Kanske var det den välkomnande stämningen, kanske var det för att jag druckit strohrom under tunnelbaneresan dit men jag gillade Pressklubben direkt. Stämningen stod i full blom när vi trillade in genom dörren någon gång kring niotiden. Innan vi fullt ut hunnit dra konsekvenserna av att det såg väldigt fullt ut blev vi uppfiskade av en dam i personalen och visade till ett mörkt hörn av lokalen. Middagen kunde inledas.

Alla var mycket trevliga och tillmötesgående. Själv hade jag blivit en smula paranoid av den österrikiska tändvätskan och jag kunde inte låta bli att misstänka att vi var en situation som de hanterade på ett så soligt sätt. I själva verket var vi nog bara en grupp med grundligt uppvärmda män som precis återvänt från en resa på de sju haven med Silja Galaxy. Hur som helst överkompenserade jag genom att le spasmiskt mot allt som rörde sig och skratta fryntligt, vilket på det stora hela förmodligen inte förbättrade ett eventuellt intryck.

Pressklubben är Restaurang Duvels bakficka och det är min erfarenhet att många restauranger har något speciellt i bakfickan. Restaurang Djuret som recenserades här (och här) i tidernas begynnelse är Leijontornets men kommer att fortsätta på egen hand efter det att Leijontornet stänger den 23.e juni. Djuret, Pressklubben och andra backfickor är lågmälda restauranger där serveringen och inmundigandet av maten är något mindre autistisk än på en traditionell finkrog. Inte sällan är menyerna i dessa backfickor fyllda med saker som antingen är för alldagliga eller för excentriska för huvudrestaurangen.

På pressklubben har de en uppsättning klassiska rätter som är så traditionella att en seriöst menande restaurang aktar sig för att lyfta fram dem. En av dessa rätter är den klassiska råbiffen.

Hur kommer det sig att man beställer en råbiff? Det är inget fel på råbiff men varför beställer man den? Är det milt järnsmakande aromen? Är det den speciella mättnadskänslan som kommer av rått kött? Är det ritualen? Är det strohromen? Detta är mer än vad jag kan svara på men jag beställde råbiffen och det gjorde alla andra också. En hel råbiff.

Biffen serverades med en äggula, rödlök, kapris och en dijonsenap så stark att den gav ett alldeles nytt veck i hjärnan. Det var inget fel på den. Den skulle vara så. Vi åt under tystnad.

Hur går man vidare efter en råbiff på Pressklubben? Vi var glada att vi kunde gå alls. Den misstänkt trevliga servitrisen gav oss notan och vi gav oss av. Tvåhundra gram rått kött och en dag på en finlandsbåt är mycket att smälta. Ändå är jag helt övertygad om att både biffen och Pressklubben var helt rätt enligt en högre måttstock.

Tre och en halv råa köttpuckar av fem möjliga