Att leva med Danbo svart

Danbo svart är en ost med en stor personlighet, ja, faktum är att man märker av den redan i trapphuset. Det finns de som har liknat dess arom vid gamla strumpor men om ens apostlahästar luktar åt det hållet bör man nog söka hjälp. När jag kom hem utan någon tanke på att jag tidigare öppnat en Danbo, undrade jag snarare varför det luktade som jag spillt ut naturell yoghurt för någon vecka sedan. Nu sägs det ju att smak och doft är intimt förknippade men jag vågar lova att även den som är anosmisk får en speciell upplevelse med Danbo, och det är inte bara av ondo. Huruvida Danbo svart är att anbefalla när man ska prata med främmande människor i små utrymmen kan man fråga sig, men som ost betraktat har den en fördel, och det är en distinkt och faktiskt inte alls dum smak. Exakt vad den påminner om vet jag kanske inte riktigt, och jag är inte helt säker på att jag vill veta, en första fundering leder åt gödsel, fermentering och ammoniak, men egentligen är ju smaken mestadels ganska rund och fin. Konsistensen påminner ganska mycket om Gouda, och med fel osthyvel vill skivorna lika gärna rulla ihop sig, ja, vi kanske är något på spåren här – det finns en liknande smaknyans i Gouda, om än ofantligt mycket snällare, lite perfid, stickande, och rå. Därmed inte sagt att jag inte kommer köpa den igen, ja, om sanningen ska fram var ju doften ingen överraskning. Omväxling förnöjer, och även bland franska och italienska ostar har Danbo något eget. Och det är inte så illa, faktiskt.

Tre och sjutton tjugoåttondelars tårande ögon av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

It may be stereo, but it’s still mono

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren “It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.

Åseda Gräddost

Det känns som ett guilty pleasure. Även om folk i åratal tjatat om att det är nyttigt med fett, känns en vanlig smörgåsost på 38% onödigt flottigt, väl rundlagt, aningen fryntligt. Egentligen kan man ju tycka att steget inte är så långt från en genomsnittlig prästost på 31% till gräddostens 38%, men skillnaden är milsvid, precis som att gå från 3 till 4 procent alkohol i en öl, det är som natt och dag, den ena är en folköl, den andra en starköl, två helt skilda ting. Och Åseda smakar mer krämigt, det gör den, mer fin och len, smälter i munnen på en bit toast. Min räddning är att de numera säljer små halvkilos-bitar, istället för de bjässar som tidigare var till salu, då kan jag övertala mig själv om att det är något övergående, en parentes, bara en smärre avvikelse. Men jag vet innerst inne att om en vecka är jag där igen, och käkar gräddost på rostebrödet och kexen.

Tre och två tredjedels saker jag inte borde göra av fem möjliga. Finns i blott alltför många livsmedelsbutiker.

Till Boxholms försvar!

Härborta hos avd. Bromma blir det lätt ett par tre ostar i veckan och omväxling förnöjer som bekant, så man har ju blivit bekant med Boxholms. Deras Borgmästarost är till exempel förnämlig, en syrlig och fyllig ost, som passar utmärkt på ett kex eller en knäckemacka. Det är ingen livsomvälvande ost men likväl känns det trist att tillverkningen är på väg att bli än mer centraliserad, än mer industrialiserad. Inte för att detta är någon hantverks-ost i dagsläget, men som svensk vill man ändå värna om det som finns, det vi har. Hade någon i Italien fått för sig att göra något liknande med en lokal ost hade det blivit ramaskri, och i Frankrike hade man satt baguetten i halsen och slängt baskern i golvet, och sedan åkt in och dumpat fyra ton potatis på närmsta McDonalds på ren princip, det är deras fel, de jävlarna, de ska ge fan i att industrialisera vår Boxholms-ost. Det är såklart konstigt i detta sammanhang att franska Groupe Lactalis köpt upp Skånemejerier och försökt hävda att det inte behövs några regler för hur man tillverkar grevé, herrgård, prästost, etc, för de namnen är det liksom inget vettigt med, men kolonial dubbelmoral är ju dessvärre inget nytt.

Svensk ost-tillverkning är alltså under belägring på flera fronter, och även om Boxholms på inget sätt är den mest unika ost jag ätit, hade det varit fint att se att dess särart odlades, snarare än att osten blev mer industriell. En lokal mat-tillverkning, specialiserad och förädlad, låter inte bara mer i tiden utan även betydligt trevligare. Visa ert stöd för Boxholm, ring eller skriv till Arla och klaga redan idag!

Cambozola

Cambozola är en ostarnas Frankensteins monster, hopsydd av camembert-mögel o gorgonzola-dito år 1980 av tyska ostmakarna Champignon. Därav även namnet – och tur är väl att den inte fick heta Gorgonbert. Eller ja jag vet inte, Gorgonbert är ju ett namn med karaktär om inte annat. Ja, hursomhelst, Cambozola marknadsförs i Sverige av ostbolaget med det något olyckliga namnet Sunco, som annars kanske mest är kända för sina billiga brie-plattor, halvkilos diskusar med rätt intetsägande smak som man sett folk stoppa i sig på alltför mången studentskiva.

Cambozola är ändå en juste ost, krämig som tusan (42%) och rund och fin. Den har ett litet sting åt gorgonzola-hållet, men på det hela taget mer åt det runda, camembertiga. Det är en snäll ost, lättäten, men ändå med lite personlighet. Det är ingen dum ost men jag tror jag kommer greppa efter en brie de meaux eller en gorgonzola istället nästa gång, Cambozola har inte riktigt nåt som utmärker den, som gör den till nåt extra. Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla den.

Tre hopsydda monster av fem möjliga. 215 kr/kg på City Gross.

St Agur

St Agur är en ganska ny ost, framtagen av ostmakarna Bongrain 1988, och den känns onekligen aningen designad. Mildare än en Roquefort, lätt att bre, rik i smaken men inte överväldigande, är det inte nån extrem ost, om än en mycket smaskig sådan. Den är delikat syrlig, med en skönt grön smak, krämig och gräddig, med bara en touch av ammoniak som sticker behagligt längst bak i gommen. Den är rik, närmast smörig i konsistensen, och man hade nästan gissat på en fetthalt över 40%, när den klockar in på 33%, sådär lite i mittfåran för en ädelost. Det är svårt att inte tänka på en Gorgonzola, men där är St Agur helt klart den lite mindre kantiga osten, med lite mer avfilade hörn, inte så knepig eller så extrem. St Agur är annars osten jag känner till för att kompisens femåring äter den med god aptit. Nån typisk barnost kan man dock knappast anklaga den för att vara.

3.7 nykomlingar av fem möjliga. 199 kr/kg på Wijnjas Grosshandel.

Wijnjas Grosshandel

En trevlig sak med Stockholm är alla specialaffärer som gömmer sig bland stadens gator och kvarter. Bara ett stenkast från Engströms Trikåaffär AB (“För herr, dam och barn!”) ligger till exempel Wijnjas Grosshandel, där en myckenhet personal trängs med en än större mängd ost bakom en ingång förbi en gaffeltruck och några muntra skyltar. Urvalet är stort – runt 400 ostar trängs enligt uppgift i diskarna – och priserna facila. Det är full ruljangs och kunder dryftar hemtamt ostars smak och provenans med ostmästarna, och en strid ström anställda går fram och åter med ostar på väg till andra restauranger och butiker. Det finns även ett mindre urval andra delikatesser – skinka, korv, och nån slags konstifik det-är-inte-läsk, men det är osten de flesta är här för. Vi går hem med en bit 18-månaders Kvibille Cheddar och lite St Agur, nöjda och belåtna.

Fyra ostar av fem möjliga. Bergsgatan 24, Kungsholmen, Stockholm. Öppet vardagar 8-18 och lördagar 10-15.

Du ska va president

Man behöver inte vara miljonär för att käka Presidents Camembert, men man behöver inte känna sig fattig heller – det är en juste camembert som man gärna käkar lite när andan faller på, till frukost, lunch, middag, men framförallt på kex, när som helst, mitt i natten eller mitt i filmen, alldeles för många kex, och då är det trevligt att den faktiskt inte klockar in på mer än 21% fett, till skillnad från en del andra ädelostar som tangerar om inte hälften så iaf 40% fett. Smaken är en jäkligt typisk camembert, det är svårt att säga väldigt mycket om  den, men den är solid och schysst. Den är inte väldigt personlig, men heller inte sådär blek och tam som den allra billigaste Sunco-osten.

Tre och en halv slagdänga av fem möjliga. Hyfsat billig, finns lite varstans.

Saint Albray

Saint Albray är en fransk ost namngiven efter ett hittills (dittills?) okänt helgon. Utöver det betakaroten-berikade skalet verkar föga i tillverkningen särskilja den från en camembert. Doften är något mer åt det strump-funkiga hållet och smaken är helt klart en aning för långt åt ammoniak-hållet för att det ska vara riktigt njutbart. Den som endast äter inkråmet och lämnar skalet därhän kommer möjligen undan något av detta, men det är ändå lite i skarpaste laget för oss. Huruvida detta är par for the course eller om vi fått tag på ett måndagsexemplar är svårt att säga, men såhär långt är det svårt att riktigt hitta motivationen att testa igen. En camembert känns som ett säkrare kort, i det läget. Den lilla skylten i ostdisken som påstod att detta skulle vara något för den som ville ha en mildare variant på denna ostklassiker är nämligen synnerligen missriktad.

Två felvrängda tungor av fem möjliga. 229 kr/kg på ICA.

Taleggio

Taleggio är en liten goding från Italien, som spenderat minst 40 dagar i Lanche-grottorna, denna Lombardiets gåva till ostmakandets ädla konst. Taleggio påminner lite vagt om en brie, fast syrligare, funkigare, med en aromatisk, nästan jästig doft. Den är mjuk och krämig och man hade nog spontant gissat på mer än 23% fett, men den är faktiskt inte fetare än så. Ostmakarna på Mauri har gjort ett utmärkt jobb med komjölken och man vill ha mer, mycket mer.

4.5 delikatesser av fem möjliga. 199 kr/kg, Ica Brommaplan, och vi får hoppas att Di Luca & Di Lucas import når betydligt fler butiker.