvärlden som ett grått och kallt elände man måste genomleva i evinnerlighet innan det finns hopp om livet igen.

Fyra sommarminnen av fem möjliga. Prisvärt för vad man får, om man är sugen på det.

Eriksberg Hovmästarlager (1954)

Eriksbergs hovmästarlager är en dimmig bekantskap från en sen kväll på en tveksam krog, eller så luktar den i varje fall, sådär ful-lager och ölslattar som hamnat på bordet, på golvet, i hörnet och i porten. Smaken är omedelbar och defintiv, just en sådär fyrkantig ful-lager-beska, tysk och krum som igor, lite platt maltig, men ändå inte hopplös, den funkar, den är i varje fall inte söt, man sitter med nån slags fulöls-nostalgi från sena kvällar, det är inte så dåligt, det är ju i varje fall en efterfest med något kallt att dricka, det är bättre än att alla ställena har stängt och ingen har något hemma, det är en till öl att fukta strupen med innan det är dags för burgare och hemgång. Gott så – det är inte en öl jag hade valt i första hand, men om man nu satt sig före att testa alla alkoholfria öl man kan hitta till salu (utan alltför stort omak), så finns det betydligt värre. Och det är ju inte fy skam trots allt.

Två och två tredjedels fyrkant av fem möjliga. Finns mot rimligt pris hos välsorterade livsmedelshandlare, eller hos Systembolaget, nr 1954, 11:90 kr.

Ü.nn IPA (1978)

Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Omnipollo Konx (1948)

Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.

Ändå är jag inte missnöjd. Någonstans, lite oklart var, är det ändå öligt. Jag hade aldrig druckit Konx till maten, speciellt inte svensk husmanskost, men det funkar fint på egen hand, speciellt på kvällen, jag hade aldrig druckit den när det är soligt. Jag undrade ju härförleden om det gick att göra något ens aningen belgiskt i alkoholfri variant, och det här är nog svaret – det här är vad man skulle kunna göra med en Hoegaarden utan alkohol. Fast jag dricker nog hellre Konx där, även om den har viss slagsida mot citrus.

Tre och en halv rund gul frukt av fem möjliga. Börjar säljas på systemet 2:e september 2019, då i burk, nr 1948, 19:50 kr.

Carlsberg alkoholfri pilsner

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Melleruds alkoholfria pilsner

Med Melleruds alkoholfria (0,5%) pilsner får man precis vad man förväntar sig: det är en väldigt  typisk alkoholfri ljus öl, ja, påfallande ljusgul i färgen, som smakar just typisk pilsner, med en trevlig initial beska o kropp, lite brödig, lite maltig, rätt syrlig och frisk. Sen faller den där gammeldags alkofri öl gör, den blir strax tunn, för tunn, och eftersmaken är påfallande med sin frånvaro. Man kan snacka om alkohol och smak, men efter att ha druckit diverse riktigt justa alkofria, köper jag inte längre att det inte går att få till en variant på eftersmak trots allt.

Till skillnad från, säg, Clausthaler, är Melleruds alkoholfria pilsner bryggd enligt reinheitsgebot, på humle, malt, jäst, och vatten. Den känns också retro, sånt här eller liknande drack man när man var yngre, billig folköl och sedan d:o starköl. Tanken går osökt till en öl jag och några inte alltför nogräknade kumpaner drack i Kanada. Den var bryggd av Molson men hade en väderkvarn i grälla färger på utsidan och kallade sig Dutch pilsner, och var en urtypen för en såndär öl som man köpte för att få variation till den andra fulölen, i vårt fall även den från Molson, eller än värre, Bowen Islands billigaste. Inget hjärta kan ju undvika att röras av sådana fina minnen, så jag vill hellre fria än fälla, visst är Melleruds alkofria pilsner lite tunn, men det som finns är bra, jag gillar den, jag dricker upp den, om inget annat finns tar jag den gärna, jag hoppar inte hellre över som med Clausthaler. Och det är inte så tokigt när det gäller alkoholfri öl, även om saker håller på att ändras.

Tre väderkvarnar av fem möjliga. En spottstyver hos din lokale hökare.

Clausthaler

Om man dricker alkoholfri öl är det inte lika lätt att vara en ölsnobb som om man dricker vanlig öl. Urvalet är ofta begränsat, och man får vara glad för det lilla, låt vara att man oftast i varje fall inte får sneda blickar. Likväl finns det öl man tvekar inför. Öl som ser så förbaskat tråkiga ut att man är beredd att kolla en affär till, eller smågnabba med bartendern. För mig är det mest utpräglade av dessa öl Clausthaler. Det var det första alkoholfria öl jag hörde talas om, alltid som ett skämt, om någon som plockat på sig en flaska i misshugg, och sedan konfunderat druckit av något som smakat påfallande vattnigt. Clausthaler har inte imagen med sig heller. Varje detalj i etiketten, kombinerat med den ljusgröna flaskan, skriker vattnig wife beater-öl av värsta sort i mina öron, låt vara att jag ibland misstagit mig.

Men nu när svinet är mitt i en odyssé av alkoholfri öl, måste man ju ta tag i anfadern. Det tar emot, men man försöker ju tänka positivt. Bland alkoholfria öl är Clausthaler säkert helt ok, en tråkig men gedigen lager, det finns en plats för dem med. Men Clausthaler är en stor industriöl, och de stora industriölens smak är inne i en aldrig stillnande evolution, en slags den dåliga smakens Brownska rörelse, där ena kvartalet sötman ökar lite, nästa brödigheten, därefter den dävna humligheten, för att jaga de där sista marknadsandelarna bland de som verkligen inte vill ha något annorlunda när de dricker öl. Clausthaler har hängt med länge här, och utan alkoholen att luta sig på har den trillat bort från ölens gamla vanliga jämviktsläge, ut i evolutionens bisarra tassemarker, där saker får sex fingrar eller kluven överläpp.

Clausthaler smakar helt enkelt väldigt märkligt. Precis när man får första klunken i munnen tycker man det är ganska friskt, precis som det står på flaskan, men sen faller smaken sönder i en märklig dissonans mellan en vagt söt brödig maltighet, och en påfallande märklig syrlig ton. Det står bortom varje tvivel att det är en ytterst svår väg att komponera en alkofri öls smaker helt på klassiskt maner, för det finns ju ingen alkohol att luta sig mot, men Clausthaler har tagit steget från välfiltrerad tråkpilsner till någon slags funky fulöl, man får vibbar av tomma ölburkar i parken en varm dag. Den är gjord med malt, vatten, jäsningskolsyra och humleextrakt, och nånstans bortom den normala bryggningen har det blivit en syrlig smak av… ja va tusan smakar det? Syrligheten är påfallande och konfunderande, och man märker inte av humlen förrän man andas ut, med distinkta vibbar av sexpacks-andedräkt. Som all platt öl hoppas vi att den ska göra bättre ifrån sig till maten, men efter att ha druckit ytterligare några klunkar till stadig svensk husmanskost (spaghetti med välstekta frysköttbullar, det kändes lämpligt), inser man att inte heller här finns det någon räddning. Att hälla ut öl är alkoholmissbruk men dessbättre är det ju i princip ingen alkohol (max 0,49%) i en Clausthaler, så jag tar de modstulna stegen ut till köket, bort till vasken.

En besvikelse av fem möjliga. Finns i mer illa sorterade livsmedelsbutiker, billigt, men ändå dyrt med tanke på vad man får.

Biergarten, Berlin

Det har varit en mycket tysk tid i mitt liv. Bayersk öl och sockar i sandaler. Bratwurst och klingande lieder. Mann, Strauss, Hilbig och Kutscher.

Nu avviker detta mönster förstås inte så särskilt mycket från mitt ordinarie, det mesta jag konsumerar i form av öl, vin, mat, musik och litteratur har en tysk prägel. Nu under sommaren har jag dock skruvat upp det teutoniska till elva och alltsamman kom till sitt lyckliga klimax under en förmånligt förlängd helg i Berlin tidigare denna månad.

Berlin, jag åker dit varje år och om jag inte gör det så beror det på att jag nyss varit där. Säg mig en del av Berlin och jag ska säga dig när jag var där och vad jag druckit till frukost.

En del av Berlin jag länge undvek vad de som kallas Biergarten. Det kändes helt enkelt fel, Biergarten är för mig södra Tyskland och södra Tyskland börjar någonstans strax norr om Freising. Berlins motsvarighet till Biergarten har sedan 1990-talet för mig varit en ljummen burköl i en lekpark i Wedding.

Långsamt har jag dock tinats upp till tanken på att dricka öl under kastanjeträd även i Tysklands ärrade huvudstad. En Biergarten måste för att få kallas en biergarten vara en trädgård där man kan få köpa öl men där man på intet sätt måste det. En Biergarten är inte en uteservering, det är en park med rättigheter.

Alla egentliga Biergarten ligger i München och i München är en Biergarten en naturlig samlingspunkt för all form av mänsklig interaktion. Nästan. Man sätter sig vid ett bord och om man också vill köpa en öl så gör man det. De flesta gör det. Det är dock inget tvång, det är fortfarande en park, inga servitörer och ingen som tittar snett på dig när du sänker din fjärde maß.

I München är det inte ovanligt att se stora familjer fira barnkalas i en Biergarten. Tråg på en säckkärra med andra tråg av mat och kakor och vadhelst som behövs för att fira en femte födelsedag.

Ölen kommer från en tunna som under goda omständigheter aldrig upphör läcka ljuvt bayersk öl i maßkrug efter maßkrug. Vid Augustiner Keller Biergarten nära Hackerbrücke går man in i en inhägnad för att plocka upp en färsk maß från en rad av färska maß. På väg ut från inhägnaden betalar man i en utomhusversion av en snabbköpskassa.

Någon sådan park finns det inte i Berlin och länge trodde jag att det betydde att det inte finns någon Biergarten i Berlin. Kanske tror jag det än.

Pratergarten fick mig att ifrågasätta min tro. Det finns öl där och om man vill så ser det ut lite som en trädgård. Min sorts trädgård. Det finns en lucka i en vägg för öl och det finns en lucka i en vägg för korv. Viktigast av allt, det finns kastanjer. Pratergarten till och med ligger vid Kanstanienalle.

Det är en fin plats i en fin del av staden och jag vill tro att det är en Biergarten. Om man tar U2 från Eberswalder Strasse till Stadtmitte, byter genom ett maskhål till U6 och far till Platz der Luftbrücke så är man på plats för ett svar om Berlin verkligen har Biergartens. Där, vid Hitlers favoritflyglats Tempelhof ligger en Biergarten till namnet. Den är ok på ett sätt som Hitler aldrig var.

Inte långt därifrån, i Viktoriapark, ligger Golgatha Biergarten, i Viktoriapark. Bakom grillen jobbar en ung svensk man som behöver snus omgående. Det är en trevlig plats men min rättlärdhet förbjuder mig att kalla det en Biergarten. Jag fick hålla ett långt tal på fruktansvärd tyska för att få min Augustiner i ett maßkrug.

När jag för någon vecka sedan var i Berlin tog jag U3 till Krumme Lanke. Det är en plats precis så krum som namnet utlovar. Därifrån promenerade jag till Mexikoplatz varifrån jag tog S-bahn till Wannsee och ett förintelseminnesmärke. Föga visste jag att jag i Wannsee också skulle komma att finna mitt bästa bevis så här långt på att det finns Biergarten i Berlin.

Alldeles nära stationen ligger Loretta am Wannsee och endast motvilligt accepterar jag att stället inte är döpt efter Loretta Lynn. Det ser ut som en Biergarten och i allt väsentligt fungerar det också som en Biergarten. Jag vill tro att det är en Biergarten.

Där finns öl och där finns korv. Det finns kastanjer eller något som tillräckligt liknar det efter två krus.

Jag lärde mig mycket där, vid Loretta am Wannsee. Exempelvis gick det upp för mig att berlinare faktiskt äter currywurst på fullt allvar. Jag har alltid trott att det är något man lurar på turister. Själv åt jag weisswurst och funderade på om stämningen är mer avkopplad i München eller om ölen bara är större.

Det finns Biergarten i Berlin eller något som fungerar nästan lika bra. Jag var nyss där och jag är snart på väg tillbaka.