Alte Enskede (35560)

Handla från din lokala bryggare! Det är åtminstone vad jag brukade säga innan någon började brygga öl i pannrummet. Nu väljer jag mina slogans med större urskiljning.

Att handla lokalproducerat i Johanneshov är en fruktansvärd idé om saken gäller någon annan produkt än öl. Skillnaden görs av bryggerier som Gamla Enskede Bryggeri.

Gamla Enskede Bryggeri är så lokalt att det inte ens ligger i Gamla Enskede. Jag antar att ”Johanneshovs bryggeri” skulle ha väckt associationer till ståplatsläktare och dagtidsdrickande på Gullmarsplan.  Likväl ligger Gamla Enskede Bryggeri på Bolidenvägen, på andra sidan globenområdet från där jag skriver detta.

När vi nu rett ut var bryggeriet ligger kan det vara dags att rikta uppmärksamheten till ölen på bilden. Ölen på bilden är en ovanlig öl, i själva verket så ovanlig att den knappt finns någon annanstans än på Systembolaget Globen. Den finns inte ens på bryggeriets hemsida, för att ge perspektiv på exakt hur ovanlig den är.

Det är förstås i sig en rätt ovanlig idé att brygga en altbier i Johanneshov, Sverige, eller överhuvudtaget någon annanstans än i Düsseldorf.

Det är en ovanlig men på det stora hela rätt god idé. Gamla Enskede bryggeris Alte Enskede erbjuder en rik blandning beska droppar av bröd, frukt och kryddor. Det är jul i Johanneshov när jag dricker den.

Alte Enskede är en Alte Schwede för altbiervänner söder om söder. Det är som redan nämnts en udda öl i sitt sammanhang men den har sin plats.

66,70 kronor på systembolaget, nummer 35560 i katallogen

4 pommerans av 5 möjliga

Blossa 20 Myntathé (81000)

Jag försöker komma ihåg varför vi här på Gödsvinet recenserar Blossas årgångglögg, år efter år. Eftersom jag aldrig glömmer något och dessutom skriver ner långt mer än någon behöver så minns jag förstås.

När den första recensionen av årgångsglöggen skrevs 2010 så var den närmare än någonsin att vara en grej, vilket var viktigt vid den här tiden. En indikation på att Blossas årgångsglögg var en grej var att en del människor sparade flaskor från år till år.

Att någon lägger flaskor med Blossas årgångsglögg på lager är väldigt roligt av minst två anledningar

1. Det är inte en produkt som tjänar på lagring. Man kan för sitt inre se hur någon lite myndigt förtäljer arbetskamraterna att han – för tro mig det är en han – avser att ”korka upp en 2009:a på julafton. Clementin”. Det är otroligt roligt.

2. Det är en produkt som genomsnittligt sett är rätt fasansfull redan till att börja med. Det kan jag berätta för att jag har druckit dem alla och jag har skrivit om det här.

Nu är det åter den tiden på året. Det har blivit dags att berätta om Blossa 2020 myntathé. Jag tänker i en fullständigt okaraktäristiskt drag gå direkt till saken. Det här är en glögg av en fullständigt genomsnittlig grad av fasansfullhet. Det är som om de inte ens försöker längre.

Smaken kan liknas vid. Nej, smaken ÄR Vademecum classic. Det är i och för sig ett naturligt val då munvatten som doftar av mynta och lite bitter salvia har varit förstagångsvalet bland vardagsdrickare under en stor del av 1900-talet. En kvick sköljning och man är redo att fortsätta jobbet som förskolelärare. Att växla till Blossa 2020 myntathé i fickpluntan undanröjer ett moment i den stressiga vardagen.

Samtidigt tycker jag att det är lite väl bekvämt av de finska blandarna på Blossa. Det fanns ju redan ett munvatten med smak av mynta och salvia. Låt vara inte i glöggform.

Detta är uppenbarligen resultatet av blandning över Zoom. Blossa har ringt in resultaten och valt något som är obehagligt men utan fantasi.

Det är ju förstås ironiskt och ett stiltypiskt exempel på Blossas förmåga till självsabotage att de lanserar glöggen för en fräsch andedräkt året då ingen får komma närmare än 1,5 meter av den som dricker den.

Jag tror jag ska dricka lite av detta när jag ser på den sista amerikanska presidentsvalsdebatten i natt, det borde kunna ta udden av det mesta.

Minns du när jag sa att Blossas årgångsglögg en gång nästan var en grej? Det var inte riktigt sant, det var aldrig nära. I min grundliga källforskning inför detta års inlägg fann jag bevis för att Blossa årgångsglögg inte heller blivit mer av en grej sedan dess.

Vad jag fann var att det finns en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg. Eller rättare, det finns inte en andrahandsmarknad för Blossa årgångsglögg men det finns människor som tror det. Det är verkligen alldeles fantastiskt roligt.

På en känd auktionssite ges ett utropsbud för en flaska Blossa 2016 Kråkbär på 299 kronor. 0 bud. I en budgivning på samma sida ges 25 kronor i utropsbud för samma flaska. 0 bud.

Någon vill ha 49 kronor för den historiskt fruktansvärda Blossa 2017 Old Dehli. 0 bud. Till och med förra årets Blossa 2019 Aloha finns till salu med ett utrop på 25 kronor. 0 bud.  

Allt detta är paralyserande roligt.

Nej, jag kommer inte att börja samla på årgångsflaskor av Blossas glögg. Jag samlar på minnen men det här året tänker jag glömma bort.

124 kronor på systembolaget, nummer 81000 i katalogen

2 pepparmintspastiller av 5 möjliga

Früh kölsch (1430)

Früh är en gammal bekantskap här på Gödsvinet men en som har valt att byta skepnad. Likt en gammal vän som plötsligt börjar bära hatt utan att någon vågar kommentera det har Früh på Systembolaget skiftat från glas till aluminium. Jag tycker dock att det pryder just den här gamle vännen.

Jag recenserade Früh redan 2013. Strikt talat recenserade jag egentligen Köln men det är en distinktion för smal för att ens observera i mikroskop. Båda är dessutom förtjänta av höga betyg.

Eftersom vi redan har varit igenom detta har jag egentligen inget mer att säga utöver att Früh nu säljs i en polkagrisrandig burk. När temperaturen som idag klättrar över trettiogradersstrecket kan det dock vara en nyhet att notera.

Ponpon Cidre Artisanal (18023)

I vår vid den här tiden på året återkommande serie om behagfulla sommardrycker måste en tillfällig gäst på systembolaget nämnas. Cidern Ponpon bidrar ansvarsfullt till den normandiska sidan av denna serie.

Egentligen har jag svårt att tänka mig någon bättre sommardryck än en torr och mycket sval cider, även om detta i stor utsträckning beror på att ett glas sådant nu är placerat under min näsa.

Ponpon Cidre Artisanal är grönäppelsyrlig, cider-stallig och ljuvligt närbelägen. Jag behöver ingen annan sommardryck just nu. Inte än på en stund.

Den artistiska flasketiketten säger aime les marins och om det är kärleken till sjömän som gjort cidern till vad den är så har ingen känt för dem som Ponpon gör sedan Jean Genet.

39:40 kronor på systembolaget, nummer 18023 i katalogen

3 Querelle av 5 möjliga

Nomada La Manchurita (11297)

Jag har vanligtvis inte mycket att säga om gose men det har vanligtvis heller aldrig direkt hindrat mig. Gose är en sur-salt öl från östra Tyskland om det inte räcker för dig så kryddas den i likhet med alla öl du gillar med koriander.

Ölen på bilden är, mig veterligen, inte kryddad med koriander. Den är kryddad med kombucha, en sur-söt asiatisk te-dryck med påhittade hälsoeffekter. Ingen verkar helt säker på var i Asien man först jäste detta te men alla vet var gose som denna kommer ifrån. Spanien.

Nomada La Manchurita är en art-typiskt blekgul dryck med en doft av fläderbärssaft och jäst. Smaken är också blekgul men med en långt mer invecklad och, när allt är sagt och gjort, angenämare karaktär. Den smakfullt citrussyrlig men också lite örtig och inte alls så salt som en rad gose, som faktiskt kommer från Östtyskland, kan få dig att förutsätta.

I mitt naiva tillstånd ifrågasättande undrade jag på vägen till Hammarby sjöstads systembolag varför butiken valt att släppa en gose mitt i högsommaren. Jag undrade också varför de valt att släppa den endast på mitt tredje närmaste systembolag men den frågan kan jag låta bero.

Nomada La Manchurita är ett alldeles inspirerat val av sommardryck. Den är frisk, nästan uppfriskande, och jag rodnar endast fläckvis inför att kalla den ”fräsch”. Gud vet att det inte är ett ord som jag har anledning att använda ofta. Den är också bara laddad med 4 volymprocent så man dricka precis hur många som helst i sommarsolen.

27:90 kronor på systembolaget, nummer 11297 i katalogen

4 Bergamott av 5 möjliga

Pfungstädter Edel-Pils (1354)

Tyskland är landet som bara fortsätter att ge. Bland dess oräkneliga städer och byar finns skatter sällan sedda i andra länder. Allra mest sällan ser man dem på systembolaget även om det händer. Nu har det hänt, Pfungstädter är här.

Jag fann min på systembolaget vid Skanstull men du har förmodligen ingen anledning att åka just dit. Ölen med det ädla namnet stammar från en plats med samma namn i Hessen och drycker med ursprung i denna sköna delstat är vackra mer ofta än inte.

Låt oss dock inte vrida upp förväntningarna bortom det rimliga, detta är trots allt en ljus pilsner och den bör drickas och bedömas som en sådan. För den som tvekar heter den faktiskt Edel-pils, vilket många ljumna späti-öl i aluminiumburk också gör.

Det här är dock en alldeles särskilt fin Edel-pils, besk, örtig och humlig som en helg i Darmstadt. Eller som en Jever. Mer som en Jever egentligen. Det är förstås långt ifrån dåligt och närmare perfektion än en rad saker jag skulle kunna nämna.

Drick därför din Pfungstädter och drick den nu, imorgon kan den vara försvunnen. Bland offren i smittans spår finns detta bryggeri och då tillhörde det ändå aldrig någon riskgrupp. Som en av mina nya favoritbloggar rapporterar står nu Pfungstädter under rekonstruktion.

Låt oss hoppas att bryggeriet rekonstrueras och reser sig större och starkare än någonsin. Världen efter covid-19 behöver Pfungstädter Edel-pils och jag behöver en till.

Nummer 1354 i katalogen, 19:90 kronor på systembolaget

4 kottar av fem möjliga

Jag sitter här och bränner mina euro

Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.

De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.

Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.

Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.

Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.

Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.

Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.

Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.

Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.

Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.

Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.

Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.

Äta, dricka och överleva 2020

Först av allt: Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring. Det spelar ingen roll vad du kan ha hört. Att tanklöst hamstra viktiga varor för sig själv i en tid av kris är ett utslag för den sortens empatilösa själviskhet som är allas vårt största hot när den trygga vardagen får vika sig för en osynlig fara. Gödsvinet leder – som alltid – genom föredöme.

Det ska dock sägas att våra, eller åtminstone mina, konsumtionsvanor redan i sitt normalläge avviker något från de genomsnittliga. En av mina största utgiftsposter är idag och sedan många år böcker. När den viktigaste samhällsinsatsen sådana som jag förväntas prestera är att hålla sig inomhus och inte andas på åldringar, är böcker ett av våra viktigaste redskap i kampen.

På den fronten står jag dock väl rustad. I god tid inför den rådande pandemin beställde jag ett exemplar av världens längsta trilogi, Alfred Döblins ”November 1918: Eine deutsche Revolution”, i fyra delar. Den har fler sidor och tyska ord än vad någon kunnat räkna till och samtidigt behålla viljan att leva. Vi ska ta oss igenom det här.

Nu inser jag att hamstringen av just böcker inte är den mest utspridda i spåren av covid-19. Istället är det livsmedel och, kanske mest uppseendeväckande, toalettpapper som folk bär hem från butikerna. Vad använder folk detta toalettpapper till? Jag har förstås en aning men det måste ligga någon djupare mening och något högre värde i dessa rullar.

Toalettpapper och dess hyllor i butikerna blev krisens första frontlinje, platsen där den blev verklig för den breda allmänheten, platsen där så många insåg och tog ställning för vad som kommer främst i livet: Toalettpapper.

Det har förstås hamstrats en hel del annat också, som ris, pasta, konserver och en lång rad andra saker mindre viktiga än toalettpapper. Gödsvinet ägnar sig dock inte åt hamstring.

Det har förstås förekommit att mina högst normala och ansvarsfulla inköp, på gott husmodersvis, kommit att ges vissa marginaler. Två paket pasta eller ris istället för ett, den sortens upplägg. Detta är inte detsamma som hamstring.

Visst, efter ett tags pandemi har man lyckats ackumulera ett visst överskott, det står säkert 2-3 [7-8] kilo ris på den övre hyllan i städförrådet men det är på intet sätt ett lager eller en ”gömma”.  De ordinarie 3-4 burkarna Heinz Baked Beans har blivit några [16] burkar fler och de får ledigt plats under sängen. Den sortens upplägg, ingen hamstring alls.

Det är dock lätt att föreställa sig några av de psykologiska mekanismerna bakom hamstringen. Jag var själv i butiken idag [igen] och såg hur folk handlade. Den mest grundläggande principen bakom fenomenet måste vara att om man köper mycket av något så måste man köpa mycket av något annat.

Jag köpte exempelvis själv 2 [5] kilo djupfryst kyckling. Vad har man för nytta av den om man inte har en [2] flaska matolja och lite [12-13 kilo] ris? Det är så folk tänker.

När jag gick från Ica Globen med mina båda [4] tunga kassar med fullständigt normalt inköpta varor och en [2] 8-pack toalettrullar instoppad under vänsterarmen slog mig en annan tanke.

Tänk om alla i Forsmark får corona-influensa eller vabbar med friskt barn, vem ska då koka el i kärnkraftverket? Mer centralt, vad ska jag med mina 2-3 [15] kilo ris till utan el i spisen?

Jag har förstås mitt jämtländska spritkök i campingutförande. Det borde fungera. Om man har tillräckligt med rödsprit hemma. Vad är tillräckligt med rödsprit för en pandemi? Har de rödsprit på Ica Globen [ja]? Hur mycket rödsprit får plats i hallgarderoben [rätt mycket]? Det är så folk tänker.

Jag vet vad du tänker: ”Det viktigaste att ha hemma är väl vin?”. Du har förstås inte fel och jag har tänkt samma sak även om jag så klart inte fått för mig tanken att hamstra vin på något sätt. Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring.

Om Gödsvinet skulle ägna sig åt hamstring så skulle jag nog kunna räkna ut ganska snart att hamstring av vin är svårgenomförbart. Att bunkra en månadskonsumtion vin är ungefär lika realistiskt som att bunkra en månadskonsumtion av bensin i en tvåa i Johanneshov, om du kör en pickup. Man skulle få skjuta undan köksbordet och helt enkelt börja stapla lådor och boxar direkt på golvet. Eller kanske på en lastpall. Kanske kasta en presenning över. Det skulle gå.

Det är märkliga tider vi lever i och en hel del av dem har också hunnit passera sedan vi började skriva här på Gödsvinet. Idag är det i själva verket precis 10 år sedan det första inlägget skrevs. Det är tio år att minnas och tio år att fira. Allt firande är dock inställt med hänsyn till smittspridningsriken.

Vi ses på andra sidan

Weihenstephaner Vitus (89824)

Jag fann mig tidigt denna morgon sittandes med tankar om München. I tankarna utforskade jag den vidsträckta Englischer Garten, från doftande leråkrar till det kinesiska tornet och tillbaka ner till de täta buskage som skänkt skydd och glädje åt homosexuella män i århundranden. Jag tänkte på slottet Nymphenburg och mina gamla kvarter nära Schellingstraße, nya och gamla Pinakothek och sex industriella bryggerier innanför innerstadsgränsen.

Det var stora och vackra tankar men de hade på det stora hela väldigt lite att göra med det arbete jag sagt mig jag stanna hemma för att utföra. Likväl gick de inte att ignorera så jag fann mig strax på strövtåg mot systembolaget vid Gullmarsplan.

Om du någonsin har varit på systembolaget vid Gullmarsplan så vet du att det har endast ett par saker gemensamt med München och de står på hyllan för veteöl längst ner i den bortersta hörnan. Detta visade sig dock vara en dag bland dagar i Johanneshov, då en mer sällsynt form av Weihenstephaner där framträtt på en svart hylla för tillfälliga varor.

Weihenstephaner Vitus är en weizenbock och jag förstod omedelbart att det var den som jag letat efter, det var den som kallat. Weizenbock är en bayersk uppfinning som inte så mycket är en uppfinning som en kombination av två av de mest bayerska saker som finns, bock och veteöl.

Bocken kommer om våren och förenas av veteölen med höstens Märzen. Om det alls är möjligt att vara ortodox med en hybrid som denna så skulle jag säga att det är mer av en bocköl gjord av vete än en veteöl gjord av vad för slags svart magi man nu gör bocköl av. Därför dricker jag den nu och känner att det är rätt.

Weihenstephaner Vitus är på många sätt rätt. Den porlar skummande som en veteöl och om du tvekar på att ölen du precis druckit är en bocköl så behöver du bara försöka stava till Weihenstephaner. Den har den bayerska veteölens alla finaste, fylligaste sötma av frukt och bröd och den har i samma utsträckning bockens bittra bett. Det är faktiskt en fantastiskt lyckad kombination och en som är ovanlig nästan var som helst utanför Bayern. Det var detta jag tänkte på hela tiden.

Jag vet vad du tänker. Weihenstephaner kommer inte alls från München. Weihenstephaner kommer från Freising. Jag vet, jag har varit där. Freising är inom räckvidd för Münchens S-bahn och även om dess läge utanför stadsgränsen gör att den inte får serveras vid oktoberfestivalen så vill jag kalla den för en München-öl. Bland mina bevismaterial finns det faktum att den stora internationella flygplats som ligger i Freising heter Münchens och inte Freisings flygplats.    

Weihenstephaner Vitus är en fin öl från en plats jag vill tro är München eller tillräckligt nära.

Friskt som Isarvatten!

28:90 kronor på systembolaget, nummer 89824 i katalogen

4 Sendlinger Tor av 5 möjliga  

Minoh bryggeri

Det börjar bli dags att sammanfatta 2019 och vilket bättre sätt finns det att göra det på än att skriva om ännu ett japanskt mikrobryggeri. Jag tänker förstås på Minoh bryggeri i Minoh i den norra delen av Osaka, du har redan läst om det här.

Minoh bryggeri är ett förträffligt litet bryggeri till vars många positiva egenskaper kan läggas att det ligger inom ledigt slagavstånd från den lägenhet i Suita som jag bebodde för fjärde gången på lika många år i oktober och november.

Det korta avståndet har dock inte hjälpt mig särskilt mycket i min långt drivna ambition att bekanta mig med deras fullständiga sortiment. Jag har aldrig lyckats besöka deras bryggeri eller den tillhörande baren och lagerhandeln. Detta beror förstås inte på att jag inte har försökt. Det beror på att jag aldrig lyckats hitta dit.

Det är inte ett fullt så pinsamt misslyckande som man först kan tro, det kan vara nästan omöjligt att hitta saker man letar efter i Japan. Exempelvis har jag fortfarande inte återfunnit den mobiltelefon jag lämnade i baksätet av en taxi en sen kväll av sake 2015.

Problemet med att hitta Minoh bryggeri, min mobiltelefon och det mesta annat i Japan beror inte, som man kan tro, på att alla skyltar är på japanska, även om det inte heller hjälper. Utmaningen med att hitta består i att saker som bryggerier och andra affärsinrättningar generellt sett är väldigt blygt annonserade.

Du kan leta efter exempelvis en bar i timmar även om du vet precis i vilket kvarter den ligger. Om du någonsin finner den så befann den sig nog två trappor upp bakom en anonym dörr du nått genom att våga dig igenom en annan anonym dörr på markplan. Det finns i Stockholm sexklubbar, källarmoskéer och kombinationer av de två med tydligare skyltning än en genomsnittlig bar i Osaka.

I mitt försök att finna Minohs bryggeri tog jag en rad olika pendeltågslinjer genom en serie av byten vid allt mindre stationer. Framme vid den minsta i Osaka och Kansai-området tog jag till fots ett svep genom den låga och täta bebyggelsen nära foten till bergen som begränsar Osaka i norr. Under mitt första varv skällde hundar på mig, under mitt fjärde tre timmar senare orkade de inte bry sig längre.

Så här långt in i denna text om Minoh bryggeri bör jag säga något om själva ölen. Nej förresten, det kan vänta. Jag har mer att berätta om hur det är att hitta saker i Osaka.

Jag fann alltså aldrig bryggeriet men jag fann dess alldeles egna bar nere på stan, nära Yodoyabashi. Baren heter Beer Belly och den är för att vara en japansk bar ganska lätt att hitta, den ligger precis över floden från Osakas konserthus och dess största konstmuseum.

När baren väl var funnen var det alltså äntligen dags att ägna sig åt själva ölen. Nej, det var det förstås inte. Just den lördag i mitten på november då jag letat mig ner till de centrala delarna av staden var Beer Belly uthyrt.

Istället för dussintals tappar med öl från Minoh fann jag dussintals tappar med öl från Taiwan. Det visade sig att Taihu bryggeri från Taipei begått ett ”tap takeover” på Beer Belly. Som sådant var det ganska framgångsrikt, stället var välbesökt redan vid öppning kring lunchtid och allt var väldigt hippt och instagramat.

Framgången bestod förstås inte minst i att Gödsvinet hade en utsänd deltagare från kontoret i Johanneshov. Jag tog kort på allt och såg skeptisk ut.

Taihu gör alldeles umärkt öl men det var ju nu inte den vi skulle prata om. Vi skulle prata om själva ölen från Minoh bryggeri. Om ölen från Minoh finns inte så mycket att säga. Den är bra och smakar precis som all annan mikrobryggeri-öl i hela världen. Den höjer sig dock väsentligt från en väldig massa av denna övriga öl genom att vara nästan helt omöjlig att få tag på i Sverige.