Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!
4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.
Det finns något buddistiskt över att hänge sig åt den världsliga förlustelsen i ett väldigt bra kaffe och att sedan fruktlöst jaga denna upplevelse igen genom åratal av dyrbar konsumtion. Rekommenderar meditation och uppvärmt Löfbergs lila.
Det är säkerligen mer buddhistiskt eller i varje fall lutheranskt att späka sig med rumpljummen Löfbergs, men jag föredrar nog det eviga sökandet i det läget. Framförallt är ju kaffet betydligt bättre i det senare alternativet, även om det platonska idealet lyser med sin frånvaro.