Hummus Bar, Lund

Jag ställde mig först lite frågande till varför det kallades just Hummus bar, men när jag såg menyn, insåg jag att det var ett ganska välvalt namn. Samtliga rätter bestod helt enkelt av hummus med diverse olika tillbehör. Som inbiten köttätare har fenomenet med att äta en stor tallrik med hummus med lite bröd till fullständigt gått mig förbi, tills den dag jag stegade in på Hummus bar hade jag väl hållit det för lika sannolikt och vettigt som att sätta sig och äta en stor tallrik med senap med kanske en skiva limpa till eller så.

Men jag blev överraskad över hur fint det satt med hummus till lunch, och liknelsen med en tallrik senap känns orättvis. Snarare går tanken till en lite fastare ärtsoppa, och där är man ju inte ens så väldigt långt från sanningen. Självklart är det matigare, saftigare, fetare, och smakstarkare, men inget fel i det. Nog kändes det något enahanda i längden, nästa gång kanske det blir en variant med lite fler tillbehör och tilltugg, men jag får ändå säga att det på det hela var en mycket positiv överraskning, och att jag gick därifrån med en mycket behaglig mättnad. Som lunch betraktat är det alltså inte alls ett dumt val, för just mättnaden har annars luncher tendensen att antingen överdriva eller helt missa, med efterföljande dåsighet eller hunger som resultat. Enligt min bordskamrat är det här den bästa hummus han hittat utanför Palestina. Själv kan jag som glad hummus-amatör bara säga om det smakade gott. Och det gjorde det!

Fyra hummusar av fem möjliga. 80-90 kr beroende på tillbehör, Hummus Bar, Lund.

Folk

Ryktet har gjort gällande att bästa pizzan i Lund serveras på.. ja var var det nu igen? Nåt ställe på väster? Jag minns inte, namnet har fallit mig ur minnet. Men däremot minns jag att Folk låg ganska långt upp på top fem-listan, och det var desto lättare att komma ihåg. Detta samarbete mellan folket bakom Love Coffee och Timbuktu serverar pizzaslices, sallader och en del annat som jag inte ens såg på menyn för jag kollade bara på vilka slices som fanns att tillgå. Det fanns med stracciatella och oliver, syrad grädde och krasse, samt vitlök och oregano. Tydligen är det en stående meny, men det finns å andra sidan möjlighet att lägga på n’duja, sardeller, salsicca eller coppa för 15 kr.

För min del blev det en med stracciatella och en med krasse, och jag får säga att det var förbaskat smaskigt. Kanske tar jag steget och laddar på med n’duja och coppa nästa gång?

4 slajsar av 5 möjliga. 90 spänn för 2st, Folk, Lund.

Widerbergs 2.0

Inte mycket är sig likt inne på Widerbergs: borta är männen i vita rockar och pomadafrisyrer som karvar kött med sågar, borta är all världens chark- och köttprodukter. Istället är det, kanske tidstypiskt, ett bageri. Men det har inte hindrat att man åter serverar det som Widerbergs kanske var mest känt för bland oss studenter: den överladdade charktorpeden till baguette som kallades just widerbergare.

Förväntningarna är kanske inte alltför höga på att få återse något som ens kan minna om de excesser som forna widerbergare stod för, men på åtminstone denna punkt får vi ge version 2.0 fullt godkänt: den är massiv. Stor, bred, lång, och tjongfylld med en blandning från charken där vi till och med hittar pepparrotscremen och persikoklyftan på rostbiffen. Så långt allt väl, men i moderniseringen har man dessvärre valt ett övermåttan bitigt bröd som förvisso ger god gymnastik till ansiktsmusklerna med fokus på de runt käken, men som allt efter vad baguetten lider blir aningen tungarbetat. Likaledes har man längs hela brödet en riklig mängd majonnäs smaksatt med vad som verkar vara kapris. Återigen är det något som kanske kan vara pikant ett litet tag, men som blir övermåttan påfallande när det förekommer från ände till ände i riklig halt. Slutligen har man ett rejält inslag av picklad rödlök, och den återkommer lite för ofta för att vara rolig.

Likväl är det förbaskat trevligt att man åter tagit upp stafettpinnen och börjat servera widerbergare igen. Utveckling är likaledes oundviklig. Men får man kanske föreslå att de moderna tingen kan få sin lilla avdelning precis i början av baguetten, med kaprismayo och picklad rödlök, och sedan kan senare avdelningar få fokusera lite mer på sin egen grej? Det var trots allt widerbergarens kännemärke i forna tider, att skifta natur längs baguettens längd, och jag hade sagt att det vore både fint och riktigt att fortsätta på detta vis.

Fyra ting i tiden av fem möjliga. 89 kr på Widerbergs & Ko i Lund.

Love Coffee Guji Anferara

Såhär i isoleringen är reslusten så intensiv att man nästan minns sina sejourer med fältförsök på Afrikas horn med viss ömhet, men kanske bara nästan. Det kan nog räcka rätt långt att bara fundera på värmen, kaffet, landskapen och de skumpiga vägarna, och hursomhelst tror jag inte mitt matsmältningssystem hade tålt några fler resor av den sorten, det var knappt det orkade när jag var ung. Hursom. När nu fötterna ledde oss förbi Clemenstorget i Lund, i en högst fruktlös jakt på något slags lite trivsammare bokhylla från anrika Clemens antik, så hade vi ju åtminstone lösningen på hemmets relativa kaffebrist runt hörnet, ety en av Love Coffees filialer ligger nästdörrs. Så nu är det lite etiopiska bönor i koppen, från Anferara i Guji närmare bestämt, och som de ikonoklaster vi är kör vi dessa filter-rostade bönor i franskpress. Det är ett trevligt kaffe, lätt och lite bittert, men kanske inte sådär mjällt och tropiskt som man hade hoppats. Inte så tokigt, och kanske gör det sig bättre i bryggtratt (det ska testas), men ingen home run, heller. Men det är ju trevligt att ha kafferostare inom någotsånär kort håll, utifall nöden skulle falla på, och det blir säkert fler kaffesorter från Love Coffee.

Tre bönor av fem möjliga. 139 kr för 250g, Love Coffee i Lund.

Rolles, Lund

Att luncha som biologistudent i Lund var en ganska varierad upplevelse. Var man nere på zoologen, som låg vid UB i ett stort tegelslott på den tiden, innan allt skulle bli centraliserat och fyrkantigt, så låg ju Hemma hos Greken inom bekvämt gångavstånd, om man inte ville cykla till Widerbergs (ah, dessa Widerbergare, jösses, fantastiska tingestar, torpeder av baguette och finaste allt-i-charken). Var man uppe i tegelbruket på ekologen, som ligger precis bredvid kemicentrum, så var det lite skralare. Det fanns en ganska sorglig servering i huset, som varannan dag serverade köttbullsbaguette med rödbetssallad och varannan dag köttbullsbaguette med remouladsås och rostad lök. Det var kul en vecka men jag kan fortfarande känna smaken i halsen av en köttbulle halvvägs nere, slipprig av rödbetssalladens safter. Det är inte vackert. I närheten av ekologen fanns dessutom just inget: Bellinis pizzeria (perfekt för att somna efter lunch), att äta i lunchkaoset på teknis kårhus, teknis likartat kaotiska smörgåsförsäljning, och så Rolles vid getingevägen. Rolles var en korvkiosk av väldigt typiskt snitt, med snitsare som paradnummer, dvs en tunt utbankad bit skosula som maskerade som kött, som serverades rykande het med typ pommes och något som påminde om kryddsmör. Det var faktiskt inte så tokigt. Numera lever Rolles en tynande tillvaro, där endast parkeringsskyltarna minner om det forna namnet, på skylten säger det endast Sibylla. Jag ska inte säga om denna förändring i form inneburit någon större förändring i innehåll: snitsare finns fortfarande som lokal specialitet, och de var knappast heller innan något unikt för Rolles. Men någonstans saknar jag den gamla skylten.

Kebabvagnen, Lund

Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.

Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.

Jureskogs, Lund

Mycket har hänt i Lund. Smått legendariska nattamat-holken Hamburgerstället är ett minne blott, endast vaga spår synes i den fasad som annars tillhandahöll kaloririk snabbmat in på småtimmarna. Var går man då om man vill ha sig en burgare? Bara ett kvarter bort ligger Jureskogs, en nystartad kedja lyxburgar-ställen, nog för att man kunde tro att marknaden var mättad.

Nu senast har de slagit upp portarna i Lund, och som er utsände klev vi såklart in för en provsmakning. Jureskogs visuella koncept är om inte annat tydligt: matcha den novembergrå himlen i såväl fasad, som golv och väggar. Inredningen är enkel, i ljust trä, men den totala effekten blir kanske mer fritidsgårds-burgarjoint än det avskalat & classy man evt siktat på.

De har ett ölutbud som ser hyfsat ut, med viss dragning åt Brooklyn, och har satsat på en egen-etiketterad Brooklyn-öl, enligt uppgift en ljus lager, vilket kanske låter sådär lagom lockande. Istället blev det för oss en Special Effects till burgaren, vilket satt synnerligen fint, även om det hade varit strået vassare med en Sigtuna NAPA. Ja, burgaren då – schysst kött, får man säga, välstekt och mustigt, men brödet känns tyvärr mcdonalds-plus som bäst. Hyfsade pommes, även om de kunde varit lite piggare och sprödare. Helt klart dock snäppet (eller rentav ett par snäpp) över gamla Hamburgerstället, även om detsamma såklart gäller priset. Huruvida det står sig i lyxburgar-konkurrensen låter jag vara osagt, men det ger nog Lunda-institutionen Viggos en match för pengarna.

Tre och en halv pommes av fem möjliga. 129 kr för en liten cheeseburgare, en pommes och en alkoholfri öl.

Kangaita Kenya Pekoe

Vid en spatsertur i Lund märkte vi till vår förskräckelse att vår lokala favorit Patisseriet hade sommarstängt för renovering. Dessbättre fanns en lösning vägg i vägg, i det pedagogiskt namngivna cafét ”Love Coffee”, som tydligen hängt omkring och rostat sitt eget sedan 2009. Namnet till trots serverade de faktiskt även te, och vi satt strax på deras pittoreska lilla innergård med en kopp och en kanelbulle. Som långvarig på Lunds gator är det alltid med en liten triumfatorisk känsla man äntrar ännu en innergård – aha! Ännu en liten dold del av staden som man sett. Det är som ett slags frimärkssamlande, det här med att leta upp nya hörn och skrymslen i den stad man bor i, och med en stad som Lund får man helt enkelt jobba lite hårdare för att hitta platser man inte redan sett.

För den som ville ha en kopp svart te som inte är Earl Grey är Love Coffees meny pedagogiskt enkel och kort; man får helt enkelt ta sig en kopp Kangaita, ett pekoe-te från Kenya. Det är dock inte så dumt ändå: det är ett mycket trevligt te, sött, runt och maltigt, nästan lite åt det karamelliserade, med en doft av kardemumma. Detta balanseras med en skruvad, lite rund och bärig syra, till en väldigt trevlig kopp te som passar alldeles utmärkt till en kanelbulle. Det är dessutom ett te där man inte omedelbart tänker ”English breakfast!” och bara det är ju trevligt. Hittills har det blivit en liten kanna Kangaita två gånger, och det kan nog hålla ett flertal gånger till. Inte alls dumt, med andra ord!

Tre och en halv kanelsnäcka av fem möjliga. Typ sjuttio kronor, bullen inkluderat.

Patisseriet, Lund

Allt som oftast är man i Lund, och allt som oftast passerar man Klostergatan. Då passar det bra att titta in på Patisseriet, som är ett sådär lite svensk-franskt kafé, med murrig inredning, överdådiga bakverk, och en del bekväma fåtöljer. Har man riktigt flyt kan man hamna i en av dem. Man kan dock alltid få sig en focaccia med tomatpesto, västerbottenröra, skinka, och picklad rödlök, och det är något som vi börjat lida en svårartad svaghet för.

Focaccian passar utmärkt till en kopp hett te, och försvinner bara aningen för fort. Elaka tungor menar att focaccian minskat i omfång, men den är fortfarande jämrans läcker. Annars får man bara sitta och smutta på sitt te och kika på folklivet, såväl inne som passerande på gatan utanför. Möjligen hade vi frågat efter ett lite mer seriöst löste-sortiment, även om det pås-te från Kushmi som serveras är fullt kompetent, rentav gott.

Patisseriet i Lund. Fyra läckerheter av fem möjliga. En bit över hundralappen för en kopp te och en focaccia.

Den bästa kebabpizzan

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.