Författare: Jonas

Edward Blom riesling trocken, igen

av Jonas

2014-09-20 16.26.39

Gödsvinets kunniga men aningen rabiata Vällingbyavdelning provade nyligen vinet Edward Blom riesling trocken. I ett i övrigt ömsint blogginlägg sågade han vinet vid fotknölarna varpå en diskussion uppstod i kommentarsfältet. Även Gödsvinets strategiske partner Edward Blom talade ut. Vissa ogillade vinet, vissa tyckte att det var utmärkt.

Vad som förenar vinets försvarare var att de alla är avlönade av vinets producent. Vad som förenar vinets belackare är att de alla har en koppling till den bittre recensenten på Gödsvinet. Vissa kallar det wine-gate. Av dessa skäl blev det snabbt tydligt att det krävdes en parallellprovning, en oberoende blick på det kändisvin som skulle kunna bryta trenden med risiga restlager tappade på flaskor med någon B-kändis tryne på. Detta är ju Edward Blom!

Oberoende och oberoende. Nåja. Jag är i allmänhet svag för rieslingviner, och i synnerhet de torra och syrliga, detta skulle alltså kunna passa mig utmärkt. Och inget skulle göra mig lyckligare än att få skriva Gödsvinets Vällingbyhögkvarter på näsan med en förnumstig uppläxning i komplexa smaker, doft och annat som han inte begriper sig på.

Således beställde jag ett par flaskor, en halvmeter paté, en platta kallskuret, en massa smågurkor samt en skara goda vänner för att en gång för alla avgöra vem som vet bäst: Gödsvinet Vällingby eller Gödsvinets strategiske partner Edward Blom. Gudarna ska veta att jag litar mer på den senare.

Jag avslöjar betyget redan nu. Två rätt sura citroner av fem möjliga. Vällingby hade rätt. Det är ett ganska anonymt vin, men med en högst oangenäm syrlighet. Den har inget av den elegans som man hittar i bra rieslingviner i samma prisklass, snarare smakar det som något jag förväntar mig att hitta på hyllan där Castillo de Gredos kartonger står. Det smakar helt enkelt som ett billigt surt vin. Jag sträcker mig dock till en tvåa, då jag ändå valde att dricka upp.

Detta känns tråkigt. Mycket tråkigt. Dels för att jag inte fick chansen att mästra Vällingbykontorets smaklökar, men mest för den spricka som uppstått mellan Edward och Gödsvinet. Vi behöver hitta tillbaka till varandra Edward, låt inte denna fadäs stå emellan oss! Sätt ditt namn på ett nytt vin, så är allt bortglömt.

En enda risig riesling kan inte påverka min uppfattning om dig som Gödsvinets gastronomiske förebild, så vi fortsatte sedan kvällen med att laga en schweinshaxe enligt ditt recept och sköljde ner den och dess knödlar med orkistliga mängder oktoberfestöl. Allt gott.

Gnocchi, salsiccia och rödtjut

av Jonas

IMG_0086Nu i juletider lagar många gärna italiensk mat. Eller ja… det kanske de inte gör. Men jag gjorde i alla fall det idag och jag tänkte dela med mig av resultatet. En man, vi kan kalla honom Marcuz, lärde mig det här receptet på en bergssluttning i norra Italien tidigare i höstas. Det är enkelt, rustikt, stabbigt och väldigt väldigt gott.

Du behöver

  • 3 st färska italienska korvar
  • En halv gul lök
  • En klyfta vitlök
  • En näve körsbärstomater
  • En näve örter som tål kokning, tex rosmarin, salvia eller timjan.
  • 2 portioner gnocchi
  • Rödvin
  • Parmesan

Så här gör du

1. Skala korvarna och smula sönder den goda färsen. Stek i olja.

2. Finhacka löken och lägg i när färsen börjat få färg. Efter ett litet tag, i med den finhackade vitlöken också. Låt den steka med någon minut, men låt den inte bränna.

3. Halvera tomaterna och lägg i dem med resten i stekpannan och slå över rödvin tills det känns bra. Örterna kan du också lägga i nu. Låt koka tills det smakar gött, sådär fem-tio minuter räcker. Smaka av med salt och peppar men var försiktig med saltet, det blir ganska salt som det är.

4. Koka gnocchin, men inte för länge. Koka tills de flyter upp till ytan eller så länge som det står på förpackningen (det av dem som kommer först). Häll av vattnet och ös ner gnocchi-bollarna i pannan med det andra goda. Blanda med rustik träslev.

5. Lägg upp på tallrikar och riv över parmesan tills rätten bara vagt kan skönjas. Avnjut med vinet som inte gick åt.

 

Château Coucheroy

av Jonas

IMG_9724

Har du druckit mer öl än andra festliga drycker på sistone? Jag klandrar dig inte. Sveriges ledande dryckesrådgivare, Gödsvinet alltså, har fullkomligt vältrat sig i utmärkt sydtysk öl på sistone.

Om du mot förmodan skulle vilja dricka något annat en stund så tycker jag att du kan köpa en flaska Château Coucheroy på systembolaget. Friskt och syrligt, men fatlagrad nog för att få lite oktanhalt i sig. Aningen stabbigare än de porlande rieslingvinerna som jag brukar tipsa om alltså, men fortfarande en uppfriskande sommardryck till räkorna, korianderosande tillställningar eller i ett glas utan tillbehör. Ett bra “snackevin” som vi säger här på sydliga breddgrader.

119 kronor, fyra riktigt starka statliga monopol av fem möjliga.

Gödsvinet syd på expedition

av Jonas

Gödsvinet har alltid stoltserat med sin stora bredd. Vi har haft våra skribenter spridda över Sverige och världen och knappt hunnit träffas själva i vår strävan att ge er läsare bästa möjliga täckning. Vi är inte bonniers, vi värnar om bredden.

Med detta i åtanke är det aningen tragikomiskt att fyra av fem skribenter nu är baserade i Stockholm. Gödsvinet Malmö har återtagit fanan som Gödsvinet Syd, något av en utrikeskorre i förhållande till redaktionen i huvudstaden. Gott så.

Något som har blivit en mindre tradition här i syd är att jag varje sommar beger mig till en god vän, vi kan kalla honom Gustav, och lagar mer eller mindre hipstriga rätter som tar en hel dag i anspråk. Till traditionen hör att även laga pretentiös lunch och dricka ymniga mängder jästa och destillerade drycker och röka cigarr hela dagen. Första året lagade vi en chili som kunde döda. Nu har alla lagat chili. Andra året gjorde vi pulled pork, med en rejäl portion lever till lunch. Nu serverar till och med pölsemannen pulled pork. Tredje året bestämde vi oss för att hipstra till det rejält med en middag på ox- och griskind.

Vi började vid lunchdags med en stärkande kopp kaffe, och lät de välmarinerade oxkinderna koka i vinet de badat i de senaste dygnen. Oxkind i grundutförande är ungefär lika mört som sadelläder, så viss förbehandling krävs. Ytan på kinderna var som ytan på en tall. Att putsa dem var som att barka av.

Griskinderna putsades desto enklare, rimmades lätt och sedan fick de vältra sig i bubblande rapsolja i några timmar, tillsammans med vännerna från grönsakslandet. Receptet föreskrev ankfett, men denna råvara från himmeln hade jag glömt hemma.

IMG_00000331

Då matlagningen äntligen var igång kunde vi sätta på lunchen. Dagens lunchplan var eggs benedict. I brist på english muffin-råvaror gjorde vi flottiga scones, och det funkade bra. Särskilt efter att vi stekte dem. Resten av benedictarna är som bekant gris, pocherade ägg och hollandaisesås. En blodpropp på bröd. Gräslöken på toppen gör sig bra på bild.

IMG_00000329

Äggpochering görs bäst på färska ägg, i snurrande vatten med lite ättika i. Hollandaisesås görs bäst med en handvisp och någon som känner sig manad att straffsköta denna.

Med lunchen i tryggt förvar i magen lutade vi oss tillbaka, njöt av de drycker gud givit oss och bolmade cigarrer. Som en aptitretare inför kvällen tillredde jag några gamla bläckfiskarmar som jag sparat och serverade som plockemat. De gick åt i ett rasande tempo.

IMG_00000334

Därefter skulle vi på vingliga ben ordna servering av kinderna. En rödvinssås vispades ihop av armageddonkoket, ett tryffelmos mosades, kål syrades, en gremolata gremolerades.

IMG_00000338Kinderna var löjligt möra, och de hade krympt till halva sin storlek. På det hela taget en närande måltid och en närande heldag, som krävde något dygns återhämtning.

 

Bläckfiskmiddag

av Jonas

IMG_9236

Ända sedan jag åt den här bläckfisken i Barcelona har jag längtat efter att prova igen. Den var helt enkelt fantastisk. Dock är en stor åttaarmad bläckfisk inte standard i fiskdiskarna i det här landet, och inte heller på restaurangerna. Nyöppnade Myteri i Malmö har en liten bläckfiskrätt, men den kommer tyvärr inte i närheten.

Men så råkade jag en dag befinna mig på Emporia i södra Malmö. Fiskdisken i deras mataffär är beryktad, så jag gick dit och tog en flukt. Och tror ni inte att jag hittade en stor slemmig grå molusk som låg och vältrade sig bland havets övriga frukter?

Svaret är så klart: Jo, det gjorde jag. Och detta förpliktigar. Sagt och gjort, tvåhundra kronor senare kom jag hem med ett illaluktande paket som skulle gjort tant Effie avundsjuk. Nu ska jag berätta hur jag gjorde.

Först skar jag av armarna, sedan huvudet. Det som var där emellan, ögon och näbb och dylikt, slängde jag. Det verkade som att någon redan rensat ut inälvorna och bläckpåsen, något som var oväntat men välkommet.

IMG_9239

Alltihop åkte ner i ett bubblande bad med de grönsaker som fanns till hands. I mitt fall morötter, lök, hela pepparkorn, salt, lagerblad och persiljestjälkar. Sedan kände jag efterhand hur mört det blev, trygg i vetskapen om att det nog skulle ta uppåt en timme eller så. Det gjorde det också. Sedan var bitarna röda och vackra. De släppte mycket vätska och var rätt små när de kom ut ur badet.

IMG_9280

Efter det lät jag moluskdelarna kallna och gå skilda vägar. Hälften blev en bläckfisksallad som jag gjorde genom att skära upp bläckfisken och blanda med citronsaft, olivolja, mängder med persilja, salt och peppar.

IMG_9301

Den andra halvan träddes upp på spett avsedda för grillning tillsammans med delar av en grön paprika. Allt för att efterlikna min förra bläckfiskerfarenhet. Sedan körde jag den på full grillvärme i ugnen, efter att ha penslat med olivolja och salt.

IMG_9299Summa summarum: Bläckfisken blev mör och trevlig. Återigen, glöm vad ni ätit för sega skosulor innan, detta är mört, fast och porslinsvitt fiskkött. Salladen däremot var aningen för bläckfiskig. Den gjorde sig helt enkelt inte speciellt bra kall.

Grillspetten var delikata. Kanske passar de allra bäst som förrätt, man når snabbt ett bläckfiskmaximum när man äter en hel bläckfiskmiddag. Men det blev fantastiskt gott! Nästa gång ska jag försöka på en riktig grill, det verkade som att min ugn inte förmådde uppnå optimal temperatur. Man vill gärna ha bitarna varma och goa inuti, och lite lätt krispiga på utsidan.

Slutligen, om någon undrade så har jag inte improviserat fram detta utan lärt mig av den här utmärkta bloggposten.

Dagsläget i politiken

av Jonas

Riksdagen_best-mmer_spelreglerna

Det blir inte många pretentiösa restaurangbesök när man är hemma och pappaledig. Inte heller blir det så mycket nördig matlagning som man kanske skulle vilja. Lejonparten av min matlagning nuförtiden är att tillreda olika puréer, vilket visserligen har varit lärorikt, men kanske inte så intressant för Gödsvinets läsare. En lärdom jag dragit är att man kan puréa ihop nästan vad som helst, det smakar faktiskt ganska bra.

En annan lärdom är en nyvunnen förståelse för varför det används så mycket färgämnen i halv- och helfabrikat. Allt blir ju brunt.

Men där det tidigare fanns matlagning finns numera P1, samt i viss utsträckning dagtids-tv. Om man som jag är bångstyrig reklamhatare betyder det att titta på riksdagsdebatter. Det gläder mig oerhört att jag nu kan upplysa er kära läsare, som kanske inte har tid att hänga med i de snåriga politiska debatterna hela dagarna, om det exakta dagsläget i svensk riksdagspolitik. Så här ligger det till just nu:

Socialdemokraterna säger:

Arbetslösheten har ökat sedan moderaterna tog över, och de har inte planer på att åtgärda detta utan tänker köra på likadant som de gjort hittills så att arbetslösheten ökar ytterligare.

Moderaterna säger:

Arbetslösheten har minskat sedan vi tog över. Socialdemokraterna tänker, om de får makten, göra likadant som de gjort fram tills de förlorade makten, så att arbetslösheten ökar igen.

Sverigedemokraterna säger:

Det är invandrarnas fel.

Något annat debatteras överhuvudtaget inte. Det handlar inte om att hålla med om en ideologi, utan att välja om man tror att arbetslösheten ökat eller minskat. Om man inte tycker att allt är invandrarnas fel förstås, då är det ganska enkelt.

Så nu fick ni alltså, utan att ha bett om det, en guide om vilken sida ni ska välja i politiken. Varsågoda.

Brekeriet Cassis

av Jonas

IMG_7495

Brekeriet igen alltså. Cassis dök upp på systembolaget i fredags, och idag är det slut överallt (nåja, 15 kvar på hansa i Malmö i skrivande stund). Cassis är ölet som de blev kända för, och nu hamnade den alltså i min korg. Som namnet antyder är den bryggd med svarta vinbär.

Om det rådde någon tvekan så är det glaset till höger i bild som gäller. Jag slängde in en referensöl bredvid.

Jag går direkt på smaken. Det smakar svarta vinbär. Nästan som att dricka kolsyrat rödvin, fast med en alkoholhalt neråt 5%. Det är en riktigt sur öl, som en kriek (spontanjäst körsbärsöl) ungefär, men utan att nå upp i de extremare nivåerna. En torr avslutning med toner av marknära växtlighet skvallrar om att detta är en öl och inte saft. Munkänslan är stor, och de söt-sura smakerna av svarta vinbär vältrar sig runt i munnen.

Högst drickbart, och jag skulle säga att det är väldigt gott. För att vara en lambic-liknande öl har den en skyhög hinkabilitet.  Men det är svårt att se hur man plockar fram denna när man är sugen på en öl.

Tre och en halv buske av fem möjliga. Kanske lie för dyr för sitt eget bästa, men klart rolig att prova. Jag har fått hem en flaska av deras Brillant också, så vi får se om det kommer ytterligare en recension snart.

Inniskillin Riesling

av Jonas


IMG_7411

Med arbetsgivarens moderskepp tryggt landat i södra Kanada, och med ett antal resor dit, var det bara en tidsfråga innan jag skulle komma över ett vin därifrån. Kanada är, utan att överdriva, inte ett av de största vinländerna. De är dock kända för sitt isvin, något som jag inte vågat prova än. Det sägs vara väldigt sött.

Men i området runt Niagara finns det tydligen vinodlingar, och där ligger Inniskillin. Jag hade gärna dragit en anekdot om den genuina vingården som jag besökte på ett genuint sätt, men istället tvingas jag medge att det var det enda Kanadensiska vinet av intresse på Torontos flygplats.

Nåja, hur smakar det då? Jo, en svag doft av… ja av vad? Den är mest svag. Lite citron och lite fossila bränslen. Men mest svag. Smaken är tillbakadragen, aningen syrlig och ganska torr. Inget krispigt och inget som känns nästan som kolsyra som det kan göra ibland med riktigt friska viner. Den smakar lite citron, både surt och strävt. Vinet är gott men aningen karakärslöst. Smakar lite lemonad. Det är väldigt syrligt, men inte på samma nivå som Kung Fu Girl som jag är väldigt förtjust i.

Nja, två och en halv gula citroner av fem möjliga. Inget att springa benen av sig för, men inget att sky heller. Finns inte på systemet, men på Toronto Pearson terminal 3.

Den trötta salladen på bilden har inget med vinet att göra.

Brekeriet Roken

av Jonas

IMG_6904Brekeriet har tagit ett bejublat kliv in på systembolaget. Även jag har ivrigt hejat på. Inte konstigt då att jag investerade i en dyr men vacker flaska Roken. Rököl är ju normalt inget för mig, men kommer en från Brekeriet så får jag ju prova.

Brekeriets superkraft är att de använder en speciell jästkultur med ett märkligt namn som jag inte minns. Detta i kombination med andra ölstilar kan ge spännande resultat.

Roken luktar brinnande färsk ved. Smaken är densamma, men uppblandad med den syrliga jästkulturen. Sur brinnande ved är ju normalt inget positivt, och den här drycken är inget undantag. Jag kväser min första instinkt att hälla ut drycken i vasken, och tänker att den kanske bättrar sig.

Det gör den tyvärr inte. Den mildrar sig aningen efter några klunkar, men inte mycket. Röksmaken är å andra sidan ren och fin, så om man gillar rököl så gillar man kanske denna. Det gör tyvärr inte jag.

Eins Zwei Dry

av Jonas

IMG_6779

 

Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.

Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.

Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.

Fyra göteborgare av fem möjliga. 99 kronor i vinbutiken.