Öppet brev till Jills matprat

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen ”Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten ”Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget ”Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: ”sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: ”Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i ”Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden ”Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var ”minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor

Rip Tide (1620)

Imperial stouts är ibland aningen överladdade öl – beskan börjar dra åt IPA-hållet eller där förbi, och maltigheten har för att kompensera skruvats upp så den skulle få en vanlig stout att brista i sömmarna och trycka sig ut flaskan med våld, och man känner hur svångremmen börjar hugga till redan efter ett par klunkar. Måttlighet är ju kanske inte den dygd som de hårt arbetande skottarna på Brewdog håller högst, men Rip tide är faktiskt en relativt (nåja) återhållen imperial stout. Därmed inte sagt att man inte sitter med en humlebomb i näven som kan brisera vilken sekund som helst – men man kan liksom i teorin tänka sig att ta en till på direkten, vilket man inte kan säga om alla imperial stouts. Beskan broderar inte ut sig i mångordiga haranger om frukt, metaller, eller kalla källare, och maltigheten är en inte en värld av knäcktoner, honung, och all annan naturens söta och dolska försök att försöka få din LCHF-diet att gå i stöpet.

Tre och en halv skotsk dygd av fem möjliga.

Three Hearts extra strong (11228)

Jag visste redan från början att det här inte skulle bli roligt. Redan när jag såg Three Hearts extra strong där i en stapel på golvet. Det var länge sedan jag drack öl för att det var roligt. Nu handlar det om att dricka och skriva om det, för att vägleda och för att varna. Den här ölen dricker jag för dig. 

Det har gått en lång tid sedan jag sist recenserade den spritosande delen av systembolagets ölsortimente. Jag har druckit den mycket dystra Björnebrygden, den direkt äckliga Wårby och den allt igenom fasansfulla Kopparberg special brew. Antingen har det hänt något fruktansvärt med min smak sedan dess eller så står sig Three Hearts från Krönleins i Halmstad ganska väl bland dem. 

För en så stark öl har Three Hearts extra strong en barmhärtig avsaknad på smak. Du finner lite fruktcocktail och lite alkohol men det är det hela. Den har till skillnad från de flesta övriga öl i kategorin mycket lite av smaken av kokta grönsaker, snus och och hustrumisshandel.

Det här skulle kunna ha varit en vanlig Three Hearts med ett par stänk explorer och alla som har druckit en vanlig Three Hearts och ett par stänk explorer någon gång vet att kombinationen är precis vad som behövs för att göra stryktips intressant. Det är nog det bästa jag har att säga om Three Hearts extra strong. Den kommer inte att döda dig omedelbart utan långsamt, en lördagseftermidag och en illusion i taget. 

14,40 kronor på systembolaget, nummer 11228 i katalogen

Två hjärtan av fem möjliga

Zeitgeist (1578)

Man kan ju beklaga sig över systemets sortiment ibland (kan vi inte få lite mer Flying dog?), men de har trots allt ett hyfsat utbud av Brewdogs skapelser. Zeitgeist är en stabil black lager, och på typiskt Brewdog-vis så tar den ut svängarna lite mer än sina fränder inom genren. Den är betydligt fylligare än vad man är van vid från tysk Schwarzbier eller tjeckisk dito, krispigt torr, härligt besk, med en viss maltig avrundning, utan att för den skull närma sig stoutens eller porterns runda, tunga sötma. Alkoholen biter till en liten aning, trots ölens modesta 4.9%.

Fyra leende skottar av fem möjliga. Rinner ner vackert i strupen!

Abbaye des Prémontrés

Denna strong ale av belgisk typ från Brasseurs de Lorraine är, liksom så många andra franska öl, söt och försynt, liksom vore den modellerad efter nationalkaraktären. För den som är begiven på klosteröl bjuder den på en och annan trevlig smak, med en ordentlig om än övermåttan söt maltighet, närmast bananiga jästtoner, och en aningen allmänt hållen ospecifik fruktighet. Beskan är däremot återhållen på gränsen till obefintlig, och den saknar det där vagt källaraktiga rivet som belgarnas egna öl ofta uppbådar. Ölen lider således en svår brist på motvikt till sin  närmast knastrigt sockriga maltighet, och när sedan kolsyrningen som synes är allt annat än  kraftig, blir slutresultatet en bedövande sliskig dryck – om än inte speciellt tung.

Två goda ansatser av fem möjliga.

Birra Dolomiti

Vissa öl är det ett sant nöje att skriva om. Andra skriver man om enkom androm till varnagel. Birra Dolomiti hör utan minsta tvivel till kategori två. Den ansluter sig till en frodig fauna av hantverksmässigt bryggda, artistiskt (nåja) dekorerade och till synes seriösa italienska öl, som dock är rent och skärt blask. Birra Dolomiti har vaga bitoner av malt, och en lång, fin eftersmak av porlande bergsbäck. Kolsyrningen är sparsmakad på gränsen till obefintlig, och det faller sig naturligt att i stort sett omgående dricka hela flaskan, så man snabbt kan beställa något annat, som inte utmärker sig enbart med sin brist på karaktär.

En bedrövlig blasköl av fem möjliga. Undvik!

Guldsvinet

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Vem är Daniel?

?
?

Den oroliga del av allmänheten vi känner som Gödsvinet läsekrets är i uppror. Breven strömmar in och uppjagade bybor med facklor och hötjugor har samlats nedanför mitt örnnäste i Vällingby. Innan jag låter dem känna på den kokande oljan är det på sin plats att någon av oss ger dem och er alla ett par svar. Kalla mig blödig men ni har förtjänat det. Det är dags att berätta vem Daniel är. 

Det har gått lite över en vecka sedan omvärlden vaknade upp till ett inlägg av en ännu okänd författare på Gödsvinet. Inlägget var radikalt och på flera sätt trendbrytande i och med att det innehöll recept på något som faktiskt är möjligt att konsumera även för en fullständigt normal medlem av människosläktet.  Vem är då denna nytänkare och hur kom han att skriva inlägg om drinkar på Gödsvinet?

Daniel Napoleon Onassis föddes någon gång under det svunna millienniet till följd av ett kärleksmöte mellan den ökända Golem från Minsk och en dansande björn. Det är åtminstone vad sägnen lät berätta under hans uppväxtår i Odessas storslagna hamnkvarter, dit han förts av det sällskap av ambulerande pärldykare som adopterat och gjort honom till en av de sina.

Daniel lärde sig redan tidigt i livet att krypa, gå, tala och han har bara fortsatt med det ända sedan dess. Då tiden kom att lämna det trygga barndomshemmet i källaren till det lokala Moloktemplet tvingades Daniel till sitt livs svåraste val: Skulle han följa sitt stjärntecken och bli upptäcktsresande eller fullfölja en lukrativ karriär som harpunist? Han beslutade att vandra ut i världen och aldrig låta en rakkniv röra vid hans hjässa tills gud givit honom svaret. 

Nu inser jag förstås att jag kan ha ruckat lite på sanningen. I själva verket vet jag inte säkert om något i den här beskrivningen faktiskt stämmer. Sanningen är väl egentligen att jag inte vet så mycket om Daniel och att jag, så att säga, fyllde i luckorna själv. Det blir så här då. 

Det var Nils idé att inkludera inlägg om drinkar av någon som faktiskt vet något om det och det är en idé som jag applåderar. Jag har ännu aldrig blandat en drink som man inte också kan använda för att konservera små däggdjur. Det är mot denna bakgrund som jag välkomnar tillskottet.

Då så. Det känns bra att ha rett ut den här frågan 

Sidecar

Det finns en mängd bra guider till hur man blandar bra drinkar. Bland de moderna är Simon Diffords Difford’s Guide bäst, den som från början hette  Sauce Guide to Cocktails (om någon råkar ha sett den, den fanns på alla Waterstone’s mellan ca 2000-2005). Den inkluderar både en utmärkt guide till de mest grundläggande kunskaperna man behöver när man blandar drinkar, men också en bra guide till Londons bästa barer, trevliga anekdoter, och i princip alla recept man någonsin kan komma att behöva, inklusive vem som skapade dem när och i vilka varianter de finns. Jag rekommenderar att ni köper den. Men bland de klassiska guiderna finns en som skiljer sig lite från mängden, nämligen David Emburys The Fine Art of Mixing Drinks från 1948. Förutom Emburys utomordentliga råd att drinkar bara ska innehålla kvalitetsvaror, ha mycket is, vara vackra, samt att de ska vara aptitretande, och därmed relativt bittra, starka och torra (inte söta och sliskiga), så listar han six basic drinks:

Sidecar gjord på Remy Martin VSOP Fine Champagne, Cointreau samt färskpressad citronjuice.
  • Martini
  • Manhattan
  • Old Fashioned
  • Daiquiri
  • Sidecar
  • Jack Rose

Förutom Jack Rose så ser jag inte hur den listan kan göras bättre. Jack Rose hade jag däremot bytt mot en Negroni, men om man gör det så har man en fulländad lista. Ikväll får jag besök, och då ska jag bjuda på en Sidecar. En Sidecar består av:

  • 4 delar Cognac, jag gillar Remy Martin VSOP
  • 2 delar Cointreau (byts helst inte mot någon annan triple sec)
  • 1 del färskpressad Citron

Fyll en shaker med is. Fyll i ingredienserna. Skaka fyra-fem gånger. Fyll i ett kylt cocktailglas!

En del föredrar lite mer citron, och drinken blir då 4-2-2. Beroende på hur sur citronen är kan man behöva smaka av med lite gomme. Tänk på att rulla citronen mot ett hårt underlag innan ni pressar den för att få ut maximalt med juice!