En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.
Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.
De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.
Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.
Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.
Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.
Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.
Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.
Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.
De där etiketterna, de är luriga. Volpina pryds av en kurvig kvinna med högst begränsad beklädnad, som skulle kunna ha smitit från TV3s ärevördiga Tutti Frutti eller kanske en av Berlusconis bunga-bunga-fester. Kanske är jag fördomsfull, men jag utgick från att det var en trams-öl. Men där tog jag fel: Volpina är förvisso ingen mikrobryggd black triple IPA, men det är en högst hedervärd öl, inget fruktbemängt jolm eller nåt slags gulfärgat mineralvatten. Volpina ska utläsas den lilla räven, vilket gissningsvis refererar till att det är en red ale. Det är dock ingen pilande lätt liten öl, tvärtom en bastant dubbelmalt, knäckig och rik, med en behaglig beska och ett gott litet alkohol-riv, i bästa belgiska stil. Gödsvinet syd ser fram emot att prova fler öl från Birra Amarcord, eventuellt till lämplig Fellini-film.
