En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.
Typiskt.
Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.
Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.
Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.
Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.
Self Portrait? Ett modigt val av Dylan-skiva även om jag inte alls håller med om att det skulle vara hans sämsta. Allt efter 1976 är sämre.
Jag gillar både Self portrait och Planet waves, skivor som jag antar inte är Dylan-talibanernas absoluta favoriter. Jag är en sucker för melodier, så jag faller pladask för låtar som Belle Isle och In search of little sadie den förra, och Dirge på den senare.
Efter Dylans framträdande i Borlänge i sommras har jag tyvärr tappat en del av det Dylanintresse jag tidigare haft. Han har skrivit magiska texter och skapat fantastiska melodier, en levande legend. Jag visste innan att jag inte skulle ha så höga förväntningar men det han (knappt) levererade var värdelöst. Men jag kan i alla fall säga att jag såg honom spela när han var vid liv och då påminna folk om det han gjorde bäst, att skapa musik.
Jag såg honom spela för några år sedan i Malmö. Men det är tveksamt om jag med gott samvete kan säga att jag sett honom vid liv.
Han är helt enkelt inte bra. Men han var otroligt bra en gång i tiden, och det kan inga usla nutidsframträdanden ta ifrån honom.
Mmmm, choklad med sprit i 🙂 Låter som en utmärkt öl!