Samtal vid Slussen

pejling002

Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning. 

Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift. 

Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation. 

Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.

Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om ”dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?

Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:

RT: Har du en vanlig dator?

Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.  

RT: Vad använder du den till?

Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig. 

RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?

Jag: …nej?

RT: Hur gör du det då?

Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…

RT: Du har inte internet till datorn?

Jag: …nej?

Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.

Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det. 

Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet. 

Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.

Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.

Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.   

Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.  

Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret. 

Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara. 

Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Om varför Kalifornien är den enda plats som behövs

500px-Flag_of_California.svg

Kalifornien är en Sverige-stor delstat i västligaste USA som är värdefullare än alla de andra 49. Kalifornien är folkrikare, mer förmöget och vackrare än någon annan del av Amerikas förenta stater. 

Den som ändå tvivlar på att Kaliforniens betydelse behöver bara testa att korsa delstatsgränsen från Kalifornien till Nevada.

På den ena sidan finns de exklusiva semesteranläggningarna, på den andra sidan de lagliga bordellerna och barerna som ingen någonsin går hem ifrån.

På den ena sidan är man rädd om miljön, på den andra sidan skjuter fyllon prick på prärievargar från sina pickups.

På den ena sidan gör man vin, på den andra sidan blandar man vodka med seven-up till frukost.

På den ena sidan bor alla filmstjärnorna, på den andra sidan testar man kärnvapen.

Du förstår.

Ikväll kom jag över en del statistik som bekräftar Kaliforniens särställning. Det var i en artikel i Mother Jones som handlade om hur mycket mat som produceras i Kalifornien, hur mycket vatten det kräver och hur lite vatten det finns där.

Jag fastade redan i det första budskapet. Man kan verkligen förundras över hur stor andel av USA:s livsmedel som produceras i USA. Man kan också fundera över vad fan man har för sig i resten av landet.

Du känner förmodligen Kern County bäst som platsen för Buck Owens och hans Bakersfield sound och för att Merle Haggard växte upp i en övergiven godsvagn där. Förmodligen visste du inte att mer än 30 procent av USA:s pistagenötter odlas i Kern County.   

När jag säger Monterey county så svarar du så klart att John Steinbeck kom från Salinas som ligger där och att alla hans bästa böcker utspelar sig i detta det kanske mest estetiskt fulländade countyt i Nordamerika

Förmodligen pratar du på om Big Sur och den sorliga romanen Jack Kerouac skrev där, kanske nämner du något om Joan Baez och kanske Hunter S Thomson men jag lyssnar inte längre. Jag är redan där i minnen och planer för framtiden som aldrig kommer att bli av.

Broccoli. Just det, broccoli. I Monterey county producerar man mer än 30 procent av all USA:s broccoli. Dessutom producerar man mellan 20 och 30 procent av alla jordgubbar.

I Fresno County producerar man över 30 procent av alla tomater i USA och det är det bästa argumentet för en strikt animalisk diet som du någonsin kommer att höra.

Jag bodde själv närmare ett år i Yolo County där man producerar en betydande del av alla de valnötter och mandlar som håller igång världens sista supermakt.

I stora och små kaliforniska städer växer oliv och citrusträd i parker och längs med gator, när skördetiden kommer ligger deras frukt och ruttnar på marken som för att understryka poängen om överflödet i den gyllene delstaten.

Kalifornien har även en enorm boskapsproduktion, en väldig vinindustri och en betydande produktion av mejeriprodukter. I Davis, där jag bodde, gick det runt kor på campus.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vilket ansvar för landets försörjning som lagts på Kalifornien.

Du säger att de kaliforniska broccolibuketterna dricker upp mer än 20 liter var av det värdefulla vattnet.

Jag frågar varför inte Kalifornien får vattnet som alla de andra delstaterna underlåter att använda för sin beskärda del av livsmedelsproduktionen.

Lördag i Lund

lund

Jag tillhör inte dem som tar bilder av min mat. Det kan ha hänt någon gång. Jag tar bilder på flaskor mot skitigt kökskakel. Denna bild är dock långt för vacker för att inte förevigas.

På bilden ser du den frukost jag intog vid ett köksbord i Lund för precis en vecka sedan. Det var lördagsmorgonen efter fredagskvällen då jag testade samtliga öl från Lundabryggeriet

Havregrynsgröt med en rejäl klick hallonsylt, termonukleärt kaffe med en hälsosam injektion av whiskey och ett äpple.

Havren ger dig energi nog för att starta i två lopp på Jägersro. Det finns inte en bakfylla i världen som kan stå emot riktigt starkt kaffe vars bitterhet neutraliserats av irländsk nektar. 

Kombinationen kan vara nog för att få vem som helst att tro att allting fortfarande är möjligt, trots allt.     

Totaltorsk

Torsk i islŒda.

Det har hänt igen och denna gånger är det kanske för gott. Ännu en fiskhandlare har gått dit fiskhandlare går då de kämpat och fallit. Butiken på Borgmästargatan har skördat ännu ett offer. 

Det är snart fyra år sedan vi först uppmärksammade den lilla butiken på Södermalm och dess tendens att besegra alla som försöker göra den lönsam. Den senaste i ledet av fiskhandlare höll ut i ganska exakt tre år vilket såvitt någon vet är ett rekord. 

När fiskhandlare Starre tog över i februari 2011 noterades detta förstås också här på Gödsvinet. Sedan dess har jag gått förbi butiken nästan varje vecka och mitt intryck har varit att också nästan alla andra i den här staden måste ha passerat den förbi.

Det var hela tiden uppenbart för mig att även denna affärsrörelsen var rödlistad. Akut utrotningshotad. Utfiskad.

Beskedet kom någon gång i förra veckan, skylten i fönstret berättade historien som redan berättats så många gånger. 

”Lokalen överlåtes” läste den vita texten mot en ilsket orange bakgrund. På en lite mindre, handskriven lapp strax under stod det ”stängt på grund av sjukdom”. Kan det överhuvudtaget bli sorgligare än så?

Tårarnas väg leder varje fiskhandlare till en plats strax söder om Folkungagatan. Där är platsen där den sista striden står för alla som någonsin slagit in en filé i brunt paketpapper.

Om man lyssnar i vinden som blåser ner för Stigberget kan man höra dem viska samma ledsna ord. ”Begrav mitt hjärta på Borgmästargatan 4”. 

Westmalle Tripel (1684)

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Konrads Stout (11891)

konrads-stoutJag vet inte vem Konrad är – jag känner ingen med det namnet. Hans stout är dock drickbar, har det mesta man kan vänta sig från en stout, och lite som hade kunnat kännas lika hemma i en porter: gedigen, om än kanske lite anonym. Jag vet inte om denna hans stout reflekterar honom själv, eller om den behövs som motvikt till en frifräsande, högt svävande, spretig personlighet. Är han bryggare själv? Kanske är han en man som uppskattar ett gott hantverk med små åthävor, och därigenom på sitt sätt en italienskt anstruken mikrobryggare?

Ja, jag skulle ju kunnat läsa på flaskan, eller söka mig ut på internets alla bakgårdar. Men om nu ölen i sig inte reser några större frågor (och det gör den inte), så kan jag ändå inte låta bli att undra över Konrad. Och jag tror att det är en av de frågor som gör sig allra bäst som mysterium, snarare än som utredd fakta. Kalla mig romantiker, men sådan är jag.

Tre suddiga personligheter av fem möjliga. Nr 11891 på systembolaget.

Nils Oscar SMÖF Jubelöl (11918)

smof-jubelolKorrelationer är farliga ting. Rätt som det är har man gått från löst samband till orsak och verkan, och tror att det blir grönt bara för att man trycker på knappen vid övergångsstället, istället för att detta följer sina egna mystiska rytmer och humör. Efter ett otal lika nattmörka som tjockt rökiga öl hade på något sätt min hjärna låtit dessa två ting ingå i en odelbar, atomisk helhet, men så kom SMÖF jubelöl och det blev fission på min tunga. Den är en halvmörk lager med en rökighet som leder tanken till ja, Ruhrgebiet, svårtända grillar som fått en liberal dos tändvätska, Drottningholmsvägen 8.00 en torsdagsmorgon i februari, eller Valborgsmäss ett regnigt år. Det är något i ekvationen som haltar, röken behöver sitt mörker, sitt blytunga ankare, för att inte bara driva iväg likt allsköns aerosoler och polyaromatiska kolväten, och för ett ögonblick lurar misstanken att under allt os inget annat sig döljer än en newcastle brun öl.

Likväl är det ingen helt dålig öl, kanske bör den betraktas som ett experiment, ett försök att bryta ny mark, och som sådant är det inte helt oävet, även om det kanske inte ännu är redo att lämna laboratoriet och möta den breda allmänheten.

Tre skelögda laboratorieassistenter i svart av fem möjliga. Nr 11918 på systembolaget.

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Message in a Bottle

message-in-a-bottleVad är en IPA? Hur smakar en bra IPA? Vem kan man lita på? Existentiella frågor som dessa kan hemsöka öldrickaren som börjat titta djupt ner i systembolagets sortiment, ständigt sökande nya brygder, eller bara den som sitter och tittar för länge på sin flaska. Länge hade också dessa frågor ett enkelt svar: Epic, mer specifikt, Epic Armageddon IPA. Epic är bra IPA, bra IPA smakar Epic, Epic kan man lita på. En slurk av Message in a bottle får dock denna världsbild att rämna. Ska IPA smaka toffee, det första den gör? Ska den fortsätta vidare med i huvudsak smörkola och avrunda med Werthers orginal? Va? Bytte nån plats på upp och ner medans jag tittade bort? Kanske sätter Epics Armageddon en hög lägstanivå för humle-intensiteten, men lite mer av detta gröna ädla ting än såhär ska det väl ändå smaka? Nog har vi smakat mindre humliga sk IPA, eller öl där denne vår gröne vän dansar pardans med sött maltiga toner, men Message in a bottle kan vi tyvärr bara rekommendera till de som när en passion för knäck.

En och en halv rämnad världsbild av fem. Finns inte på systembolaget, men har setts på välförsedda vattenhål i rikets södra delar (Inferno i Lund).