Måste man dricka en lager till maten då? På den frågan kan vi svara ett absolut och otvetydigt nja. Å ena sidan har vi druckit Mikkellers Weird Weather till svensk högtidsmat, och det var vackert, ett perfekt möte mellan det salta och rökta och ett innihelvetes riv, men å andra sidan har vi nu nyligen druckit NAPA till kinesiskt, och det var inte ett möte förutsagt i stjärnorna, nej, det blev platt fall och pannkaka, disharmoni och split såddes bland smaklökarna. Aldrig tidigare hade ett användningsområde för asiatisk öl med tillnamn som Extra Dry etc framstått så tydligt som när den fruktiga och plåtiga humlen i NAPA brakade loss mot min yakisoba, för till skillnad från svensk högtidsmat finns det inte något som håller emot, inget övermåttan salt, rökt och fett att ta spjärn emot. Humlen rullar fram som en postapokalyptisk tanker och plöjer ner allt i sin väg, äggnudlar och entrecote försöker förgäves kämpa emot, men det är en walkover, krossande och total. Plötsligt framstår arbetet med att leta fram en juste alkoholfri lager som desto mer värdefullt, för det finns en plats för dem, även de lättare – exempelvis just till kinesiskt. Framöver blir det att se till så att man har ett par Staropramen, någon Freeze eller Melleruds, och kanske något nytt som behöver prövas, för den händelse man kommer hemspatserande med en tallrik hämtemat. Förfädernas visdom kan kanske framstå som just vis – men den måste granskas.
spaning
Att dricka på kanna
Det är lätt hänt att man börjar göra något på ett visst sätt, och fortsätter av bara farten. I det längsta har jag bryggt och druckit mitt te en kopp i taget, utan att fundera mer på den saken. Vid ett tillfälle, på en bjudning hos en viss hr Robin, blev det så bryggt en hel kanna. På så vis fanns te mest hela kvällen, på ett mycket praktiskt vis. Jag vet inte om jag vill säga att en pollett trillade ner, men kanske såddes ett litet frö. En kort tid senare, när det var dags för ett dataspelsmaraton men piggheten lyste med sin frånvaro, bryggdes nämligen en kanna på hemmaplan, och på den vägen är det. Närhelst te-lusten är stor, och det är mycket att göra, blir det en panna te, och så fyller man på koppen vartefter. Trevligt, praktiskt, och därmed kunde saken vara all. Men vid bryggning med hemtama teer slogs jag av något udda, nämligen att bryggning på kanna gav ett tydligt annorlunda te. Med slitvargen Kooh-i-Noor dyker det upp en sötma med en besk kant, lite som av honung, och hos storbladiga Nilgiri Supreme blir det tydligare smak av svarta vinbär och maltig stram sötma. Det är inte tal om ett väsensskilt te, men det är tydligt skilt från te bryggt per kopp, en bror eller kusin, om inte en annan gren i det evolutionära trädet. Utan att ha genomfört några mer djuplodande testar, endast på bas av ovanstående anekdoter, är det ändå intressant nog att vi vill uppmana er läsare att testa. Så för den som har en slitvarg eller en gammal favorit kan vi inte annat än rekommendera att brygga på kanna, och se om inte något nytt dyker upp hos ett välbekant te!
En omvändelse
Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från “det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till “det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.
Mot 2020!
Det kan vara lätt att rädas ett nytt årtionde, med alla tillvarons utmaningar och någon slags existentiell oklarhet över hur länge det egentligen var sedan det förra årtusendet. Men istället för att fråga sig om år 2000 var det första på det nya eller det sista på det gamla millenniet, föreslår vi att vi tar en ordentlig kik på vart vi är på väg.
Gör valfriheten valfri!
Det är betungande att välja, och sedan tidigare har det ju dykt upp diverse restauranger med en enda, fast meny, för att undanröja alla tvivel om vad man skulle kunna äta. Nu är enölspuben här. Vill du ha en öl? Det finns inget att välja på. Möjligen kan den serveras i olika storlekar, möjligen bytas ut någon gång om året, men det är annars en befriande brist på valfrihet. Underbart! Vi kommer få se mer av detta, som kafeer med bara en sorts bryggkaffe, en sorts mjölk och en sorts socker – inget laktosfritt, ingen agavesirap, ingen espresso. Bagerierna kommer ta efter, och formfranskan göra ett bejublat återtåg efter åratal av magsura surdegsbröd.
Gör det lokala ännu mer lokalt!
När nu lokala bryggare tagit sig in på systemet är nästa steg att låta dem ha “gårdsförsäljning” i bästa EU-stil. Gammeldags hembrännare kommer sadla om och din nästa lager kommer vara så lokalproducerad att du vet vem som tappat upp den, för han stod i kassan. Batcher kommer jämföras, cykelkärror och vovlo-kombis köa till de mest eftertraktade bryggerierna, och humlen odlas ute i trädgården. Hur det blir med kvaliteten vill vi nog helst inte sia om, men sedan tidigare är det ju välkänt att hypen kan ta oss förbi barnsjukdomar i detta avseende. Tack, hypen, för att du finns.
Utforska det gammaldags, men utan sammanhang
Gödsvinet har ju redan förutsett gåsens återtåg, och nästa steg blir ju syltans och kalvläggens. Kok-kaffet är sedan länge väntat, och sedan kommer den hemkörda vodkan med lagom finkel-smak. Vi kommer under det kommande årtiondet få se fler och fler av dessa äldre företeelser återkomma, och varje gång förundras över hur de totalt har tagits ur sitt sammanhang. Folk kommer tvätta ekologiskt i ån åtminstone på sommaren, men bara bilen. Elfritt blir på modet, fast bara på helgerna. Sedan kommer handmalet mjöl till kanelbullarna och handyxade sideboards, och vägen därefter leder till rent barbari i grönsaksdisken, och på många andra platser. Men folk kommer vara sällsport nöjda därvid.
Ett är i varje fall säkert: i alla dessa trender kommer Gödsvinet analysera, förklara, och göra samtiden mer begriplig. Vi kommer utforska, gräva, och störa det som ingen trodde behövde störas. Vi kommer vara er fyrbåk och er klippa att luta er mot, när trendiga påfunds vindar blåser, och vi kommer bringa klarhet i de små och stora ting som tillsammans blir en samtid. Gödsvinet är här för er, konsumenter och medborgare, och vi kommer fortsätta vara här för er. Vi uppmanar er att se framtiden an med samma tillförsikt som vi känner inför våra förutsägelser, hålla huvudet kallt, och äta, dricka och överleva vid gott mod. Mot 2020!
Fulkorvs-frossan
Såhär i juletid är det lätt att titta på mänskligheten och skåda frossa, inte bara vid julbordet utan vid gator och torg, där handel bedrivs med en nästan obehaglig frenesi. Eller så är det bara för mycket folk och för trångt och alla har brått. Ett av de två. Det är dock lätt att glömma att det minsann inte bara är vid jul som vi blott alltför lätt trillar dit för frossan. Det brukar räcka med en rea eller en buffé för att trigga loss den där lusten efter mer, mer och mer, tills man står där missmodig och inser att man ätit ett dussin Dennis-hotdogs utan någon annan anledning än att man kunde. Inget är heller mer fulkorvigt än just fulkorvs-frossan, ingen korv är mer obehagligt verklig än dessa tingestar från Dennis som kallas hotdogs. Länge hette det att de pga sitt innehåll (eller dess brister) inte ens fick kallas korv, därav namnet, men numera får de faktiskt kalla sig grillkorv. Sedan är just grillkorv förvisso en fullständigt odefinierad korvtyp, dvs, man kan stoppa i lite vad som helst, bara det kan anses tjänligt som människoföda, dvs inget sågspån och ingen tippex, annars är det lugnt, bara kör. Jag kanske är kontroversiell här men just i det här fallet tycker jag det är utmärkt när EU lägger sig i vad som får kallas korv egentligen, det är ju kul om det kunde vara kött i dem, till exempel.
Likväl. När man är liten, och det är öppet hus på en kompis dagis, och man kan få hur många varmkorvar som helst, ja då är fulkorvsfrossan där i full fart. Fri korv? Hur många man vill äta? Alla vet hur varje rimligt barn (dvs jag) reagerar på detta, och åtta korvar senare var man sällsport nöjd. Trots allt hamnar man ofta där, efter frossan, även om svetten pärlar i pannan och man andas ansträngt. Man är jävligt nöjd. Ens förfäder nickar och gör tummen upp – massor av mat, och du har magen full! Bra jobbat, nu klarar vi oss om det blir hårda veckor framöver. Det gäller att hålla sig framme! Sen kan det förstås iakttas att de individer (säg t.ex. min bror) som inte riktigt har denna kontakt med sitt arv ser aningen slankare ut i vuxna år. Nåväl, måhända är det så för oss som är lite mer i kontakt med våra rötter. Jag och mina andra frossande vänner får betala det priset, helt enkelt. Sån är naturens lag. Den dag svångremmen måste dras åt har vi mer att ta av!
Enno-spotting
Fördelarna med att lära känna Enno Hallek är många. En av dem är att man råkar på små utställningar på små konsthallar man annars hade missat. En annan är att man snubblar över Enno lite varstans och blir uppiggad och får ett såntdär flin på läpparna. Häromsistems skulle en endokrinolog klämma på mig och jag passerade därför Astrid Lindgrens barnsjukhus, och jag hade där den stora glädjen att råka på lite tvättäkta Enno sådär i förbifarten. Det var precis vad som behövdes en mörk och regnig morgon, och jag gick därifrån med lättare steg. Nu undrar jag bara var alla hans sågar gömmer sig!
Mårten Gås
Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.
Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!
Räkmackans dag
Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, “sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.
Till Boxholms försvar!
Härborta hos avd. Bromma blir det lätt ett par tre ostar i veckan och omväxling förnöjer som bekant, så man har ju blivit bekant med Boxholms. Deras Borgmästarost är till exempel förnämlig, en syrlig och fyllig ost, som passar utmärkt på ett kex eller en knäckemacka. Det är ingen livsomvälvande ost men likväl känns det trist att tillverkningen är på väg att bli än mer centraliserad, än mer industrialiserad. Inte för att detta är någon hantverks-ost i dagsläget, men som svensk vill man ändå värna om det som finns, det vi har. Hade någon i Italien fått för sig att göra något liknande med en lokal ost hade det blivit ramaskri, och i Frankrike hade man satt baguetten i halsen och slängt baskern i golvet, och sedan åkt in och dumpat fyra ton potatis på närmsta McDonalds på ren princip, det är deras fel, de jävlarna, de ska ge fan i att industrialisera vår Boxholms-ost. Det är såklart konstigt i detta sammanhang att franska Groupe Lactalis köpt upp Skånemejerier och försökt hävda att det inte behövs några regler för hur man tillverkar grevé, herrgård, prästost, etc, för de namnen är det liksom inget vettigt med, men kolonial dubbelmoral är ju dessvärre inget nytt.
Svensk ost-tillverkning är alltså under belägring på flera fronter, och även om Boxholms på inget sätt är den mest unika ost jag ätit, hade det varit fint att se att dess särart odlades, snarare än att osten blev mer industriell. En lokal mat-tillverkning, specialiserad och förädlad, låter inte bara mer i tiden utan även betydligt trevligare. Visa ert stöd för Boxholm, ring eller skriv till Arla och klaga redan idag!
Östermalms Korvspecialist
Verklighetens korv existerar i ett spektrum. I den ena änden av skalan hittar vi rullkorven, i den andra huserar den mest overkliga korven, den från Östermalms Korvspecialist. I teorin är korvspecialisten en kiosk. I praktiken har den lika mycket gemensamt med en genomsnittlig korvkiosk som en Saturnus 5 har med en nyårsraket, och det är inte till dess nackdel. Här får man en frasig halv baguett med egenkomponerad tomatsås och surkål, och man kan välja om man vill ha en eller två korvar i den. Det finns en uppsjö korvsorter och de är av den där sorten där man kan prata om kötthalten med stolthet, istället för att skriva ut den med fyra punkters typsnitt i innehållsförteckningen. I korthet är det utmärkt och mycket delikat korv, som nog snabbt kan förhöja varje ögonblick lite bortom den grå verklighet som bebos av rullkorvar, stödkorvar, och andra väldigt påtagligt vardagliga mål som centreras runt tveksamma cylindrar av än mer tveksamt innehåll. Vi kommer söka efter en mer overklig korv, men det blir nog en svår kamp. Trots sin utmärkthet är ju ÖKs framtoning påfallande autentisk och gammeldags, och tillsammans med kvaliteten blir det nog en svårslagen kombination. Men ingen ska säga att Gödsvinet backar från en till synes hopplös uppgift. Vi kommer fortsätta vårt sökande, och vi kommer fortsätta att upplysa er konsumenter om hur det ligger till med verklighetens korv – även när den drar åt det overkliga.
Östermalms Korvspecialist, Fyra komma nio korvzenit av fem möjliga. En korv i baguette 65kr, två för 95kr.