En sommar i plast har blivit höst och är redo att gå vidare. Det var i juni som den nästan men bara nästan transparenta byggplasten slöts om mitt hus i Johanneshov. ”Inga större renoveringar planerade” hade mäklaren sagt två månader tidigare så jag har slut på gissningar varför det stått byggställningar runt min allvarligt belånade bostadsrätt i snart ett halvår.
I början var där ställningar men ingen plast för fönstren. Jag upptäxte det en dag en lätt sfärisk polsk byggarbetare passerade utanför mitt fönster på sjunde våningen. Då kunde jag fortfarande öppna fönstren och jag roade mig ett tag med att locka på byggisarna genom att lägga små bitar saltgurka på fönsterbrädet. Efter några veckor var de nästan som tama. Sedan kom plasten upp och nu ser jag bara lätt sfäriskt skuggor gå förbi. Jag undrar om de minns mig?
Vad gör man en sommar i plast? Man spenderar den någon annanstans men för det krävs resurser och mina var utbytta mot lån. För sådana som mig återstod bara att slå sig ner i fåtöljen med ett glas riesling och stilla blicka mot den nästan men bara nästan transparenta horisonten. Solen går ner i polyeten.
En vecka bröt jag mig ut ur min höghuskokong länge nog för att flyga till Krakow. Det var en vecka att minnas och jag önskar jag gjorde det. Förmodligen satt jag mest och drack Zywieck och blickade stilla mot den helt och hållet polska horisonten. Det passerade säkert en och annan lätt sfärisk polack. Sedan kröp jag tillbaka in i min puppa av plast.
Hösten kom men mycket lite med den. De lätt sfäriska skuggorna fortsätter att passera och tiden med dem. Ibland borrar någon ett hål, gud vet i vad. Då skruvar jag upp musiken och den äldre damen i den överbelånade lägenheten intill tror nu att borrljudet tillhör Jason Isbell.
Värst var när de förintade balkongerna med hydraulisk bilning. Ingen ska behöva höra Jason Isbell så högt.
Det är en beständig tillvaro, inget åldras i plast. Här inne finns ett litet stycke sommar kvar, nästan färsk.
De ska vara färdiga snart och bara för att det kostar mer att betala sådana som dem efter den första december. Ställningarna skall rämna och plastridån falla från mina ögon. Ärligt talat fruktar jag dagen, hur ska man kunna se den verkliga världen efter månader av skuggor? Fråga Platon, han förstod de här sakerna.
Tills vidare bidar jag min tid här inne. Solen går ner tidigare nu men dess ljus är lika suddigt som tidigare om man kan se det. Jag är redo att komma ut.