Östersund är årets svenska mathuvudstad. Nu vet ni det. Ingen annan utanför Östersunds kommun vet om det så sprid det inte. Utmärkelsen kom i en tävling utlyst av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Erlandsson har under den gångna mandatperioden visat sig vara en förkämpe för lokalt producerad mat. Lokalt producerad mat och människans bästa vän, hunden.

För lokalt producerad mat ligger i tiden. Just i Jämtland har den småskaliga produktionen av mat kommit att bli ett riktigt samtalsämne. Inte minst den småskaliga produktionen av ost har kommit att utmärka sig, särskilt då den fina chevrén från länets västra del. Enligt en uppgift som nådde mig under mina år där så bor 2/3 av alla Sveriges getter i Jämtland. Samma uppgift fick en god vän till mig att fråga om den resterande tredjedelen rymt.

Jag har besökt två jämtländska ostproducenter, båda belägna långt ut i den svenska fjällvärlden. Om man bortser från de fina och våldsamt kostsamma produkterna de producerade så var det mest anmärkningsvärda med dem att de oberoende av varandra båda drevs av helt manliga, äkta par. Det är förstås deras ensak men som samhällsvetare kan jag inte undgå att bli nyfiken på vad det är som driver just homosexuella par från storstaden att flytta ut i vildmarken tillsammans med en flock ostproducerande getter. Är detta en subkultur som gått vetenskapen förbi? Jag känner många sociologer och jag tvivlar på att de missat någon.

Jämtland är alltså ett matlän och de är stolta över det även om stora delar av Sveriges befolkning  främst associerar Jämtland med tundra, tjuvjakt och after ski. Problemet är att Jämtland inte är ensamma om att utnämna sig själva till matlän. Ett annat län (ok, REGION) som jag bott i är Skåne. Det är många skåningars fasta övertygelse att mat från Skåne smakar mer. Ett helt allvarligt argument som jag hört är att det gynnsamma klimatet förstärker smaken i livsmedlen. Dessutom finns enligt samma människor någon diffus koppling till ”kontinenten” och allt vad det på något sätt betyder för influenser och spännande recept.

Det är onekligen sant att Skåne producerar mest mat, där finns Sveriges bördigaste jord och det mest storskaliga jordbruket. Liksom i fallet med Jämtland så har entusiasmen för den egna maten inte riktigt haft det genomslag i det egna varumärket som skåningarna kanske önskat. Men låt oss ändå säga att BÅDE Jämtland och Skåne utmärker sig som matlän. Vilka län höjer de sig då över? Alla andra? De tre småländska länen talar också gärna om sin matkultur, liksom de gamla kulturbygderna i Öster och Västergötland.

Det är därför kanske mer relevant att hitta länen som inte utmärker sig genom mat. Län där maten är slätstruken, ointressant och producerad någon annanstans. När jag tänker på tråkiga län så är förstås aldrig Örebro län långt borta. Ingen som någonsin slagit ihjäl några timmar i Örebro kan tvivla på att det är en fullständigt ointressant plats på jorden. Raskt inser jag dock att även Örebro län har aspirationen inom matområdet. Det är ju i Örebro län som Grythyttan med dess Gastronomiska Akademi ligger. Därmed var jag tillbaka där jag började.

Var hittar man Sveriges matointressanta län? Medan jag skriver detta inser jag att svaret funnits under min näsa hela tiden. Jag behöver bara blicka lite längre tillbaka, jag behöver bara blicka hem. Hem till Blekinge.

En gång på den Blekingska Nationen i Lund talade jag och en annan person med Jan-Öyvind Swahn, som var inspektor för nationen vid denna tid. Vi undrade om det fanns någon typiskt blekingsk mat som vi kunde utsätta övriga nationers aktiva för. Han skrattade på sitt eget lite kluckade sätt ett tag och sedan sa han ”nej”. Av ren generositet föreslog han att ”det skulle vara sill då”. Man behövde dock inte vara professor i varken etnologi eller marinbiologi för att inse att sillen är större än Blekinge.

Blekinge är Sveriges minsta, mest avlägsna och anonyma län. Där finns inget annat än arbetslöshet, sverigedemokrater, alkoholism och Mjällby AIF. Matkultur i Blekinge? Det enda typiskt blekingska jag kan tänka mig är vanan att stoppa allehanda änder, ankor och måsar i kroppkakor som ersättning för de rika smålänningarnas fläsk.

Blekinge är inte länet av dignande smörgåsbord. Blekinge är länet för en folköl i en fuktskadad husvagn. Situationen är kanske annorlunda i den semi-skånska västra halvan men min östra hörna av länet liknar inget i världen utom möjligtvis koldistrikten de amerikanska Appalacherna. Ett lerkrus med hembränt har alltid köpt dig en ny fru där.

Blekinge är länet för tubost och tysk smuggelöl, bullens korv och annanas på pizzan. Plötsligt är allt så klart för mig. Jag förstår vad som har format mig, jag har hittat mitt ursprung.

Imorgon sätter jag mig på planet som tar mig hem. När jag tar mark i Kallinge kommer jag att se på landet som omger mig på ett nytt sätt. Blekinge – mitt eget redneck paradis!