Hade inte en italiensk kollega på fullt allvar sagt att han föredrog Duff framför Raging bitch, hade jag utgått från att dess enda (och ganska begränsade) existensberättigande var att framkalla en reaktion i stil med ”Men titta, det är ju den där ölen Homer dricker!”. Utöver en svag, obehaglig, vagt maltig sötma smakar den nämligen just inget alls – vattnigare och tristare öl får man söka efter med ljus och lykta. Det är väl förvisso precis som sig bör, men om man inte när en pervers och ljusskygg fetisch för öl som är alkoholhaltigt, vagt kolsyrat gult vatten, finns det ingen som helst anledning att köpa Duff.
Inga glada miner av fem möjliga. Undvik.
Bartendern på Monks Sveavägen hävdade att det finns två versioner av Duff: En bryggd i Tyskland för den europeiska marknaden och en bryggd i Mexiko för den amerikanska. De sålde den europeiska som jag tyckte var en lättsam men helt hedervärd liten öl med trivsam karamellfruktighet. Den mexikanska skall enligt uppgift vara en vattnad version av de vattnigaste av vattniga amerikanska ölen.
Det här var faktiskt den som var bryggd i Tyskland, jag undlät att nämna det i recensionen. Kanske har de numera övergått till det amerikanska originalreceptet, för jag ställer mig frågande till om det går att brygga en vattnigare variant. Det hade nog krävt visst mixtrande med mineralhalter e.d.; lite som en del dyrare mineralvatten smakar mindre än de billigare, som ju ofta mer eller mindre är kolsyrat kranvatten på flaska.