South Plains Noll

Noll från South Plains bryggeri är en öl med en överraskning. Först tänker man att det här var en trevlig, rivig, mörk och barsk öl, men sedan sitter man där med eftersmaken.. och ja, det finns bara ett sätt att beskriva den: julmust. Förvirrad tittar man på innehållsförteckningen, men nej, South Plains bryggare följer nogsamt sitt Reinheitsgebot: blott humle, malt, jäst och vatten ingår. Sedan finns det ju förstås humle och humle, all malt är inte likvärdig, och knappast heller jästen – man behöver bara smaka något spontanjäst för att förstå just jästens roll. Jag sitter där och undrar vad Noll påminner mig om, och jag inser efter ett tag att med en ordentlig dos alkohol, hade det nog varit en öl i lättare belgisk stil. Och det är ju faktiskt inte så tokigt, faktiskt har just en alkofri belgare varit något vi sökt ett tag. Så även om just Noll kanske tar steget för långt åt must-hållet är det en öl vi måste applådera, rentav rekommendera, för dess egenhet och karaktär.

Tre komma sjuttifem oväntade mustar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Pomologik Hantverkscider 2020 alkoholfri (1331)

Det är trevligt att göra något gediget, ordentligt, nogsamt och exakt, så som det ska göras, utan åthävor, på gammalt vis. Men visst är det ibland roligare att ta ut svängarna. I Italien drack en ölfanatiker stundom hantverksmässigt tillverkad öl som i princip var en väldigt trogen och gedigen replika av en väldigt rak och prestigelös lager, ja en stor stark, helt enkelt. Det var inte dåligt men kanske var det inte helt uppenbart för en utomstående riktigt varför man gav sig på detta. Visst har det sitt värde, det är inte dåligt, det gör det det ska, men man frågar sig om det är värt ansträngningen. Med Hantverkscider är det aningen åt samma håll det barkar, även om det förvisso är betydligt äppligare, kraftigare och ja, mustigare än din vanliga cider-på-petflaska från snabbköpet. Det är flera snäpp uppåt, men likväl är det kanske inte sådär vansinnigt spännande. Visst, jag tar den alla dagar i veckan istället för Kiviks Musteris ansträngningar i samma genre, men samtidigt sitter jag där och suktar efter den där dundertorra cidern, asturisk kanske, men framförallt torrare än Sahara. Kanske är det en konstig sak att sukta efter, i varje fall om man tittar på cider-storsäljarna med glatt färgade etiketter som skeppas ut i parti och minut från ert lokala systembolag – sött säljer, sött är populärt. Men vad hjälper det mig? Nej, ge mig något vansinnigt torrt, alla dagar i veckan!

Tre och en tredjedels sötsak av fem möjliga. Nr 1331 på bolaget, 89 kr för 75 cl. Säsongssortiment.

Big Drop Woodcutter Brown ale alkoholfri (19033)

Från engelska bryggarna Big Drop kommer denna brown ale, och det är trevligt att göra bekantskap med en som inte bara är marginellt roligare än din vanliga gamla lager, utan som faktiskt står stadigt på egna ben. Nej, yxmannens bruna öl är förvånansvärt trevlig, rejält humlig, men framförallt ruskans maltig, brända såväl som runda toner, vinös, ja man tänker nästan lite på barley wine. Det är en krutig och spruttig öl, och minner om gamla ölinpyrda pubar, bättre engelsk öl, och sena kvällars prat om inget särskilt, allt saker vi suktar efter att åter uppleva när denna pandemi slutat härja. Tills dess får vi korka upp framför webkameran och vinka till avlägsna vänner via internet.

Tre och trekvarts mustighet av fem möjliga. Nr , 19:90 kr på bolaget.

Omnipollo Ostkaka alkoholfri (19032)

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Tydligen är ju lingonsylt legio till ostkaka, även om jag förvisso aldrig ätit just dessa två i kombination. Men lingon är i varje fall huvudingrediensen i denna brygd från Omnipollo, om inte till procenten så i varje fall till smaken. Det ska ju vara en pale ale bryggd med lingon men utöver en något otydlig tendens till kolsyra märks det inte just så mycket av någon annan ingrediens än lingon. Eller tja, det är väl uppenbart på konsistensen att vatten också varit inblandat. Nej, jag hade nog kallat det här en suröl, rent smakmässigt om inte annat. Det är fullständigt osötat, och att dricka den är också en övning i diverse grimascher och rysningar. Men det är väl som vinterbad, det är bra att chocka organismen, på något sätt, och om inte annat så är man ju nöjd när det är över. Lycka  sägs ju vara avsaknaden av smärta.

En och en halv lycka av fem möjliga. Nr på systemet, 39:90 kr.

Sigtuna Non Alco Lager

Alkoholfri lager är kanske den svåraste typen av alkoholfri öl – om det ska vara en riktig lager får det liksom inte sväva ut i sötma eller rund humlighet, som ju annars kan användas för att jobba fram en smak och eftersmak där det inte finns någon alkohol att luta sig på. Det finns de som har lyckats bättre, och det finns de som har lyckats sämre – och de senare är utan tvivel fler. På rak arm kommer jag bara att tänka på norska alkoholfria ölen Freeze, som i totalt trots mot sin framtoning är en juste rak alkofri lager som passar perfekt till mat. Visst finns det massor av juste ljus alkoholfri öl, men helt ärligt är det oftare åt pale ale- eller IPA-hållet det drar, oavsett om de vill kalla sig lager. Och hur mycket jag än vill hylla Sigtunas NAPA, så är den hopplös till viss mat, säg t.ex. kinesiskt.

Så det var ju med viss spänning vi noterade att det dykt upp flaskor med alkoholfri lager från Sigtuna på den lokala butikshyllan. På gott och ont är det dock ingen rak lager, det är definitivt en tropisk humlighet här, söta frukter, ja nästan juice, och det är gott, det är schysst, jag köper det lätt igen, men jag vill kalla det pale ale eller lättviktig IPA snarare än lager. Den perfekta ölen till maten är det inte, och jag ser inte riktigt någon anledning att dricka den istället för en NAPA – förutom omväxling.

Tre och trekvarts inte-lager av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Grace Ginger Beer

Redan doften är misstänkt, det doftar kryddskåp och lösningsmedel lång väg. Smaken är först bättre, med en i och för sig rätt söt anfang, men sen kommer ingefära i långa banor, skarp och sträv, stickande, med ett rejält efterhugg som om man suttit och ätit kryddig mat. Det finns säkert en marknad för det här men jag ser det inte som riktigt vad jag eller mina sinusar behöver. Det kittlar i öronen och det drar i maggropen. Om det här är vad ”Jamaican style Ginger Beer” innebär så ska jag i framtiden hålla mig långt borta från det.

En vaskrensning av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

White Rock Cream soda

Jag insåg något när jag hällde upp ett glas White Rock Cream soda: jag har bara druckit cream soda på burk. På något sätt har min hjärna kört en omgång connect the dots och bara utgått från att cream soda inte bara smakar fejkgrädde utan ser ut som det också – som en mjölkdrink på burk, fast läsk istället för sprit, ren ondska, typ. Givetvis kan man inte låta något sådant bara passera när man ser det på butikshyllan, men jag är gruvligen besviken över att inte ha något gräddigt och vitt, bubblande och pysande läskigt i glaset. Smaken ska ju vara inspirerad av sk ice cream floats, dvs läsk med en skopa glass i, men på något stadium har man alltså gjort den inte helt ologiska slutsatsen att en mjölkig läsk inte låter helt aptitretande. Jag kan inte annat än instämma, samtidigt som jag känner att min värld har blivit lite fattigare, en galenskap mindre, lite mer rationell i det lilla. Jag får trösta mig med att jag dricker en läsk som smakar i princip som en flytande Werthers original, rakt av smörkola med tonvikt på vanilj, och det är väl ganska knasigt i sig självt. Men det hade varit strået vassare som ersatz-grädd-läsk. Jag bara säger det.

Två knas av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln för typ 15 spänn eller så.

Boylan Ginger Ale

Denna ginger ale doftar äpple och pepparkaka, det senare kanske inte helt orimligt. Däremot smakar den i anfangen fruktsoda men med en lite längre eftersmak av päron och ingefära, och någon slags kemisk oroande nyans. Men det är en nyans i en helhet som annars mest är mild, söt och okomplicerad. Nej, på det hela taget är det här mycket mer Apotekarnes än jag hade anat, och hade det inte varit för den långa kryddiga eftersmaken hade jag inte hajat till så som jag förväntar mig när jag dricker en Boylans. Efter deras smakmässigt ganska rättframma, för att inte säga renodlade, birch beer och root beer är dock detta lite överraskande, här har vi något lite mer återhållet och komplext. Om det nödvändigtvis är bättre vet jag inte, men jag kommer nog också ha svårt att inte leta upp fler sorters Boylan. Och det säger ju en del. Sen verkar det ju dessvärre verkar svårt att skaka fram en del av deras lite mer spännande sorter, som deras Creamy Red Birch Beer. Cream soda är ju lite ett kapitel för sig. Vi hoppas att en liten trevare per mail till City Gross kan lyfta fram lite av dessa rara drycker till en bredare kundkrets.

Tre komma tjugofem apotekare av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Boylan Root Beer

Boylans root beer sprider en arom av .. ja, vad är det, ingefära och tuggummi? och smaken följer precis därefter. Jag är så välbekant med doften och kliar mig i huvudet tills jag ger upp och letar upp ingredienserna på Boylans hemsida, och då slår det mig – oil of wintergreen, eller metylsalicylat, har jag ju arbetat med i olika sorters insektsforskning i ett antal år. Många insekter tycker tydligen det luktar mumma, och om nu Boylan menar att det är kanel, sassafrass, vanilj och körsbärsbjörk i den här drycken så är det säkert det, men det jag märker av är metylsalicylat eller vintergrönolja som det tydligen också kallas. Användningsområden som liniment och behandling av vävnader för formaldehydkonservering är ju inte så aptitretande, men trots allt detta är ju denna root beer från Boylan om inte lysande bra så i varje fall intressant för en som länge arbetat med metylsalicylat och aldrig fått för sig att smaka på det. För andra kan det möjligen vara aningen å den ensidigt udda sidan av smakspektrat. Å andra sidan är det såhär jag minns root beer, inte för att jag är någon expert på ämnet. Har man som jag en svaghet för läsk som smakar sådär överdrivet syntetiskt kan det däremot vara precis rätt. Eller i varje fall ganska.

Tre och en halv kemisk förening av fem möjliga. Typ en tjuga för en flaska på City Gross Bromma.

Weihenstephaner Hefe Alkoholfrei

Om man är en vända på gamla stan i ett eller annat ärende är det lätt att trilla in på Zumen, som har blivit lite av en kvarterskrog för avd Bromma, och sämre kan man ju ha det. De dagar det inte blir en rököl så ligger det ju nära till hands med en veteöl, och där erbjuds ju ett alkoholfritt alternativ från Bayerische Staatsbrauerei Weihenstephan. Ingen ska säga att jag är någon veteöls-fanatisker, eller någon tillskyndare av tysk öl, men efter en del helt klart njutbara upplevelser så är jag likväl öppen för att pröva på. Veteöl kan säkert vara på många sätt, men jag associerar den otvetydigt med något lite krämigare, ibland banan-anstruket, kanske lite citrus nånstans, ja en lite knepig men intressant öl helt enkelt. Våra bayerska vänner levererar dock något som bara kan beskrivas som en fyrkantig tysk öl med en kvadratisk maltighet, d:o beska, och någon hint av något jästigt någonstans i bakgrunden. Jag ska inte sitta här och säga att det är dåligt, det fungerar bra till mat eller samkväm, men det är inte så överdrivet spännande. Kanske vilseleder mina minnen och Maisels mig, men jag trodde nog jag skulle bli lite mer fascinerad, om än inte komma hela vägen till banana-weisse-land.

Tre geometriska ting av fem möjliga. Finns t.ex. på Zumen, för typ 50-75 kr eller så, det finns inte på menyn, och minnet sviker mig.