sprit

Om att hänga på låset

av Jonas

I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.

Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.

En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.

Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.

IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.

Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.

Djuriskt jubileum

av Nils
Djuret. Restaurangen där djurets alla (åtminstonde rätt många) delar tas till vara.

 

Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.

Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.

Min stående fråga, “har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.

Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).

Platta med svålar, pata negra med mera.

Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.

Fyra iberiska svin av fem möjliga.

Vi borde jubilera oftare!

Spara och slösa dricker alkohol

av Johan

Min alkoholkonsumtion har tagit en otäck vändning. Nej, den har inte minskat. Den har inte ens ökat. Den har bara blivit väldigt mycket mer kostsam.

De senaste gångerna jag varit på systembolaget har jag inte kommit därifrån med en vinflaska för under hundra kronor eller en ölflaska för mindre än 25 kronor. Det beror inte bara på att jag redan druckit allt som kostar mindre än så. Det är något annat också och jag vet inte om jag gillar det. Nästan alla förklaringar jag kan komma på har nämligen något att göra med ålder

För det fanns en tid då man inte bara drack utan faktiskt också kunde få för sig att köpa nästan allt förutsatt att det var billigt. I mitt fall kallas den tiden studenttiden.

Som ett exempel på detta minns jag att vi som var verksamma vid den Blekingska Nationen i Lund en gång per termin skulle bjuda de nyblivna studenterna på en drink i någon sorts social introduktion till nationen och studentlivet. Vid denna tid gjorde man rätt betydande avsteg från god smak i den egna konsumtionen och den sprit man förväntades skänka bort till nyblivna studenter man inte kände saknade förstås alla kvalitetskrav.

Därför har jag varit med om att blanda välkomstgrogg på Marinella, medicinsk sprit (96%), hembränt, någons absint och i princip allt utom drickbar etanol som man inte blir medvetslös, galen eller finsktalande på. Detta var ingen löjlig initiationsrit, vi var helt enkelt fattiga och, inte minst, snåla. Det är, å andra sidan, svårt att tänka sig en bättre introduktion till studentlivet.

En student jag vet skickade bud till Tyskland för att få en billig flaska. Hans första misstag var att skicka bud med någon som inte själv drack sprit. Det kan först tyckas vara en bra idé, allt lär ju vara kvar i flaskan vid leverans. Det osannolika spritbudet snubblade dock över ett enastående erbjudande på pepparvodka och för någon som tycker all sprit är densamma var det en mycket bra affär. Tidigare hade ingen människa  med känsel i levern klarat att dricka mer än två centiliter av denna produkt men väl tillbaka i Lund dracks den upp under fruktansvärda plågor.

Mycket har förstås hänt sedan jag var student. Borggårdskrisen, Kreugerkraschen, Sputnik och fem Wimbeldon för Björn Borg, bara för att nämna några saker.

Naturligtvis har jag nu mer pengar än då en gång för länge sedan, åtminstone i början på varje månad. Är detta skäl nog för att handla dyrt? Det borde inte vara det. Jag minns hur studenttidens Spara såg med förakt på alla medelålders Slösor. När jag på den tiden gick från systembolaget med två kassar billig öl kunde jag tycka synd om medelålders människor som i brist på andra glädjeämnen i livet köpte en alldeles för dyr flaska vin istället. Nu är det jag som står där med vinet och det är detta som är den otäcka vändningen.

Samtidigt inser jag att det kunde ha varit värre. Det hade nog, trots allt, varit jobbigare att ha varit en medelålders man med två kassar billig öl.

Alkohol för medicinskt bruk

av Johan

För mindre än tre minuter sedan stod jag framför medicinskåpet. Jag letade efter något att bota min huvudvärk med. Jag fann tryckbandaget jag stal från från Kustartilleriet 1996, diverse  skoskavsplåster och tre tomma förpackningar med Ipren. Det fanns ingen medicinsk hjälp att få. Eller fanns det kanske ändå det? Utan att göra några hastiga rörelser förflyttade jag mig till hyllan över mikrovågsugnen, där jag förvarar min konjak.

Två centimeter ner i glaset kan jag till min glädje konstatera att konjak under rätt omständigheter är ett fullgott alternativ till syntetiska smärtstillare. Grönstedts – den intelligenta värkkonjaken.

Nu är detta förstås inga sådana omständigheter, jag har fortfarande samma huvudvärk men med en helt ny lust att hoppa över föreläsningen imorgon och dra till Berlin istället. Om inte det är ett tillfrisknande så vet jag inte vad som är det.

Vilka andra möjliga medicinska bruk finns det för alkoholhaltiga drycker? Inför mitt besök i Östersund förberedde jag en plan på att supa ihjäl de magparasiter jag riskerade att ådra mig vid den osannolika händelsen att jag drack vatten. Efter att ha läst på i ämnet fick jag dock reda på att cryptosporidium-parasiterna har högre alkoholtolerans än ryska landslaget i bandy.

Invärtes medicin handlar mer än något annat om dosering. Rätt dos av nästan vad som helst kan bota nästan vad som helst. Låt vara att denna teori inte genomgått klinisk testning. Hur mycket Grönstedts behövs för att släcka en huvudvärk? Jag tror att vi står i begrepp att få veta det.

Sånger om sprit: Tears will be the chaser for your wine

av Johan

Efter en sabbatstermin är det äntligen dags för nästa lektion på Gödsvinets interaktiva kurs “Sånger om sprit“. Mycket har hänt i musikvärlden sedan sist så vi hoppar rätt in bland de dagsaktuella nyheterna.

Wanda Jackson är tillbaka och hon rusar på listorna snabbare än vad du kan säga “vem fan är Wanda Jackson”. Hennes nya skiva “The party ain’t over” är producerad och en del andra saker av Jack White. Vetenskapen har ännu inte lyckats fastställa hur många olika musikprojekt som Jack White håller igång men forskarna är relativt eniga om att White Stripes inte är ett av dem längre.

Det är redan sju år sedan White kopplade upp en annan gammal countrystjärna på sitt egna, personliga högspänningsnät. Det var Loretta Lynn och hennes elektriska “Van Lear Rose” var kanske den bästa skivan som gjordes 2004. Dessutom innehåll den en sång om sprit.

“The party ain’t over” är inte lika bra som “Van Lear Rose” och det beror inte bara på att Wanda Jackson inte är lika bra som Loretta Lynn. Jag hör inte en singel.

Nu skulle ju det här lätt komma att handla om Wanda Jacksons låt “Rum and Coca-Cola” från den nämnda, senaste skivan. Det är dock en ganska påfrestande låt så vi struntar i den. I stället vill jag rikta uppmärksamheten mot en sång om sprit som hon spelade in någon gång under perioden mellan kristi och Jack Whites födelse.

Sången om sprit för dagens lektion heter “Tears will be the chaser for your wine“. Du måste hålla med om att titeln är lovande.

Handlingen i sången utspelar sig strax innan handlingen i de flesta andra sånger om sprit i countrygenren. I de flesta countrysånger sjunger en man om hur spriten är det sista han har kvar när allt annat gått åt helvete (på grund av spriten). “Tears will be the chaser for your wine” är en kvinnas ord om hur hon vet att det är så det kommer att bli. Testa gärna att lyssna först på denna sång och sedan Merle Haggards “No reason to quit” så får du hela kedjan av händelser.

När Wanda blickar i kristallkulan skådar hon detta:

Tears will be the chaser for your wine
You sit there and tell me how you’d like to be free
You’re tired of bein’ tied down to a home and family
You say you miss the bright lights along the great white way
Little do you realize the price you have to pay

Fru Jackson sjunger till en man som är trött på att vara bunden till en familj. Ifall Wanda själv var trött på att vara bunden till samma familj och en make som dras till bjärta ljus så är det inget hon nämner. Däremot fortsätter hon med en refräng.

Tears will be the chaser for your wine after you leave this love of mine
Bright lights and taverns that’s where you’ll spend your time
And tears will be the chaser for your wine

Om nu just bjärta ljus har någon sorts animalisk attraktionskraft för maken så kanske det inte är något hon ska försöka avskräcka med? Budskapet går ändå hem, efter vin kommer tårar. För den som ändå inte förstår dunkar ändå Wanda hem poängen i den sista versen.

Before you make up your mind you really want to go
Stop and think it over there’s something you don’t know
When the part is over then what will you do
When you wanna come back there’ll be no place for you
And tears will be the chaser for your wine

Ärligt talat börjar jag hoppas att han drar. Man får ju uppskatta att hon gjorde sig besväret att tonsätta gnällandet men det finns ändå en gräns för vad man står ut med. Jag säger: “Välj vinet”.

Med de passande orden är dagens lektion avslutad. Till nästa gång skulle jag uppskatta om ni lyssnade igenom Hank Williams boxen ett par gånger, kom ihåg att ta anteckningar.

Riktigt äcklig sprit

av Johan

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid “en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

“Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Twittersvinet är dött, länge leve de korta inläggen!

av Nils

 

Jag brukar säga att jag sparar tre saker till medelåldern eftersom jag har lika svårt för dem idag som jag en gång i tiden hade för mögelost och kaffe. Att jag nu (om det inte vore för missprydande bristsymtom vid skörbjugg) gärna levt på ost och kaffe uteslutande, får mig att tro att jag kan komma att uppskatta de här potentiellt tre goda tingen till fullo när jag nått ökad mognad.

Tingen är:

1. Finsprit med färg, typ whiskey, cognac etc i glas. Tycker inte illa om det men föredrar det i såser, tryfflar etc.

2. Formel 1. Bara obegripligt tråkigt.

3. Cigarrer. Ännu en gång är jag ingen aktiv motståndare men jag ser inte heller riktigt tjusningen.

Nu har jag ännu ett tillskott till denna lista. San Pellegrinos Chinotto. Svårtillgänglig, mycket vuxen smak. Som koncentrerad, kolsyrad Campari. Jag får nog vänta några år till innan nästa försök.

Välkommen, herr Berntson

av Jonas

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.

Old Crow

av Jonas
En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.