Ayinger Oktober Fest-Märzen (11715)

Allt är inte som det brukar här på Gödsvinet. Något ser ovant ut och du ser det framför dig. Efter många år av återhållen stil har sidan fått ett ansiktslyft, av den typen man gör med en snöskyffel.

Anledningen är enkel. Vår web-designer har blivit förhäxad av dvärg-magi och befinner sig nu i Region Skånes vårdkö. Det är med andra ord inte ett tillstånd med utsikter om snar förbättring.

Under tiden utspelar sig vansinne och Gödsvinets utseende speglar det. Just den här designen lär han ha stulit från en pizzeria i Dalarna. Eller från året 2001, minns inte.

I dessa tider av förvirring är det därför tryggt att några saker också är konstanta. Det är september igen och oktober i ölhyllorna. Någon oktoberfest är det förstås inte om inte Gödsvinet dricker den och nu är vi alltså här.

Särskilt bekant är ölen på bilden. Det är en Ayinger och de ibland oss som ännu minns 2013 vet att jag då besökte Ayingers urhem, lägligt placerat i Aying, några mil sydost om München. Sedan dess har jag fått hålla tillgodo med de olika helg-öl som Systembolaget tagit in från bryggeriet och med vadhelst man lyckats bälga i sig vid besök i Finland, där den är lovlig året runt.

Ölen på bilden är en av denna högtidsöl, en Märzen lämpad för fester om hösten. Är det frustrerande att Systembolaget endast plockar hem udda öl som denna från Oberbayerns bästa veteölsproducent? Naturligtvis är det frustrerande men frustration är en del av Systembolagets varumärke.

Det är inte heller så illa om all öl vi får från Aying är som denna Märzen. Den har en trivsam limpsmak som minner om doften av bröd kring spatenbryggeriet i centrala München. Det är en rund och lite fruktig smak som gör festen i oktober.

Ayinger bryggs på vatten från en sluten istidsgömma uppe i Alperna, en ändlig men betydande resurs. Allt man kan önska är att de värdefulla dropparna fann sin väg till Sverige lite oftare.

24:90 kronor på systembolaget, nummer 11715 i katalogen

4 S-Bahn av 5 möjliga

 

München | öl | recensioner | Tyskland

Hummus Bar, Lund

Jag ställde mig först lite frågande till varför det kallades just Hummus bar, men när jag såg menyn, insåg jag att det var ett ganska välvalt namn. Samtliga rätter bestod helt enkelt av hummus med diverse olika tillbehör. Som inbiten köttätare har fenomenet med att äta en stor tallrik med hummus med lite bröd till fullständigt gått mig förbi, tills den dag jag stegade in på Hummus bar hade jag väl hållit det för lika sannolikt och vettigt som att sätta sig och äta en stor tallrik med senap med kanske en skiva limpa till eller så.

Men jag blev överraskad över hur fint det satt med hummus till lunch, och liknelsen med en tallrik senap känns orättvis. Snarare går tanken till en lite fastare ärtsoppa, och där är man ju inte ens så väldigt långt från sanningen. Självklart är det matigare, saftigare, fetare, och smakstarkare, men inget fel i det. Nog kändes det något enahanda i längden, nästa gång kanske det blir en variant med lite fler tillbehör och tilltugg, men jag får ändå säga att det på det hela var en mycket positiv överraskning, och att jag gick därifrån med en mycket behaglig mättnad. Som lunch betraktat är det alltså inte alls ett dumt val, för just mättnaden har annars luncher tendensen att antingen överdriva eller helt missa, med efterföljande dåsighet eller hunger som resultat. Enligt min bordskamrat är det här den bästa hummus han hittat utanför Palestina. Själv kan jag som glad hummus-amatör bara säga om det smakade gott. Och det gjorde det!

Fyra hummusar av fem möjliga. 80-90 kr beroende på tillbehör, Hummus Bar, Lund.

South Plains Noll

Noll från South Plains bryggeri är en öl med en överraskning. Först tänker man att det här var en trevlig, rivig, mörk och barsk öl, men sedan sitter man där med eftersmaken.. och ja, det finns bara ett sätt att beskriva den: julmust. Förvirrad tittar man på innehållsförteckningen, men nej, South Plains bryggare följer nogsamt sitt Reinheitsgebot: blott humle, malt, jäst och vatten ingår. Sedan finns det ju förstås humle och humle, all malt är inte likvärdig, och knappast heller jästen – man behöver bara smaka något spontanjäst för att förstå just jästens roll. Jag sitter där och undrar vad Noll påminner mig om, och jag inser efter ett tag att med en ordentlig dos alkohol, hade det nog varit en öl i lättare belgisk stil. Och det är ju faktiskt inte så tokigt, faktiskt har just en alkofri belgare varit något vi sökt ett tag. Så även om just Noll kanske tar steget för långt åt must-hållet är det en öl vi måste applådera, rentav rekommendera, för dess egenhet och karaktär.

Tre komma sjuttifem oväntade mustar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Folk

Ryktet har gjort gällande att bästa pizzan i Lund serveras på.. ja var var det nu igen? Nåt ställe på väster? Jag minns inte, namnet har fallit mig ur minnet. Men däremot minns jag att Folk låg ganska långt upp på top fem-listan, och det var desto lättare att komma ihåg. Detta samarbete mellan folket bakom Love Coffee och Timbuktu serverar pizzaslices, sallader och en del annat som jag inte ens såg på menyn för jag kollade bara på vilka slices som fanns att tillgå. Det fanns med stracciatella och oliver, syrad grädde och krasse, samt vitlök och oregano. Tydligen är det en stående meny, men det finns å andra sidan möjlighet att lägga på n’duja, sardeller, salsicca eller coppa för 15 kr.

För min del blev det en med stracciatella och en med krasse, och jag får säga att det var förbaskat smaskigt. Kanske tar jag steget och laddar på med n’duja och coppa nästa gång?

4 slajsar av 5 möjliga. 90 spänn för 2st, Folk, Lund.

Muttley & Jack’s Daterra Blossom

Efter den lätt narkotiska smakbomb som var Daterra Sweet var det en nobrainer att omedelbart testa Daterra Blossom när den nu dök upp hos M&Js. Och det är inget oävet kaffe: milt och lent i starten, som sin kusin Sweet, med en smak som sticker iväg på allehanda tropiska turer i andra halvlek. Jag vet inte om jag vill säga att det är en ny Sweet, men det är ett förbannat trevligt kaffe icke desto mindre, med en mängd trevliga nyanser att fundera över medans man får sig en fin dos koffein. Om jag ska säga något negativt om det är det möjligen att jag har svårt att lägga ut texten om det, men det kanske huvudsakligen är ett problem för den som skriver om kaffe, snarare än den som bara dricker det.

Tre och ett halvt blomster av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Widerbergs 2.0

Inte mycket är sig likt inne på Widerbergs: borta är männen i vita rockar och pomadafrisyrer som karvar kött med sågar, borta är all världens chark- och köttprodukter. Istället är det, kanske tidstypiskt, ett bageri. Men det har inte hindrat att man åter serverar det som Widerbergs kanske var mest känt för bland oss studenter: den överladdade charktorpeden till baguette som kallades just widerbergare.

Förväntningarna är kanske inte alltför höga på att få återse något som ens kan minna om de excesser som forna widerbergare stod för, men på åtminstone denna punkt får vi ge version 2.0 fullt godkänt: den är massiv. Stor, bred, lång, och tjongfylld med en blandning från charken där vi till och med hittar pepparrotscremen och persikoklyftan på rostbiffen. Så långt allt väl, men i moderniseringen har man dessvärre valt ett övermåttan bitigt bröd som förvisso ger god gymnastik till ansiktsmusklerna med fokus på de runt käken, men som allt efter vad baguetten lider blir aningen tungarbetat. Likaledes har man längs hela brödet en riklig mängd majonnäs smaksatt med vad som verkar vara kapris. Återigen är det något som kanske kan vara pikant ett litet tag, men som blir övermåttan påfallande när det förekommer från ände till ände i riklig halt. Slutligen har man ett rejält inslag av picklad rödlök, och den återkommer lite för ofta för att vara rolig.

Likväl är det förbaskat trevligt att man åter tagit upp stafettpinnen och börjat servera widerbergare igen. Utveckling är likaledes oundviklig. Men får man kanske föreslå att de moderna tingen kan få sin lilla avdelning precis i början av baguetten, med kaprismayo och picklad rödlök, och sedan kan senare avdelningar få fokusera lite mer på sin egen grej? Det var trots allt widerbergarens kännemärke i forna tider, att skifta natur längs baguettens längd, och jag hade sagt att det vore både fint och riktigt att fortsätta på detta vis.

Fyra ting i tiden av fem möjliga. 89 kr på Widerbergs & Ko i Lund.

Muttley & Jack’s Mubuga Ngozi

Denna böna från Burundi ger ett starkt, strävt, närmast vinöst kaffe: bärigt, intensivt, fullt av smak. Det blir nästan lite för mycket av det goda och kanske ska jag framöver öka på och ha lite mer hett vatten, men jag klagar inte, det är en förbannat trevlig liten kopp kaffe och man får den där närmast euforiska känslan som man kan få av bättre färskmalt single source, det är något med alla de där smakerna som dansar i bakgrunden som hettan över en jävligt stark kopp kaffe en måndagsförmiddag, kakao och dyr högprocentig choklad, körsbär, ja lite grappa, sådär den där perfekta fulfinspriten, fast bara ett daller i luften, nästan så man misstar sig, svetten pärlar i pannan och rapsen stirrar tokgul mot en över slätten, vindkraftverken snurrar episkt långsamt, nästan osynliga i diset, det är en förbaskat trevlig kopp kaffe och jag tror det blir en till.

Fyra dis av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Love Coffee Guji Anferara

Såhär i isoleringen är reslusten så intensiv att man nästan minns sina sejourer med fältförsök på Afrikas horn med viss ömhet, men kanske bara nästan. Det kan nog räcka rätt långt att bara fundera på värmen, kaffet, landskapen och de skumpiga vägarna, och hursomhelst tror jag inte mitt matsmältningssystem hade tålt några fler resor av den sorten, det var knappt det orkade när jag var ung. Hursom. När nu fötterna ledde oss förbi Clemenstorget i Lund, i en högst fruktlös jakt på något slags lite trivsammare bokhylla från anrika Clemens antik, så hade vi ju åtminstone lösningen på hemmets relativa kaffebrist runt hörnet, ety en av Love Coffees filialer ligger nästdörrs. Så nu är det lite etiopiska bönor i koppen, från Anferara i Guji närmare bestämt, och som de ikonoklaster vi är kör vi dessa filter-rostade bönor i franskpress. Det är ett trevligt kaffe, lätt och lite bittert, men kanske inte sådär mjällt och tropiskt som man hade hoppats. Inte så tokigt, och kanske gör det sig bättre i bryggtratt (det ska testas), men ingen home run, heller. Men det är ju trevligt att ha kafferostare inom någotsånär kort håll, utifall nöden skulle falla på, och det blir säkert fler kaffesorter från Love Coffee.

Tre bönor av fem möjliga. 139 kr för 250g, Love Coffee i Lund.

Alte Enskede (35560)

Handla från din lokala bryggare! Det är åtminstone vad jag brukade säga innan någon började brygga öl i pannrummet. Nu väljer jag mina slogans med större urskiljning.

Att handla lokalproducerat i Johanneshov är en fruktansvärd idé om saken gäller någon annan produkt än öl. Skillnaden görs av bryggerier som Gamla Enskede Bryggeri.

Gamla Enskede Bryggeri är så lokalt att det inte ens ligger i Gamla Enskede. Jag antar att ”Johanneshovs bryggeri” skulle ha väckt associationer till ståplatsläktare och dagtidsdrickande på Gullmarsplan.  Likväl ligger Gamla Enskede Bryggeri på Bolidenvägen, på andra sidan globenområdet från där jag skriver detta.

När vi nu rett ut var bryggeriet ligger kan det vara dags att rikta uppmärksamheten till ölen på bilden. Ölen på bilden är en ovanlig öl, i själva verket så ovanlig att den knappt finns någon annanstans än på Systembolaget Globen. Den finns inte ens på bryggeriets hemsida, för att ge perspektiv på exakt hur ovanlig den är.

Det är förstås i sig en rätt ovanlig idé att brygga en altbier i Johanneshov, Sverige, eller överhuvudtaget någon annanstans än i Düsseldorf.

Det är en ovanlig men på det stora hela rätt god idé. Gamla Enskede bryggeris Alte Enskede erbjuder en rik blandning beska droppar av bröd, frukt och kryddor. Det är jul i Johanneshov när jag dricker den.

Alte Enskede är en Alte Schwede för altbiervänner söder om söder. Det är som redan nämnts en udda öl i sitt sammanhang men den har sin plats.

66,70 kronor på systembolaget, nummer 35560 i katallogen

4 pommerans av 5 möjliga

Boylan Cane Cola

Boylan var ett fynd och jag har njutit stort av deras olika gammelläskar av amerikanskt stuk. De var en av de där små trevliga grejerna med att ha ett stort City Gross i Bromma att åka och handla på, utöver ett schysst sortiment av lokal korv, så man slipper scans och icas själsdödande trista varianter på allehanda i originalformat livliga korvar. Men här sitter jag med Boylans Cane Cola och ja, jag har lite svårt att skriva så väldigt mycket om smaken. Visst, den är juste. Den är kanske lite sötare, kanske aningen .. mintig? Men annars framstår det lite som typ valfri cola. Möjligen inte fullt så spetsig, eventuellt en vag ton av metylsalicylat. Visst, det är mer spännande än coca cola, om än inte så behagfullt spetsigt, men det finns kanske en anledning till att Boylans andra brygder druckits först. Ja. Och ni noterar kanske att jag skriver om City Gross Bromma som något som hör det förflutna till, och så kommer det snart att vara – Gödsvinet Bromma är på väg att bli Gödsvinet Lund inom kort. Vi får hålla tummarna för att det finns nån lokal hökare därnere med lite knepig amerikansk läsk – även om det tyvärr inte längre finns något City Gross i stan.

Tre och trekvarts läsk av fem möjliga. Runt en tjuga för en flaska på City Gross.