Extra Austin

Med bara minuter kvar till den presentation som tagit mig till en konferens i Austin och med cirka 30 timmar kvar i Texas fick jag ett meddelande om att mitt plan hem var inställt och att jag förmodligen skulle få vänja mig vid att bära hatt. Strax därefter kom dock ett meddelande till genom vilket jag erbjöds en ny resa med avgång precis ett dygn senare än den ursprungliga. Det fanns en praktisk länk att trycka på för att acceptera och medan jag tryckte insåg jag att jag getts både ett problem och en present. Jag hade fått en extra dag i Austin.

Vad gör man en extra dag i Texas huvudstad? Det finns inget bra svar på den frågan och om det fanns det så skulle det förmodligen inte vara lika roligt som något av alla de dåliga. För att ändå börja besvara frågan i rätt ände konstaterade jag att det var en lördag eftermiddag som styrde mot en lördag kväll i Austin.

Lördag kväll på 6th Street i Austin är lite som lördag kväll på Bourbon Street i New Orleans men annars rätt olikt alla andra platser i USA och världen. Att få uppleva en förpliktigar och jag kände plikten tynga medan jag vandrade sökande mellan hyllorna på All American Liquors på Brazos Street.

Särskilt besvärande var att jag inte kände någon längre i staden sedan alla från konferensen tagit ett tidigare plan som dessutom till skillnad från mitt inte var ytterligare ett dygn försenat. Det var lördag och jag var ombokad till måndag kväll.

Jag har alltid hävdat och inte minst praktiserat principen att man kan besöka en bar för en enda öl och sedan gå därifrån utan att se ut som sjömannen som firar sin födelsedag ensam. Detta var min strategi för kvällen och den framstod som särskilt sund eftersom en betydande andel av ställena på 6th Street har live-musik. De är med andra ord ideala för alla som vill hänga med en öl utan att konversera och för folk som gillar att skrika sina beställningar till bartendern.

En öl på varje ställe som har live-musik på 6th Street, vad kunde gå fel?

Inget kunde gå fel och inget gjorde det heller. Jag hörde så klart country men jag hörde också blues, jazz, klassisk rock och vid ett tillfälle en mässingsorkester som verkade bestå av slumpmässigt valda musikanter på rymmen från något skolband i Louisiana. När jag tog vänster ner på Red River Street gjorde jag det som Austins för kvällen mest eklektiska musikentusiast. Som ett enpersons-FN för oförenliga stilar och preferenser.

Så här långt är egentligen inte det här inlägget mycket till guide till Austin. Det här med 6th Street skulle du nog ha räknat ut ändå? Då kanske du kan säga vad man gör en söndagsmorgon dagen efter att ha druckit en öl på alla barer med live-musik på 6th Street och sedan även Red River Street? Då fortsätter jag.

En söndagsmorgon som den är som gjord för en mycket lång promenad längs med Colorado-floden. Allt du behöver tänka på är att inte plocka upp några döda fladdermöss, röra den giftiga murgrönan eller att minnas för mycket av kvällen innan. Söndagen visade sig inte behöva mycket mer avancerade instruktioner än så. Det och en flaska Becker Vineyards Icanoclast caberet sauvignon.

På den yttersta extra dagen stod jag åter upp och såg att det var måndag. Måndagar är mer svårarbetade vad gäller de säkra och självklara resetipsen, särskilt om man måste sitta i en taxi till flygplatsen någon gång innan fyra på eftermiddagen. Det är för sådana lite svårare råd som du behöver Gödsvinet. Vi har varit där.

Jag magasinerade mitt bagage på hotellet efter utcheckning och begav mig till Lavaca Street. På Lavaca ligger en bar som på ett självförklarande sätt kallar sig Lavaca Street Bar. Om de någonsin stänger så måste de öppna bra tidigt och alla kommer att förstå där om du beställer en White Rascal Witbier från Avery Brewing klockan 11:00 på förmiddagen. Det är för övrigt en mycket frisk och fruktig frukostdryck som kan rekommenderas.

Bland de lokala ölvalen visade sig Liberty Lunch från Independence Brewing vara ett utmärkt alternativ som inte krävde några alternativ på ett tag. Lavaca Street Bar är en bra plats ett par timmar mitt på dagen. Folk läser tidningen, ser på någon helt obegriplig idrott och låter dig för det mesta vara ifred med en dryck som till exempel Go Play IPA från Avery (”lätt, lite syrlig” enligt fältanteckningarna).

En extra dag är inte tillräckligt för en stad som Austin men British Airways kunde inte hitta ett sätt att ställa in ett flyg till utan att se dumma ut. Det finns också mycket mer att säga om stället men det får räcka så här. Jag tror du förstår resten.  

Becker Vineyards Iconoclast cabernet sauvignon

Någonstans bland de gröna kullarna utanför Austin växer en druva som ger ett vin lika vackert som trakten. Detta är inte det vinet. Det här är Becker Vineyards Iconoclast och det är gjort av cabernet sauvignon från Kalifornien.

Vingården som jäste, buteljerade och sålde flaskan till Seven Eleven på Congress heter Becker och de säljer endast till Texas. Det var därför och bara därför jag köpte en flaska när jag var i Austin förra veckan. Det var i efterhand ingen dålig affär ($12.99).

Becker ligger i Fredricksburg, en liten stad som fortfarande vårdar sitt tyska arv även om ingen pratar tyska där längre. De gjorde dock det ganska länge, liksom i New Braunfels och många andra små städer i Texas och USA.

Det första världskriget blev början på slutet för tyskan som vardagsspråk i Amerika. Det andra gjorde inte saken bättre. Det var under det första världskriget som sauerkraut blev ”liberty cabbage” i en tidig föregångare till Bush-erans ”freedom fries”. George W. Bush är förstås från Midland i västra Texas men det har på det stora hela inget med det här vinet att göra.

Becker Vineyards Iconoclast är ett lätt vin med inbjudande smak av björnbär och plommon. Tänk grillat. Många tänker på få andra saker i Texas och jag tror det finns ett samband.

Jag tänker inte skämmas för att jag gillar det här vinet och jag tänker inte skämmas för att jag drack upp hela flaskan själv på ett hotellrum en lördagseftermiddag för inte länge sedan.

Detta vin är nu det senaste tillskottet till vår breda repertoar av recenserade produkter som du inte finner i Sverige. Denna flaska säljs bara i Texas men se det inte som en begränsning. Se det som bara ännu ett skäl att åka till Austin. 

3 brisket av 5 möjliga

Tre namn till Texas

Det är lördag förmiddag och jag sitter här och jobbar med en spotify-lista med alla artister från Texas med tre namn. Igen. Artister med tre namn är många, de är bra och de är nästan alltid från Texas.

Billy Joe Shaver, Robert Earl Keen, William Clark Green, Jerry Jeff Walker, Ray Wylie Hubbard och David Allan Coe. För att nämna några.

Jag vet vad du tänker; “är inte Ray Wylie Hubbard från Oklahoma?”. Jag vet, det är en vanlig invändning. Ray Wylie Hubbard föddes i Oklahoma men växte upp utanför Dallas. OK? Kan vi släppa det här?

Jerry Jeff Walker från New York? OK, Jerry Jeff Walker är från New York. Tänk efter och du inser att vi egentligen alltid vetat det. Tråkigt.

David Allan Coe också från Oklahoma? Där har du fel. David Allan Coe är uppenbarligen från en helt annan planet.

Flera av de countryartister som har tre namn kommer från Texas.

Billy Joe Shaver är en sådan. Han är utan tvekan från Texas och han har skrivit några av de viktigaste låtarna du någonsin kommer att höra. William Clark Green är också från Texas och han har skrivit några av de viktigaste låtarna du aldrig kommer att höra.

Ray Wylie Hubbard skrev den särskilt viktiga låten ”Up against the wall, redneck mother”. Han är alltså väldigt bra på att namnge saker som countrylåtar men ändå heter hans första skiva ”Ray Wylie Hubbard and the Cowboy Twinkies”. En liten justering av det sista ordet i titeln och han hade lagt under sig en betydande del av den stora och växande HBTQ-sektionen av countrymusikmarknaden.

Jerry Jeff Walker spelade in ”Up against the wall, redneck mother” och han gjorde en utmärkt imitation av Kris Kristoferson i inspelningen av ”Pissing in the Wind”. Han är OK, New York eller inte.

Robert Earl Keen debuterade med skivan ”No Kinda Dancer” och det hade varit gott nog. Sedan sjöng han att ”The Road Goes on Forever and the party never ends” och det är nästan, för den korta stund låten varar, att man tror honom.

David Allan Coe har jag redan berättat om. HBTQ-aktivisten. Han visste uppenbarligen något inte Ray Wylie Hubbard gjorde.

Aaron Lee Tasjan? Kul förslag. Han är en ypperlig liten artist och han sänker onekligen genomsnittsåldern bland tre-namns-männen på ett för alla inblandade fördelaktigt sätt. Jag var där när han spelade i någons källarförråd i närheten av Zinkensdamm för inte så väldigt länge sedan. Det var en man, en gitarr och tre namn hela kvällen.

Aaron Lee Tasjan går dock bort och han går bort hårt. Aaron Lee Tasjan kommer från Ohio vars enda koppling till country är att Hank Williams dog i baksätet av en Cadillac på väg till en spelning i Canton, nyårsafton 1952. Enligt Kinky Friedman visar det att ”man gör vad som helst för att komma undan ett gig i Canton, Ohio”.

Kinky Friedman föddes i Chicago men växte upp i Kerrville, Texas. Mest som ett tydliggörande.  

Jag antar att vi också har Stevie Ray Vaughan, eller vi hade tills han klev in i en helikopter och for till himlen där gitarrsolon goes on forever and the party never ends. Billie Ray Cyrus har tre namn och lika många ackord. Det är väl egentligen allt vi behöver säga om honom. Eller en sak till; han kommer från Kentucky.

Billy Bob Thornton förtjänar ett hedersomnämnande. Han är visserligen från Arkansas men det är Johnny cash och Levon Helm också. Jag känner honom mest som ägaren till den kohage utanför Fort Worth där jag såg många av de tre-namn jag nu räknat upp framträda en gång för ungefär 12 år sedan. Det var en regnig fjärde juli och jag stod 14 timmar med gyttja och gödsel upp över fotknölarna, det var värt det men mina skor förlät mig aldrig.

Det var senast jag var i Texas. På tisdag åker jag tillbaka och allt kommer att bli lite bättre då. Tre namn är allt man behöver för att hitta till Austin och det är den vägen jag tar.