Jag brukar smickra mig själv genom att upprepa hur öppensinnad jag är. Nästan ingen annan gör det vilket bara visar hur trångsynta människor kan vara. Det finns dock saker som jag verkligen inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå tanken bakom företag som ”Framtidens mat”.
Jag läser informationen på deras hemsida. Utan resultat funderar jag på varför någon skulle vilja ha veckans mat dikterad av ett gäng (…) matbloggare. En tomhet som närmar sig nirvana fyller mitt inre mellan försöken att visualisera hur någon frivilligt skulle gå med på att ha en kasse med ”ekologiska” livsmedel levererad till dörren varje söndag för 895 kronor. Med instruktioner på hur man skall konsumera dem. Efter ett tag blir det för mycket. Jag tvingas lägga mig på soffan en stund.
När jag vaknar, många timmar senare, har jag endast en mycket osannolik hypotes att stärka mig med. Kanske är det så att de frivilliga offren för sådana företag reagerar på frihet på samma sätt som en del människor reagerar på fred. Om man inte har upplevt krig så kan man försöka bearbeta fenomenet med att efterlikna det i fantasi, konst och lek. Eftersom nästan ingen fantasi, konst eller lek kan vara lika fruktansvärd som verkligt krig så är det lätt att ens uppfattning av fenomenet får en positiv slagsida. Man ser hjältedåden, spänningen och äran men inte någon av fasorna.
Är det så vi kan börja förstå även fenomen som ”Framtidens mat”? Dagens unga barnfamiljer har inte upplevt samma förmynderi som tidigare generationer vilket gör att de kommer att själva söka upp det och till och med betala för att få uppleva det. Detta är 80-talisterna och de sena 70-talisterna som till den största delen vuxit med icke-statlig television, alternativa rätter i skolbespisningen och frihet från värnplikt. De har inte sett vad de gamla har sett och därför förstår de det inte. Därför springer de i famnen på ”Framtidens mat”.
Namnet är förstås den stora ironin. De livsmedel som företag som dessa säljer är i allra högsta grad dåtidens mat. Med risk för att hetsa upp en av mina käpphästar i vilt sken genom Vällingby centrum måste jag säga något om detta. När blir förbättringar av jordbruket försämringar? Så vi vill inte hälla ogräsbekämpning på våra grödor. Är det ok om vi varsamt avlägsnar ogräsen ett åt gången? Är det ok om vi använder en spade? En stor spade? Ett medel som möjliggör billiga livsmedel åt alla? Är det här någonstans problemen börjar? Hur långt in industrialismen är era atavistiska Bromma-etos beredda att gå?
Ironin blir förstås dubbel av att ”Framtidens mat” själv säger sig bidra med just modern vetenskap i form av professionella kostråd. I likhet med alla andra vetenskapsområden jag inte vet något om anser jag inte att kostlära är raketforskning. Nej, det är knappt ens statsvetenskap. Rätta mig om jag har fel här men kan folket på ”Framtidens mat” gör något som inte jag skulle kunna göra om jag hade min hemkunskapsbok från sjuan och fem tusen extra att lägga på mat varje månad?
Jag är lugn nu. Men jag förstår fortfarande inte. Det finns förstås forskning om hur vi anlitar experter som ersättning för oss själva i allt fler delar av våra liv, så som barnkalas, bröllop och diverse hushållsnära tjänster. Det är dock sociologisk forskning. På tal om inte raketforskning. Kanske finner man i slutänden ändå svaret här.
Själv skulle jag ha svårt att förstå varför man skulle vilja ha en låda levererad varje söndag överhuvudtaget, oavsett om det är ekologiskt eller ej. Ett av de största nöjen är ju att gå och handla mat.
Håller med, det är åtminstone halva mysteriet. Det ekologiska är en mycket mindre fråga.
Man slipper trängas med folk som inte borde få vistas utanför väldigt tjocka betongmurar, man slipper köerna och man slipper bära hem varorna. Men man går miste om det spontana, man går miste om butiksupplevelsen att känna dofter och klämma på varor och man går miste om möjligheten att betala för saker man helst aldrig hade velat ha.
Jag är glad att du länkar till mitt gamla inlägg, för där tror jag en del av förklaringen finns. Där, och som du påpekar att detta är en generation som inte upplevt tvånget och därmed ser det som lite exotiskt.
Men samtidigt är det där med att handla lite romantiserat. Man går ju aldrig och klämmer på härliga färska grönsaker från en skäggig bonde i trakten och pratar skämtsamt med den fryntlige italienska finskhandlaren om vilken piggvar som är finast idag. Man går till affären trött och grinig efter jobbet, inser att man är där varje dag för att man aldrig handlar till mer än en kväll på raken, irrar runt gapande och hungrig, kommer hem med tandkräm, kattmat och ett paket glass, käkar mackor till kvällsmat och svär över livet. Nej att handla hade jag kunnat tänka mig att slippa.
Jag hatar att handla men jag vill ändå inte ha maten levererad eftersom man får det som ett par personer anser är nyttigt och rätt. Dessa personer är inga i vars händer man vill lägga sin tillvaro.
Å andra sidan går inte det här heller riktigt att förstå: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/djuren-sprider-sjukhussjuka_5086223.svd
Den otäcka sanningen är väl att liksom ekologiska odlingar har kapacitetsproblem så är all djurhållning för livsmedelsproduktion ifrågasättbar på grund av dess ineffektivitet.
Ungefär så. Problemet med storskalig, industriell animalieproduktion är att det blir en modern motsvarighet till Egyptens gräshoppor. Läste häromdan att vi för dryga 20 år sen åt 20 kg kött/år i snitt, idag är det uppe i 50, vilket förväntas stiga till 80 kg nån gång 2030 (eller om det var 2050). Med tanke på den förväntade befolkningsökningen är detta helt orimligt. Den enda tänkbara lösningen är att vi drar ner på konsumtionen av kött (vilket även inkluderar att man slutar utfodra djur med animalieprodukter) till förmån för vegatibiliska alternativ. Intressant nog föreslås nu storskalig odling av larver och diverse insekter som en alternativ proteinkälla. Och vi äter ju redan skaldjur.