PG Tips

Det är svårt att säga mycket om hur PG Tips smakar, men därmed inte sagt att det är ett dåligt te. Det är ett extremt typiskt svart te, och smakar som svart te ska smaka. Möjligen blir det fortare bittert än annat påste – ja, jag skulle vilja säga att det har en beska och en fyllighet som man sällan finner i enklare påste – men annars är det väldigt vanligt och väldigt svart te. Det är enkelt, även om man inte får nåt snöre på påsen och måste fiska upp den med sked eller i nödfall gaffel, det är schysst, det blir lätt ett standard-te, något att snabbt slänga ihop medans mötet fortgår online, medans man knapprar in mer på sin rapport, medans man kikar på hur nån på youtube pysslar med att reparera en bil, en cykel, eller något annat som händer därute, bortom datorer och nätverk och ens omedelbara närhet. PG Tips är ett bra te, och det tar dig igenom det där, snabbt på morgonen, enkelt på eftermiddagen, det ersätter inte bättre te på lösvikt, men det finns heller ingen anledning att köpa mycket annat enklare påste. Det är generiskt på ett bra sätt, det passar alltid.

Tre och trekvarts generika av fem möjliga. Finns lite varstans, till exempel på Tehuset Java.

Big Drop Woodcutter Brown ale alkoholfri (19033)

Från engelska bryggarna Big Drop kommer denna brown ale, och det är trevligt att göra bekantskap med en som inte bara är marginellt roligare än din vanliga gamla lager, utan som faktiskt står stadigt på egna ben. Nej, yxmannens bruna öl är förvånansvärt trevlig, rejält humlig, men framförallt ruskans maltig, brända såväl som runda toner, vinös, ja man tänker nästan lite på barley wine. Det är en krutig och spruttig öl, och minner om gamla ölinpyrda pubar, bättre engelsk öl, och sena kvällars prat om inget särskilt, allt saker vi suktar efter att åter uppleva när denna pandemi slutat härja. Tills dess får vi korka upp framför webkameran och vinka till avlägsna vänner via internet.

Tre och trekvarts mustighet av fem möjliga. Nr , 19:90 kr på bolaget.

Big Drop Pale Ale (1951)

Vi har ju redan ett gott öga till brittiska bryggarna Big Drop, då de gjort oss den stora välgärningen att ge oss en av de få alkoholfria stouts som finns att få tag på. Möjligen har några litauer slagit dem på fingrarna, men det är ändå ett ädelt värv. Alkofri pale ale är ju betydligt enklare att hitta, det är inget man söker med ljus och lykta, men likväl finns det helt klart plats för en till. Big Drops alkofria variant är här väldigt, för att inte säga extremt, typisk: kraftigt humlig, lite tropiska hintar, plåtig fin efterbeska, och ja numera väntar man ju sig det – den innehåller såklart laktos. Allt i allo är det en högst habil om än kanske inte direkt övermåttan minnesvärd pale ale. Må vara att jag suktar mer efter en fin alkofri geuze, eller belgisk ale, eller riktigt stram cider – jag kommer köpa fler Big Drop pale ale. De behövs!

Fyra fina ting av fem möjliga. Nr 1951 på bolaget, 13:90 kr.

Fever-Tree Premium Indian Tonic Water

Det var ett infall, sådär när flaskan stod och såg snygg ut där i hyllan. Alkoholfri öl är inte fel, men till sommarn kanske man vill ha något lite mer.. drink-aktigt? Kan tonic water funka? Svaret på det är väl ett rungande mja. Vid något tidigare tillfälle har avd Bromma stått med en tonic water i näven på konsert, pga brist på alkoholfria alternativ, och att inte dricka något när man lyssnar på såndär amerikansk musik med rötterna i bygder där det är ett nobelt öde att supa ihjäl sig känns bara inte rätt. Då kan någon slags fantom-smärte-dryck som tonic water utan gin till och med kännas vettigt. Från då till nu, så har ju en del alkoholfri öl flutit under broarna, och som jag är helt obesvärad att dricka något gravt humlat och mörkt i brännande solsken, känns tyvärr Fever Tree Tonic water inte riktigt som ett alternativ. Nog är den bitter, nog bubblar det bra, men det är helt enkelt för sött. Kanske kan det bli bättre med en skiva citron i, jag utesluter det inte, men med mitt sinne för planering kan man helt enkelt inte lita på sådana tillsatser. Det är för osäkert.

Sökandet efter en riktigt torr tonic water går således vidare. Vi noterar i förbifarten att Feberträdets vatten innehåller 7.1 gram socker per 100 ml, för framtida referens.

Tre trötta träd av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Innis & None (1997)

Missförstå mig inte. Innis & None, liksom sin anfader Innis & Gunn, är ingen lysande öl, nej, inte ens en speciellt bra öl. None är i varje fall konsekvent i det att den, liksom Gunn, är ett väldigt löst sammanhållet sammelsurium av smaker som påminner om, men inte riktigt blir, en öl. Likväl, likväl. Den är åtminstone egen, och den är absolut drickbar. Med ett relativt begränsat sortiment alkoholfria öl (City Gross Bromma har slutat sälja Sigtuna NAPA, de drumlarna) kan den alltså lite vagt betraktas som drickbar och som variation. Detta är att sträcka begreppen något men det är icke desto mindre sant. Det är inget storverk men det är betydligt bättre än blott alltför många alkoholfria öl, även om det är en bra bit kvar till högstanivån (nu tar ni och tänker om och tar in NAPA i sortimentet igen!)

Allt sammantaget alltså inte alls så tokigt, i varje fall med väldigt lågt ställda förväntningar.

Tre axelryckningar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, annars nr 1997 på bolaget, 14:90 kr.

Joe’s Tea Co Ever-So-English Breakfast

Man kan ju tycka att English Breakfast Tea är en ganska standardiserad tetyp, men likväl blir man ju allt som oftast överraskad. Joe’s variant är lite annorlunda här i att det är en mestadels trevlig överraskning: jag hade inte på något sätt förväntat mig en fyllig smak av vinbär, men det är faktiskt inte alls tokigt. Till skillnad från en del annat smaksatt te är det vare sig övermåttan sött eller blommigt. Tvärtom är det balanserat precis på gränsen till syrligt, och passar utmärkt till småkakor. Ingen ska säga att det är ett storslaget eller komplicerat te, men det är väl sammansatt och gör sin grej bra. Och det är inte så tokigt!

Tre och en halv kringla av fem möjliga.

Big Drop Stout (11966)

Jakten på en schysst alkoholfri stout har börjat, och först ut är Big Drop Stout, från engelska bryggarna Big Drop Brewery. Big Drops syfte, enligt dem själva, är att skapa ett sortiment schyssta alkofria mikrobrygg-öl. På systembolaget finns hittills bara deras stout och deras pale ale, men de gör även en sour, en citra IPA, m.fl. På avd Bromma när vi en from förhoppning om att bolaget snart tar in fler av deras öl, kanske speciellt deras sour – vi har fortfarande inte gett upp hoppet om en trevlig alkofri sådan. Vem vet, det kanske kan finnas något som nästan kan fungera som substitut för en Oud Beersels Oude Geuze Vielle. Man kan hoppas. Kanske får man börja leta i det alkoholfria cider-sortimentet, efter något nästan outhärdligt torrt, rentav asturiskt? Ja, man kan ju hoppas på något annat än den typiskt sliskiga svenska låtsas-cidern, i varje fall.

Nåväl. Åter till vår stout. Big Drop levererar en habil stout, rik och fyllig, och man får en riklig munfull av knäckiga, knapriga toner, av mörkt bröd, kaffe och malt. Det är möjligen aningen sötare än man hade velat, även om beskan är trevlig och distinkt. Det drar lite åt Carnegie, utan att ta steget helt och fullt till att smaka porter. Själv har jag ju länge varit ett stort fan av Guinness, som ju är en något torrare och stramare stout, och framförallt annorlunda kolsyrad, med sitt läckra skum, och någon ersättare till denna kan man inte säga att Big Drop har skapat. Det är såklart en helt annan sak att laborera fram en alkoholfri variant av en öl – det behövs andra sätt att leverera en eftersmak, och det är på inget sätt säkert att en Guinness minus alkoholen skulle vara särskilt smaklig. Likväl hoppas jag att någon försöker, och än hellre lyckas. Tills dess är Big Drop Stout en ypperligt trevlig släkting, och det är ett stort nöje att åter få läppja ett glas nattsvart, besk och underbar stout.

Tre komma nittionio svärtor av fem möjliga. 19:90 kr på systembolaget, nr 11966.

En ostfrossares bekännelser

Sedan Gödsvinet Bromma fick möjlighet att, via snillrika metoder, utvidga sin diet, har vissa ting fått en tonvikt och en tyngd som de kanske inte tidigare haft. Ett av dessa är ost. Det är numera hart när omöjligt att passera en ostdisk utan att åtminstone fönstershoppa, och snabbt har brie, camembert, gorgonzola, och roquefort passerat revy. Just idag såg jag en stilton i ostdisken och kunde inte låta bli. Den luktar sådär lite strumpigt, vagt fisigt, inte alls så skarpt som den roquefort den påminner om. Smaken är delikat, rundare än vår vän roquefort, lite mildare än gorgonzola, men väldigt rik och fin, med en behaglig sälta. Det är omöjligt att inte omedelbart ta sig ett kex till. Den smular förskräckligt och är fullständigt hopplös att skära prydligt, än mindre bre, men man förlåter den omgående. Bara ett kex till!

Stilton, Heart of England, anträffad på City Gross Bromma, 239 kr/kg.

Fem kex till av fem möjliga.

Brewdog bar, Hong Kong

brewdog-hong-kong

Jag var egentligen på jakt efter något annat, som man ofta är på Hollywood road i Hong Kong. Mina prioriteringar fick en ny prioritering när jag såg en skylt med ett budskap från hembygden. Brewdog har kommit till Hong Kong och det har Gödsvinet också. 

Baren på Sankt Eriksgatan är lika bekant som Brewdogs samlade sortiment är för oss, även om vi bara skrivit om baren i Edinburgh. Vi har till och med recenserat deras Tactical Nuclear Penguin, efter ett generöst bidrag från en läsare. 

Det var därför med stor tillförsikt som jag klev in från den ångande gatan, fylld av holländskt mod, redo för skotska hjältedåd.

Personalen var lika patologiskt trevlig som i alla andra Brewdog barer i världen och det berodde bara delvis på att det inte fanns så många andra gäster att konkurrera om uppmärksamheten med.

Baren öppnade för sju månader sedan och de anställda har drillats skoningslöst i ölkunskap och brittisk pubmentalitet sedan dess. En tunn, lång yngling i spretigt hakskägg rekommenderade mig en ale och jag var inte i en position att säga emot.

Det var en Dead Pony Club, kanske den bästa folkölen i världen. Inget dåligt val med 32 grader i luften och 45 grader i slagsida. Likväl förtjänar en nybörjare en andra chans att göra något riktigt bra. Han föreslog en uppföljning med en Ace of Hops Citra och det var bra. Riktigt bra.  

Personalens fortbildning fortgick framför mina ögon. Medan jag satt vid baren öppnade någon en medhavd Mikkeller Nelson Sauvin för förkovran och kompetensutveckling. Jag bjöds med i studiecirkeln och jag tror att vi alla lärde oss mycket av det.  

Brewdog bar i Hong Kong är ett lysande alternativ om man någonsin behöver en sval plats att lyssna på britpop på och det vill jag tro att vi alla behöver ibland. För min egen del var jag entydigt positiv då jag fortsatte på min väg in i SoHo, entusiastiskt nynnande på “The Drugs Don’t Work”. 

Brewdog dog har kommit till Hong Kong och Gödsvinet kommer tillbaka. 

brewdog-hong-kong-2

Pimm’s lemon

Pimm's lemonI förra veckan kunde jag meddela att sommarens drink är Anita Bryant. Så förhåller det sig förstås fortfarande. Som drink sett har dock Anita Bryant ett stort problem: Den är rätt obehaglig att dricka. Den är förstås inte fullt lika obehaglig som personen Anita Bryant men ändå tillräckligt obehaglig för att man inte ska orka sommaren ut med den. 

Därför har kommer denna sommaren att även få en inofficiell drink. Sommarens inofficiella drink är Pimm’s lemon.

Jag vet vad du tänker: “Är inte det snarare 1927 års drink”? Du har fortfarande inte fel men jag väljer att ignorera det.

Pimm’s är mer engelskt än Wimbledon, heltäckningsmattor och rakit, det är i princip flytande Jeremy Irons.

Pimm’s lemon är helt enkelt en del Pimm’s no 1 och två delar Schweppes lemon. Ingenting är svårt med Pimm’s lemon, allra minst receptet.

Det är en fantastiskt läskande dryck och eftersom Pimm’s bara håller 25 volymprocent alkohol så kan man dricka precis hur många som helst, något som jag avser att bevisa inom kort.