Efter att ha smakat Mastri Birrai Umbris andra lokalt tillgängliga skapelse var det kanske inte med den största optimism Gödsv. syd korkade upp en flaska av deras Cotta 37. Men hoppet sägs ju vara det sista som dör, eller om det var något i den stilen. Den här stoltserar ju till på köpet med att vara inte bara ofiltrerad, refermenterad i buteljen, utan även ”birra speciale”, men som vi upprepade gånger sett garanterar ju detta just inget. Italiensk öl har ju upprepade gånger otvetydigt visat att hanverksmässigt superkrånglig oindustriell tillverkning är lika med prippskopia om man inte har lite ambitioner vad gäller ingredienser/resultat.

Men det finns helt klart ett snäpp under den likgiltiga blaskölen, och det är den direkt illasmakande ölen. Cotta 37 räknas utan minsta tvivel till denna kategori: den första sekunden i munnen tänker man jordgubbar, och det är en upplevelse som sätter sina spår. Efter detta kommer ett litet mellanspel med en relativt ölig smak, men sen slår Cotta 37 till på riktigt – med eftersmaken. Klara toner av däven papp, i samklang med en fadd, vagt plastig ton, som påminner om tider när man som liten pilt smälte plastsoldater med förstoringsglas, eller, när tålamodet tröt, med tändstickor.

Ett rakt, brutalt streck i betyg. En liten promenad på memory lane är ju trevligt på sitt vis, men såhär ska inte öl smaka.