Man skulle kunna tro att det är en omvändelse under galgen, att upphöja det nödvändiga till dygd, men bevisen motsäger det. Inte ens en tebrukare av avd. Brommas mått kan dricka bort ett knappt halvkilo te på en veckas isolering, nej, det här är en väg som startats långt tidigare, som samlat momentum över tid och som först nu nått sin fullbordan. Vi pratar alltså om Kooh-i-Noors väg från “det där teet som står i köket och aldrig kommer ta slut” till “det där teet som det behöver köpas mer av”. Man hade kunnat fråga en av Sveriges många monomana kaffedrickare varför de sätter i sig kopp efter kopp av mer eller mindre institutionellt bryggkaffe, och jag har länge tänkt att svaret är enkelt: koffein. Men kanske är det inte hela sanningen. Jag har aldrig riktigt kunnat tro på de kollegor som hävdat att de faktiskt gillar jobb-bryggkaffet, det har alltid klingat ihåligt, som ett försök att stå ut med något dåligt genom att se det bra i det. Likaledes har jag länge blivit mystifierad av avd. Johanneshovs vana att åter och igen dricka tysk öl av enklare snitt. Likväl tycks jag själv ha blivit drabbad av något liknande, för jag kommer på mig själv med att bli sugen på en kopp Kooh-i-Noor, just för att det är ett enkelt, straightforward svart te, ett såntdär Ceylonte som man kan dricka i långa banor utan att bli trött på det, inte komplicerat, inte nyanserat, inte intressant, men bra. Solitt, enkelt, och bra. Det finns en plats för ett sådant te, och så snart jag kan ge mig ut från min isolering kommer jag köpa på mig ett knappt halvkilo till. Inte för att det är slut på annat te härhemma, inte för att det är ransoneringstider, utan för att det har blivit ett standardte härhemma.
trams
Mot 2020!
Det kan vara lätt att rädas ett nytt årtionde, med alla tillvarons utmaningar och någon slags existentiell oklarhet över hur länge det egentligen var sedan det förra årtusendet. Men istället för att fråga sig om år 2000 var det första på det nya eller det sista på det gamla millenniet, föreslår vi att vi tar en ordentlig kik på vart vi är på väg.
Gör valfriheten valfri!
Det är betungande att välja, och sedan tidigare har det ju dykt upp diverse restauranger med en enda, fast meny, för att undanröja alla tvivel om vad man skulle kunna äta. Nu är enölspuben här. Vill du ha en öl? Det finns inget att välja på. Möjligen kan den serveras i olika storlekar, möjligen bytas ut någon gång om året, men det är annars en befriande brist på valfrihet. Underbart! Vi kommer få se mer av detta, som kafeer med bara en sorts bryggkaffe, en sorts mjölk och en sorts socker – inget laktosfritt, ingen agavesirap, ingen espresso. Bagerierna kommer ta efter, och formfranskan göra ett bejublat återtåg efter åratal av magsura surdegsbröd.
Gör det lokala ännu mer lokalt!
När nu lokala bryggare tagit sig in på systemet är nästa steg att låta dem ha “gårdsförsäljning” i bästa EU-stil. Gammeldags hembrännare kommer sadla om och din nästa lager kommer vara så lokalproducerad att du vet vem som tappat upp den, för han stod i kassan. Batcher kommer jämföras, cykelkärror och vovlo-kombis köa till de mest eftertraktade bryggerierna, och humlen odlas ute i trädgården. Hur det blir med kvaliteten vill vi nog helst inte sia om, men sedan tidigare är det ju välkänt att hypen kan ta oss förbi barnsjukdomar i detta avseende. Tack, hypen, för att du finns.
Utforska det gammaldags, men utan sammanhang
Gödsvinet har ju redan förutsett gåsens återtåg, och nästa steg blir ju syltans och kalvläggens. Kok-kaffet är sedan länge väntat, och sedan kommer den hemkörda vodkan med lagom finkel-smak. Vi kommer under det kommande årtiondet få se fler och fler av dessa äldre företeelser återkomma, och varje gång förundras över hur de totalt har tagits ur sitt sammanhang. Folk kommer tvätta ekologiskt i ån åtminstone på sommaren, men bara bilen. Elfritt blir på modet, fast bara på helgerna. Sedan kommer handmalet mjöl till kanelbullarna och handyxade sideboards, och vägen därefter leder till rent barbari i grönsaksdisken, och på många andra platser. Men folk kommer vara sällsport nöjda därvid.
Ett är i varje fall säkert: i alla dessa trender kommer Gödsvinet analysera, förklara, och göra samtiden mer begriplig. Vi kommer utforska, gräva, och störa det som ingen trodde behövde störas. Vi kommer vara er fyrbåk och er klippa att luta er mot, när trendiga påfunds vindar blåser, och vi kommer bringa klarhet i de små och stora ting som tillsammans blir en samtid. Gödsvinet är här för er, konsumenter och medborgare, och vi kommer fortsätta vara här för er. Vi uppmanar er att se framtiden an med samma tillförsikt som vi känner inför våra förutsägelser, hålla huvudet kallt, och äta, dricka och överleva vid gott mod. Mot 2020!
Version 2.0
Viss försöksverksamhet kräver envishet för att bära frukt. Pizzan på bilden är fortfarande en bit från det platonska ideal dess italienska anfader satte, men det går framåt. Man saknar fortfarande buffalomozzarellan men resten är på god väg mot det eldiga, onda hav som det ska vara, av gorgonzola, tabasco, stark korv och tomat. Lite extra tomatsås och en uppmaning till stor frikostighet med den starka såsen hjälpte otvivelaktigt. Hade man nu haft en vettig pizzeria som handhar buffalomozarella inom rimligt avstånd, hade saken varit biff. Men det är inte alls dumt som det är, faktiskt – det är redan en fördömt god pizza. Leve La Bomba! Leve pizzan!
Tre komma nittiofem ideal av fem möjliga.
Räkmackans dag
Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, “sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.
Försöksverksamhet
Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.
Vad är kvalitet?
Om man skulle välja ett land från vilket man skulle få en slumpvald öl att dricka, vilket land skulle man välja? Detta tunga ämne dryftades under en nylig sammankomst för Gödsvinets Bromma- och Johanneshovsavdelningar.
Frågan är ju vad man vill ha ut av det. Avd Johanneshov framhöll Tyskland, avd Bromma istället Belgien. Båda har väl sina USPar. Resultatet från Tyskland är nog mer pålitligt (om man inte råkar ut för nån slags för-blandad Radler eller så). Resultatet från Belgien framstår däremot för mig som det mer intressanta, förvisso med en stor risk för någon aningen alkoholstark och/eller söt öl, och kanske mängder av tillsatta körsbär e.d. mindre renlärigt ölskapande (åtminstone ur tysk synvinkel).
Kanske återspeglar det två olika livsåskådningar. Antingen chansar man hejvilt så ofta man kan, eller så håller man sig till det som funkar bra. Det ska sägas att det i en person kanske går att återfinna båda hållningarna, bara i olika sammanhang. Man kan t.ex. vara en risktagare och chansare när det gäller att välja öl utan att för den skull leva farligt i övrigt. Eller gå på kända storheter vad gäller öl men vara beredd att resa natt och dag till udda destinationer med obetydligt varsel. Det är möjligen inte någon lysande beskrivning av avd Bromma resp Johanneshov, men det är kanske ändå en början. Och förresten, var finns de alkoholfria trappistölen och de andra svårartade belgarna? Går det ens?
Slapp-te
Är du te-sugen sent på eftermiddagen, men har redan hällt i dig fem koppar starkt svart te sen lunch? Är du tesugen i värmen men har ingen is? Orkar du inte koka vatten, eller har inga rena tekoppar? Lugn, Gödsvinets slapp-te är här för dig! Ta helt enkelt en kniptång av ditt favorit-te, sätt det i ett glas kallt vatten från kranen, och vänta tills du blir för törstig eller tills du kommer ihåg teet igen – den högst variabla och på inget sätt uppmätta bryggtiden är en del av charmen. Du blir läskad, du får i dig det ljuvaste tein, och det smakar milt och gott av, ja, vilken tesort du nu valt. Kanske inte om du valt lapsang. Vi valde vår gamla slitvarg, Ceylon Dimbula, och allt eftersom glaset fortgår blir det lite mörkare, lite beskare, och det är charmen, det trevliga, för man lämnar ju kvar te-tången i glaset. Annars är det inte slapp-te. Tar det slut? Fyll på mer vatten. Karaktären ändras långsamt, slurk för slurk. Det är den långsamma och lata världens variant på kinesisk te-ceremoni. Får man lust, kan man agitera teet en liten aning genom att röra med tången. Fast det är lika gott att bara låta naturen ha sin gång. Och det är enklare än att göra is-te över natten i kylen, eller genom att addera en ohemul mängd iskuber till en kopp te bryggd med en mindre mängd hett vatten än vanligt. Framförallt, dock, blir smaken helt annorlunda. Det lockas ut något annat ur teet. Tiden får utvisa vilka tesorter utöver svart Ceylon som lämpar sig för slapp-te.
Rullkorven
Det finns en korv bortom stödkorven, en desperatare och hungrigare korv, en enklare och grymmare, och det är rullkorven. De lever ett liv helt utan värdighet, roterande i sitt eget flott på valsar hos de allra mest rationaliserade av korvförsäljare, på mackar och franchise-kiosker i tunnelbanestationer. Blotta anblicken av deras perfekt cylindriska kroppar bannlyser varje tanke om en produkt med någon slags kontakt med sitt ursprung som handgjort livsmedel. Dess geometriska, symmetriska form leder tanken till vandringssägnens syntetiska organismer som växer för evigt i industriella tankar med näringslösning, så att perfekta segment kan avknoppas för konsumtion med jämna mellanrum. Korv är förvisso ett livsmedel vars ingredienser man sällan vill gå på djupet med i anslutning till någon form av måltid, men det känns som böjen och de små oregelbundenheterna i formen är den där sista gränsen, bortom vilket korven hamnar i någon slags matens uncanny valley, och inte längre ser ut som något menat för mänsklig konsumtion.
Kort sagt måste man vara ganska desperat för att ge sig i kast med en rullkorv. Kan man hitta en aldrig så enkel kiosk med ett grillbord eller ett varmt bad, där lite lätt sneda och vinga korvar kan få plats, är det alltid att föredra. Men ibland är tiden kortare än kort och magen tommare än tom, och då står man där med en vagt animalisk cylinder och prisar den själ som uppfann senapen, och tänker att det i varje fall är bättre än att vara hungrig. Sen äter man, och undrar om det verkligen var värt det. Oftast har man tillräckligt brått för att snart ha blivit distraherad, vilket väl får sägas vara silverkanten på molnet.
En karriär i teprövning
Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?
Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?
Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.
Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.
Jever Fun (II)
Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.
Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som “besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas “alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.
Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.