Ordlekar

I likhet med alla andra har jag ägnat de senaste veckorna åt scrabble-spelet ”Wordfeud”. Jag är nu en av de oräkneliga 30+ män som kan ses på tunnelbanans gröna linje med hörlurar i öronen och blicken i det närmaste hypnotiskt fäst på skärmen till en platt telefon stor som en skärbräda. I över ett år undvek jag telefonlekarna genom att istället, på ett demonstrativt sätt, läsa vänsterrevolutionär litteratur av författare som David Horowitz, Jan Myrdal, Michael Bakunin, Karl Marx och Vladimir Lenin under min nästan halvtimmeslånga pendling till Slussen. Jag levde för hoppet om att få chocka någon av de villaägare från Nockeby som stiger på i Alvik på dagar de är för bakfulla för sin SUV. Konventionen hann dock ifatt mig och det beroendeframkallande lilla spelet har mig nu i ett fast grepp. 

”Wordfeud” har dock gett mig något mer än bara dålig hållning, skelögdhet och bättre läsvanor. Spelet har fått mig att inse hur mycket i livet som är ordlekar. 

Jag får ibland frågan varför jag skriver här och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag frågat mig själv det någon gång. Det är en rimlig fråga, trots att jag spenderar dagarna med att skriva på vetenskapliga artiklar, böcker och föreläsningar så lockar av någon anledning tangentbordet till fler utflykter bland bokstäverna om kvällen. Kanske snuddade Hunter S Thompson vid svaret när han skrev att ”skrivande är som sex, det är bara roligt för amatörer”. Det är onekligen roligare att skriva när man stämplat ut för kvällen och lämnat professionen för en amatörtillvaro men det är inte hela svaret.

Det som lockar med att skriva här är ordleken. Leken består i att pussla ihop ord så att de tillsammans beskriver något så obeskrivbart som upplevelsen av en mun öl. Precis som ”wordfeud” ger jag mig själv dubbel eller trippel ordpoäng när jag lyckas trycka in ett sällsynt ord inte hört uttalat sedan tiden för Weimarrepubliken (dubbel ordpoäng).

Ibland ger jag mig själv specialuppgifter som kan ge bonuspoäng. Det kan handla om att smyga in okommenterade citat från och referenser till musik och litteratur. Jag har tagit hela rader från artister Bob Hund, Bob Dylan, Morrissey och försökt att kamouflera dem i enlighet med det omgivande ämnet för inlägget. En gång blev jag övermodig och stal två hela rader från Joni Mitchells ”Chelsea morning” vilket gjorde en recension av en frukost i New York helt obegriplig. Jag gav mig själv 15 bonuspoäng och trippel ordpoäng ändå.

Mitt personliga rekord i självupptagen ordlek var dock när jag helt okommenterat smög in texten från refrängen till en sång från den tecknade filmen ”Dumbo”, en Disneyproduktion från någon gång på 1940-talet.

Under flera år av politiskt färgat skrivande på en annan blogg ägnande jag mig åt att sprida elakheter om personer och fenomen som jag inte gillar, nästan oavsett vad inlägget egentligen handlade om. Det är en särskilt destruktiv form av ordlek som till det yttre har mycket gemensamt med rättshaveristens insändare till olika lokaltidningar. 

I dagens DN skriver Örjan Abrahamsson om den ordlek som består i att komponera ihop en fungerande första mening i en roman. En del vill väcka intresse, en del vill förmedla så mycket information som möjligt och jag misstänker att en del bara vill komma vidare. Abrahamsson ger många exempel på första meningar i romaner men han ger inget som är bättre än min favorit: 

”From little after two o’clock untill almost sundown of the long still hot weary dead September afternoon they sat in what Miss Coldfield still called the office because her father had called it that – a dim hot airless room with the blinds all closed and fasten for forty-three summers because when she was a girl someone had believed that light and moving air carried heat and that dark was always cooler, and which (as the sun shone fuller and fuller on that side of the house) became latticed with yellow slashes full of dust motes which Quentin thought of as being  flecks of the dead old dried paint itself blown inward from the scaling blinds as the wind might have blown them”.

I enlighet med min princip för litterära referenser tänker jag inte tala om i vilken bok denna mening är den första. 

Abrahamsson avslutar med att återge vad han anser är världens bästa roman i kategorin för extremt korta sådana. Romanen heter ”Dinosaurien”, den är skriven av Augusto Monterroso och den lyder i sin helhet som följer:

”När han vaknade stod dinosaurien kvar”. 

Personligen tycker jag att denna roman har långt upp till Erenst Hemingways berömda försök att skriva världens kortaste roman. Han gav sig uppgiften att ha med en början, ett mittenparti och en avslutning. Resultatet blev detta mästerverk:

”For sale: Baby shoes, never worn”

En ordlek blir inte vackrare än så.  

Nummer tre, äta här

Tidigare idag vandrade jag upp och ner för Lidls korridorer på jakt efter något att laga till middag. En solig lördag som denna är en dag då jag faktiskt kan lägga några minuter på att laga mat istället för att köpa något färdiglagat. Under min arbetsvecka handlar jag i regel lunch i någon av de löjligt många avhämtningsställena på den östra halvan av Folkungagatan, där jag jobbar. 

Minst en dag i veckan går jag till någon av de uppskattningsvis 107 små restaurangerna som säljer thaiwok på den delen av Södermalm. Det var alltså inget tecken på stor kreativitet när jag nyss kom hem med alla de viktigaste ingredienserna till just thaiwok och tillagade rätten på bilden. Likt en kanariefågel som släppts fri flög jag tillbaka in i wok-buren. Hur som helst, det blev en hygglig wok. Jag kallar den ”nummer tre, äta här”. 

Recept (2 portioner)

300-400g kyckling

1 kvast broccoli

3-4 strån salladslök

10-12 små champinjoner 

1/2 Paprika

3-4 skedar Lidls indonesisk woksås

1-2 tesked salam oelek

1 näve jordnötter

1 msk soya

2,5 dl jasminris

0,5 dl olja

Salt och kryddor efter smak

Skär i princip allt i lagom bitar och stek. Blanda i en skål och servera på det kokta riset.  

Natt på jorden med godmorgon apelsin

Klockan närmar sig midnatt och jag dricker ett glas apelsinjuice. Ren apelsinjuice. Senast jag drack ett glas juice utan vodka var någon gång i 8-årsåldern och jag börjar förstå varför jag dröjt. Det här leder ingenstans.

Min tanke var att apelsinjuicens ”c-vitaminer” skulle göra något åt den förkylning som satt sig i halsen och gjort mina föreläsningar till intressanta men i längden svåruthärdlig ljudexperiment. Jag har väldigt naturliga tonartshöjningar men det är svårt att förutse dem och ärligt talat tror jag de skrämmer studenterna. 

Naturligtvis var det en långsökt möjlighet att något bestående av 100 procent naturliga råvaror skulle kunna ha någon positiv effekt på något men ärligt talat är jag beredd att testa vad som helst. Bäst av allt hade det förstås varit att få tag på en flaska med sådan där stark, amerikansk förkylningsmedicin som botar precis allt på en gång. Bourbon.

Nu har jag varken bourbon, vodka eller medicin i traditionell mening så i likhet med naturfolk som innuiter, massajer och jämtar får jag i brist på modern sjukvård förlita mig på alternativa metoder. Naturligtvis är jag inte så desperat att jag är lockad att testa schamaner, medicinmän eller Jämtlands läns landsting men under rådande omständigheter är jag villig att överväga huskurer som screwdrivers utan vodka. 

Den översta träffen på google med söktermen ”huskur” återger hur man botar allt från ”afdåning” till ”örsprång”. Enligt uppgift är samtliga kurer samlade från läkare kring tiden för det näst senaste sekelskiftet. Även känd som tiden före Lex Maria. Så här lyder beskrivningen av hur man botar eller skyddar sig mot förkylningar:

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Ett par saker slår mig när jag läser dessa rekommendationer. En del saker är uppenbart fantastiska, som att häftig nedkylning förebygger förkylningar. Än mer talande är att ”bad” var ett uppslagsord. ”Hygien” var överhuvudtaget inget ord vid denna tid. En annan observation är att jag ådrog mig min hosta under en djupt ovärdig motionsrunda runt Grimsta naturreservat i lördags morse.

Förmodligen är diagnosen ”förkylning” för vid för det tidiga 1900-talets läkarprofession. Låt oss därför gå vidare till det mer konkreta uppslagsordet ”hosta”:

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern

Detta är något jag är beredd att tro på men eftersom apoteket i Vällingby är stängt så för det oss tillbaka till ruta ett igen. Det är mörkt ute och mörkret sänker sig också över mitt tillfrisknande. Juicen är tillbaka i kylskåpet tills jag har något att spä ut dess vassa syra med. Jag borde förstås inte ha tagit ut den till att börja med.    

Jin & Peeters Dumpling and Chicken deli (snabbrecension)

Bästa lunchhaket på Kungsholmen?
Bästa lunchhaket på Kungsholmen?

En kulinariskt bevandrad belgare och japanska. Våfflor, grillad kyckling, dumplingar och…inget annat.

Enkla bänkar och enstaka bord, inget måndags eller kvällsöppet, vacker utsikt över vattnet och hög omsättning på besökare. Inte så mycket krusiduller, vällagat, rimliga priser och trevlig atmosfär. Ta med eller äta där.

Osannolikt och bra koncept.

Rekommenderas.

Rüdesheimer Berg Rottland (95635)

Kloster Eberbach är tillbaka i systembolagets tillfälliga sortimente med ännu en fin riesling. Den vackert formade flaskan är lika blå som vanligt, omljuden är på plats och den tyska örnen på etiketten är större och djärvare än någonsin. Kloster Eberbachs Rüdesheimer Berg Rottland är en fascinerande spätlese från förra årtusendet och naturligtvis har Gödsvinet testat den. 

Det är inte första gången jag kolkat i mig en flaska från Eltville för vetenskapen och folkbildningens skull. I våras gav jag ett högt betyg och en lång rad nazistanklagelser till den fina Steinberger riesling trocken och det är bara en av många, många, många nedslag i Rheingau under det senaste året. Allt för få av dem har gått att rekonstruera i text men hundra krossade vinglas och ett mer än naturligt slitage på hem och inredning här i Vällingby säger allt jag behöver veta. 

Flaskan på bilden håller ett vin från 1999 och det har inte varit overksamt sedan dess. Smaken är mycket rik och sammansatt utan att vara komplex. Rüdesheimer Berg Rottland smakar helt enkelt mer av allt. När man häller upp ett glas sprider sig en dov doft av bränt gummi, stall och frukt men trots det är detta ett av de tyska vin som faktiskt smakar ännu mer än det luktar. 

Detta halvtorra vin har en saftig smak av soljäst fallfrukt, syrliga äpplen som blivit bruna och söta av förruttnelse, några skedar aprikosmarmelad och en handfull av frisk citrus, alltsamman i en mustig kompott. Upplevelsen av vinet är intensivt men samtidigt måste man fråga sig om man verkligen öppnade flaskan för att få en ”mustig kompott” av något. Kanske är denna komposition av syra och socker lite för unik för dagligt bruk? Nio av tio tandläkare skulle nog hålla med om det men Gödsvinet säger kör hårt.  

139 kronor på systembolaget, nummer 95635 i katalogen

3,5 Hessen av 5 möjliga


Mariestads old ox (1379)

Det är inte var dag vi här på Gödsvinet får tillfälle att testa en bock namngiven efter en oxe. Bocken är den tyska typen av öl i mitt glas, ”old ox” är dess namn och gödsvinet är det enda stället du behöver läsa om den. Jag antar att temat för kvällen är gårdsdjur. 

Ur det perspektivet kommer det inte som en överraskning att ”Old ox” är en öl från Mariestads bryggeri i det djupt agrara Västergötland. Mariestads bryggeri är förstås ägt av Spendrups sedan en evighet och dess självbetitlade ljusa lager är en av Systembolagets verkliga storsäljare. Enligt Spendrups hemsida var även Old ox en storsäljare på 1960-talet men de vill inte säga vad som hände.

Mariestads old ox har i likhet med de flesta bocköl en fyllig maltighet, en fin arom och ett stänk av sprithetta. De uppblossande stötarna av alkoholsmak är var för sig inte tillräckligt starka för att förenas och ta över, de förblir enstaka utspel framför en fond av karamell och bröd. Alkoholhalten har uppmätts till den bocktypiska volymprocenten 6,9.  

Om jag måste dricka en bocköl, och det finns dagar då jag tror att jag måste det, så kan jag mycket väl tänka mig att välja Mariestads old ox. De dagarna är trots allt relativt få och användningsområdet för bocköl framstår onekligen som ganska smalt. Bland bocköl är dock detta en av de bredare.

17:50 kronor, nummer 1379 i katalogen

3,5 Per Olsson av 5 möjliga 

Kukicha

Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.

Millennium (11393)

Millennium från Carlsberg är inget jag köper och det är vanligtvis inte heller något jag dricker. Anledningen till att den kommit ända hit är att jag hittade burken på bilden i mitt kylskåp för inte så länge sedan. Det finns alltid en risk med att recensera öl man hittat i sin omgivning eller på sin person. Senast jag försökte blev jag sittande med den grannlaga uppgiften att beskriva smaken på Red Stripe. Något säger mig att den här ölen inte kommer att bli lättare att säga något om.

Millennium är förstås ingen direkt äcklig öl. Den kan fördelaktigt jämföras med andra öl i samma prisklass, så som de här recenserade Wårby och Kopparbergs special brew. Låt vara att Wårby och Kopparbergs special brew är de två äckligaste ölen någonsin som inte producerats av Nils Oscar. 

Problemet med Millennium är istället att den inte smakar något alls. Eller låt oss vara generösa och säga ”smakar väldigt lite”. Vid första kontakten märker man visserligen ingenting men sakta infinner sig en mycket diskret fruktighet, lite som väldigt utspädd Trocadero. Ifall väldigt utspädd Trocadero är något du tror att du uppskattar så återstår det alltså inga omedelbara hinder för att investera 10:90 i en burk. Ifall du tillhör den del av befolkingen som föredrar ölsmak i din öl så skulle jag dock leta vidare.   

10:90 kronor på systembolaget, nummer 11393 i katalogen

Två buggar av fem möjliga

Gardo & Morris Brut Rosé (nr 7732)

Gårdö & Morris
Gårdö & Morris

Passa på att njuta av varma sensommarkvällar med Gödsvinets favorit (utgår från att övriga skribenter här inte har någon favorit i denna gren) bland roséskumporna just nu. Skaparna som huserar på Nya Zeeland har låtit prickarna ovan Gårdö falla, eventuellt till förmån för internationell genomslagskraft. Ärligt talat så tror jag det fungerar bättre på svenska marknaden också, annars hade jag nog misstagit det för någon form av avancerad cider.

Stanna upp ett ögonblick och notera flasketikettens spänst innan ni sippar, halsar, vaskar eller traskar efter eget skön. Själv har jag min bror Ludde och Diana att tacka för att de introducerade mig för denna dryck i samband med deras bröllop.

I sin genre (rosébubbel) 4 av 5 pris/prestanda.

Köp en låda (och skicka mig en inbjudan ”så jag kan hjälpa till att smaka”) medan ni är igång vetja!

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.