Burgenfels non alcoholic beer

Det har sina sidor att recensera all alkoholfri öl som kommer i ens väg. En av sidorna är Burgenfels alkoholfri öl. Egentligen borde man ju inte döma ölen efter burken, men jag är inte optimistisk när jag öppnar denna lågbudget-teutoniska aluminiumbehållare från danska Harboe, nej, det ser ut som något som hellre borde ha stannat på hyllan. Men skam den som ger sig, friskt vågat hälften drucket, osv, och så sitter jag där med en kvalmigt söt och meningslös öl. Min bisittare tar en munfull och gör en grimasch, och menar att såhär smakade alkoholfri öl för tjugo år sen. En koll på ingredienslistan ger vad som kanske är en ledtråd: ingredienserna följer den äldsta tyska reinheitsgebot, dvs inkluderar inte jäst. Har det här aldrig fått jäsa? Ja det hade ju kunnat förklara varför det smakar mer som en alkoholfri maltdryck än som öl. Jag tar en till klunk och ryser. Kanske kan det bli bättre till maten? Ett par tuggor mat senare inser jag att så inte är fallet, och det får bli en återgång till kretsloppet i rakaste led för Burgenfels.

En och en tiondels vask av fem möjliga. Finns hos mindre nogräknade livsmedelshandlare.

Att leva med Danbo svart

Danbo svart är en ost med en stor personlighet, ja, faktum är att man märker av den redan i trapphuset. Det finns de som har liknat dess arom vid gamla strumpor men om ens apostlahästar luktar åt det hållet bör man nog söka hjälp. När jag kom hem utan någon tanke på att jag tidigare öppnat en Danbo, undrade jag snarare varför det luktade som jag spillt ut naturell yoghurt för någon vecka sedan. Nu sägs det ju att smak och doft är intimt förknippade men jag vågar lova att även den som är anosmisk får en speciell upplevelse med Danbo, och det är inte bara av ondo. Huruvida Danbo svart är att anbefalla när man ska prata med främmande människor i små utrymmen kan man fråga sig, men som ost betraktat har den en fördel, och det är en distinkt och faktiskt inte alls dum smak. Exakt vad den påminner om vet jag kanske inte riktigt, och jag är inte helt säker på att jag vill veta, en första fundering leder åt gödsel, fermentering och ammoniak, men egentligen är ju smaken mestadels ganska rund och fin. Konsistensen påminner ganska mycket om Gouda, och med fel osthyvel vill skivorna lika gärna rulla ihop sig, ja, vi kanske är något på spåren här – det finns en liknande smaknyans i Gouda, om än ofantligt mycket snällare, lite perfid, stickande, och rå. Därmed inte sagt att jag inte kommer köpa den igen, ja, om sanningen ska fram var ju doften ingen överraskning. Omväxling förnöjer, och även bland franska och italienska ostar har Danbo något eget. Och det är inte så illa, faktiskt.

Tre och sjutton tjugoåttondelars tårande ögon av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Mikkeller K:rlek 2014 (11992)

mikkeller-k-rlek-2014Kanske är Mikkeller k:rlek 2014 ett barn av sin tid: intensiv och hastigt uppblossande, men lika fort borta igen, en svallvåg av passion omedelbart följd av totalt ointresse, glömska, tomrum. Eller så är den bara en imitation av alkoholfri weissbier. I vilket fall tangerar den ett inte helt eftersträvansvärt rekord: mesta möjliga smak i förhållande till renons på eftersmak, samt dennas hastiga antåg. Faktum är att det så tydligt påminner om alkoholfri öl att jag var tvungen att dubbelkolla, men nej, den klockar in på fullt normala 4.6%. Trots detta lyckas den med konststycket att börja med en riktigt respektabel medelklass-IPA-beska med lika bitar plåt och örter men övergå i en smak av friskaste bergsbäck så fort att varenda smaklök på tungan sparkar bakut. Sammantaget är det alltså en öl med begränsad lockelse – om man inte när en pervers böjelse för alkoholfri öl samtidigt som man måste bli full, finns det egentligen inte någon anledning att dricka denna öl.

En samtid av fem möjliga. Nr 11992 på systembolaget, 29.90 kr.

Djävlebryg Dark Beast (11811)

dark-beastDark beast vill kalla sig ale, men jag hade sagt torr porter, eller tung stout. Det är en tjock & läcker öl, respektabelt humlad men framförallt en kanonad av bruna smaker, kakao, kavring, blockchoklad, kanske till och med en släng soja, men knastertorr, utan de där knäckiga, sirapsaktiga tonerna som brukar dyka upp i portern & dess släktingar. En lätt rökig känsla hänger kvar runt tungroten, som efter nån brutalt rökt köttbit, eller en bättre tjärig whisky. Eftersmaken är blytung, lång, och bara aningen sur.

Fyra fina bruna ting av fem. Nr 1181 på systembolaget, 29.90 kr.

Siren/Grassroots/Mikkeller Whiskey Sour (11851)

mikkeller-whiskey-sourLedtrådarna på flaskan är rätt tydliga, egentligen: “whiskey sour” samt “limoncello” – inte är citronzest, citronjuice eller bourbonfat några grundbultar i ölproduktion. Likväl är Mikkellers Whiskey sour en påtagligt o-ölig öl. Nej, det drar åt det syrliga hållet, frisk på gränsen till sträv äppeljuice, men utan att bli sådär påträngande cideraktig och vinös som en gueze. Likväl är nog geuze det närmsta man kommer i ölväg, men där de flesta seriösa geuze drar åt det lätta, torra, så drar micklarnas brygd åt det aningen sötare, även om den ingalunda blir sliskig. Att den lyckas relativt väl med att dölja de dryga tio procent alkohol säger ju en del. På det hela taget är det alltså en rätt trivsam aperitif, för den som vill ha något som omväxling till ölen.

Två och en halv juicedrink av fem möjliga. Nr 11851 på systembolaget.

Stronzo Swagger Juze (11057)

stronzoSmuts, skit, strunt, dumheter – nej, det känns inte rättvist. Redan efter att ha druckit en av danska bryggarna Stronzos öl, känner jag att den italienska innebörden av deras namn inte kan vara rättvis. Swagger Juze, vars namn jag inte ska ge mig på att tolka, vare sig på italienska eller andra språk (hör av er om ni har någon teori) kan väl närmast kallas en torrare porter. Det är lite för många utflykter bland allsköns kanderat ditt-och-datt (apelsin kanske? nej? mandarin? kan man kandera knäck?) för att man ska vilja prata om stout, men heller inte nån sådär riktigt utpräglad sockerorgie så det knastrar mellan tänderna. Nej, det håller sig, yviga och kaffe/choklad-skvättande gester till trots, nåtsånär på mattan. För den som långsamt vill avnjuta något mörkt till en film av tveksam kvalité, till småprat, eller bara i ensamt majestät, kan det alltså fungera. Men för intensivare konversation eller till mat får nog något lättare, mer spirituellt, anbefallas.

Tre och ett halvt bowlingklot av fem möjliga. Nr 11057 på systembolaget.

Christmas Idjit! (11374)

christmas-idjitGränsen mellan triumf och katastrof kan vara hårfin, som så många generaler och andra historiens hasardspelare har blivit varse. Christmas Idjit från Dugge är, liksom Via Fra Til, en imperisk julöl – i detta fall en stout. Men där Via Fra Til håller sig på säkert avstånd från de sänkhål och moras som mången tapper (eller mindre tapper) julöl gått bet på, är Dugges skapelse inte lika framsynt, och sugs ofrånkomligen ner i ett kletigt, smetigt, klistrigt julhelvete av knäck, kola, sirap, och allsköns sockerarter. Enstaka toner av kakao och salmiak kämpar tappert, försöker förgäves bryta ut ur denna infama julgodisets omfamning, men de är tillspillogivna, ett hårt ödes fångar.

Drickes lämpligen sittande i en bekväm fåtölj, i meditation över historien och din plats i den. Nr 11374 på systembolaget.

Två bataljer av fem.

Mikkeller Via Fra Til (11343)

via-fra-tilDet här är en god öl, men det är heller ingen julöl i märkbar bemärkelse. Enligt flaskan ska den innehålla julkryddor, men som genom en himmelsk nåd mot oss ringa dödliga är de på inget sätt förnimbara (kandidat nr 2 till julmiraklet, månne). Nej, Via Fra Til är en rejäl besk, mörk, maltigt torr imperial porter, om ni frågar mig. För den som finner sig i en situation där det krävs en julöl, men helst vill undvika att dricka en, är det således en utmärkt öl, eller bara för den som är sugen på nåt som drar åt imperial porter. Efter ett flertal julöl kan det ju vara trevligt med en riktigt plåtigt, metalliskt, infernaliskt humlig öl, och där levererar Mikkeller.

4 icke-julöl av 5. Nr 11343 på systembolaget.

Ugly Duckling Imperial Vanilla Coffee Porter (11885)

ugly-duck-imperial-vanilla-porterJag kan fortfarande höra dem för mitt inre. Rösterna*. “Avdelning Bromma, avdelning Bromma! Jag vill ha efterrätt!” Mitt inre jag hinner knappt himla med ögonen, innan nästa röst faller in: “Jag vill ha en ööööl!”. Jaha. “Jag vill ha kaffe!!” Joho. “Och jag vill ha en överraskning!”. OK, nu är måttet rågat. Nu ska ni få se på fan. Det här kommer få tyst på er. Ugly Duckling Imperial Vanilla Porter. Smaka på den, era jävlar! Nej, det är kanske inte den extremaste dessert-öl avd Bromma intagit, men ingen kan klandra den för att inte göra sitt bästa. Likväl klagade ingen. Kanske var deras sinnen för överbelastade av denna vanilj-humle-kaffe-salmiak-konkokt för att de överhuvud skulle kunna göra annat än tyst och långsamt fortsätta dricka.

Tre och ett halvt kinderägg av fem. Nr 11885 på systembolaget.

*Disclaimer: Gästerna i fråga var givetvis mycket artigare än såhär, och utsattes för ovanstående brygd utan att på något sätt ha förtjänat det.