Omnipollo Ostkaka alkoholfri (19032)

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Tydligen är ju lingonsylt legio till ostkaka, även om jag förvisso aldrig ätit just dessa två i kombination. Men lingon är i varje fall huvudingrediensen i denna brygd från Omnipollo, om inte till procenten så i varje fall till smaken. Det ska ju vara en pale ale bryggd med lingon men utöver en något otydlig tendens till kolsyra märks det inte just så mycket av någon annan ingrediens än lingon. Eller tja, det är väl uppenbart på konsistensen att vatten också varit inblandat. Nej, jag hade nog kallat det här en suröl, rent smakmässigt om inte annat. Det är fullständigt osötat, och att dricka den är också en övning i diverse grimascher och rysningar. Men det är väl som vinterbad, det är bra att chocka organismen, på något sätt, och om inte annat så är man ju nöjd när det är över. Lycka  sägs ju vara avsaknaden av smärta.

En och en halv lycka av fem möjliga. Nr på systemet, 39:90 kr.

Freak Kriek zero point three (1996)

Det var en trevlig överraskning att hitta en alkoholfri belgare på systembolaget, även om det är en kriek – kanske inte den del av den belgiska ölpaletten som vi haft varmast om hjärtat. Likväl, som drickare av enkom alkoholfritt, testar man kanske gärna även de lite mindre lovande koncepten. Man vet ju aldrig, ibland blir man överraskad.

Freak kriek doftar vagt av koncentrerad Bob blandsaft med en ton av körsbärskärnor, men smaken är bitter, precis hitom jävligt, knastertorrt, man känner hur magen knyter sig av denna hastiga acidifiering. Ju mer man dricker desto mer bor man i ett körsbär, osötat, direkt från trädet.

Denna kriek bryggs av Proef Brouwerij i Belgien för fantombryggeriet Flying Dutchman i Finland, och det är faktiskt bryggd öl, med jäst, kornmalt, vetemalt och körsbärsjuice.. ok inte helt som vanligt, humlen är alltså utbytt mot körsbärsjuice, men gudarna ska veta att lambic inte precis smakar humle. Ja, det är nog där min sko klämmer: det finns nåt litet bubbligt någonstans men det känns inte lambic, inte gueze, och det är det jag letar efter, nån slags källarfunk, någon mikrobiell galenskap, perfid, jäsande, bubblande. Det är kul att det finns alkoholfri öl i belgisk stil men helt ärligt blir det här mest osötad torr körsbärsjuice. Det är inte per se dåligt, men jag vill ha spontanjästa galenskaper. Helt ärligt finns det dock gott om kriek som mest smakar ungefär såhär. Jag gillar inte den heller. Men jag är glad att någon jobbar med det här. Det är ett framsteg – sedan hoppas jag på en alkofri gueze eller trappist en vacker dag. Jag vet inte hur de ska göra, men jag hoppas ändå.

Samtidigt måste jag säga att ju mer jag dricker, desto nöjdare blir jag. Här finns inga konstiga bismaker – man är långt inne i körsbärets värld. Det är hårt, det är intensivt, det är belgiskt. Det kommer bli fler såna här flaskor.

Tre och en halv god utsikt av fem möjliga. Nr 1996 på Systembolaget, 23:90 kr.

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Sagan om belgarens återkomst

Nu må det vid det här laget vara nyheter ungefär lika nya som Tolkiens alster, men vi måste ändå rapportera att en utmärkt belgare återvänt till systembolagets sortiment. Det rör sig om den ytterst läckra Westmalle Dubbel, som sedan den förste september återfinns under nr 1239, i inte mindre än 178 butiker. Vi har ju redan tidigare orerat om Westmalle Dubbel och annan belgisk öl, så det räcker nog att säga att denna mörka öl är delikat, liksom dess broder Westmalle Tripel. Och när man nu kan köpa den igen på vårt monopol, passa på!

Fem trevliga nyheter av fem möjliga.

 

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en “Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först “tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Orval (1650)

orvalOrval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.

De Molen Pale Ale Citra (1551)

de-molen-pale-ale-citraDe Molens Citra Pale Ale formligen vräker ur flaskan, våldsamt skummande och med en arom som en sannskyldig blomsterrabatt, prunkande och påträngande floralt humlig. Det är dock absolut ingen tungviktare, nej, det är en utmärkt läskande sommaröl för den som vill ha lite mer stuns, det drar lite åt jästighet och wit, utan att bli helt belgo-tyskt, nej, det är ändå ale, om än med en spenslig kropp, med drag av citrus, och ganska lätt, på gränsen till tunn, eftersmak. Allt detta sagt är den ändå inte mer förfinad än att den känner sig hemma i ett senapsglas modell Slotts 1952.

Tre och en halv blomstertid av fem. Nr 1551 på systembolaget, 20.90kr.

Westmalle Tripel (1684)

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Corsendonk Christmas Ale (11955)

corsendonk-christmas-aleCorsendonk är en julöl med rätt mycket skjuts i, 8.1%, och det är inte något den gör en hemlighet av, det är det första och sista man smakar, och det mesta däremellan, även om en hoper gelehallon, vörtbröd, clementiner, och brända mandlar gärna vill tränga sig fram i julruschen. Men farbror sprit är röd om näsan, han har fått sig ett par järn, och märker inget av dessa lättviktares skuffande, de får vackert hålla sig i bakgrunden.

Drickes till våldsamt söta efterrätter, julmatiné i semi-komatost tillstånd eller för att snabbt sudda ut de skarpa kanterna efter för mycket julstress.

Två röda näsor av fem. Nr 11955 på bolaget.